Spanska sjukan i Lycksele församling

 Roland Tiger

Så här i pandemi-/coronatider kan det finnas anledning att rikta blickarna bakåt i tiden till utbrott av virussjukdomar som föregått den som vi nu drabbas av. Det mest drabbande av virusutbrottet under förrförra seklet var spanska sjukan, som plågade världen och lämnade ca 50 000 000 avlidna i sitt spår. I Sverige drabbade spanskan med en mild form i början av 1918 för att återkomma med en aggressivare form senare under året. I Norrland drabbades många under 1920. Här var Norrbottens och Jämtlands län hårdast drabbade. I Sverige som helhet dog ca 37 000 i spanskan, kanske fler.

Provisorisk sjukförläggning i Östersund 1918

Startade i Kansas, tror man

Troligen startade pandemin i en militärförläggning i Kansas bland soldater som skulle skeppas över till Europa och det pågående kriget där. Spanskan fick fäste och omfattande spridning på första världskrigets slagfält. På grund av censuren hos de stridande nationerna hindrades spridning av nyheter om sjukdomen. I Spanien, som inte var inblandad i kriget, var öppenheten om sjukdomen utan begränsning. Därför fick sjukdomen i folkmun heta Spanska sjukan trots att Spanien inte var upphov och orsak till sjukdomen.

Ingen konsekvent strategi mot smittspridning

Det fanns i vårt land ingen landsomfattande och genomtänkt strategi för att hindra spridningen av spanskan. Varje kommun eller stad förutsattes sätta in lokala åtgärder. I Göteborg, för att ta ett exempel, stängdes biografer, dansställen m fl och spårvagnstrafiken begränsades.  Svenska armén insåg å sin sida inte allvaret i pandemin utan kallade in tusentals män till repetitionsövning vilket ökade på antalet drabbade bland de trångt förlagda soldaterna. Rent allmänt stod man sig frågande till vad som var upphovet till smittan. Virus hade man inte upptäckt än. Organismen var många gånger mindre i storlek än bakterier och det skulle dröja tills man fick elektronmikroskop som hade en förstoringsgrad som kunde upptäcka virus.

Många dödsfall 1918

Så här 100 år efter utbrottet finns ingen kvar som har förstahandserfarenheter av spanskan. Vi får nöja oss med historieskrivning, forskning och efterlevandes berättelser som förts vidare i släkten. Jag har gått igen församlingsboken för Lycksele församling/Död- och begravningsböcker 1913-1927 för att undersöka vilken dödsorsak som noterats för de avlidna i församlingen under tidsperioden 1918-1920. Man kan förmoda att det i somliga fall rått osäkerhet om vad som orsakat dödsfallen. Lunginflammation var t.ex. ett vanligt tillstötande sjukdomsförlopp till följd av olika andra underliggande sjukdomstillstånd. Penicillinet, som upptäcktes 1928, skulle dröja till 1941 innan det började användas i sjukvården, bl a i kamp mot lunginflammation. I september 1918 dyker de första noteringarna om spanska sjukan som dödsorsak upp.

1918 noteras 147 dödsfall inom Lycksele församling. 35 orsakades av spanskan (23,8 %)

1919 noteras 120 dödsfall varav 11 orsakats av spanskan (9,1 %),

1920 noterades 114 dödsfall varav 8 orsakats av spanskan (7 %)

Bäverträsk skonades
När jag går igenom församlingsböckerna för Lycksele församling 1918-1920 upptäcker jag till min förvåning att spanskan helt skonat byn Bäverträsk. Dödsfall i spanskan kan ses i Fäbodliden, Byssträsk, Husbondliden, Gäddträsk m fl. Den hårdast drabbade byn verkar Vägsele ha varit där flera fall noterats. En familj i Vägsele drabbades särskilt hårt: Klara Viktoria Nilsson f. Tiger f. 1888 dog 18/11 1918 i spanskan. Kort därefter dog dottern Alfild Elisabeth f. 1909, därefter sonen Olof Fredrik f. 1913 och sedan sonen Bertil Viktor f. 1916. För att ytterligare fördjupa tragedin dog sonen Nils 2 timmar gammal. Modern dog alltså i barnsäng och det nyfödda barnet någon timme efter födseln.

Fadern Viktor August Nilsson f. 1882 b lev änkeman med en son kvar i livet. 1929 gifte han om sig med Maria Karolina Andersson f. 1885.

Hästar och traktorer

En ny tid möter en äldre. Byns ungdomar runt Alfred Karlssons
häst tittar på traktorn som kör förbi kapellet på väg till Golia.

I byn hade i princip de flesta jordbruk förr häst. Henfrid Karlsson i Ararat hade dock ingen häst utan lejde vid behov. Otto Karlsson hade heller ingen häst eftersom han inte bedrev jordbruk sedan han byggde högst upp i byn. Ture Robertsson hade aldrig häst som sin far utan var den förste i byn som skaffade traktor, en Farmal. 1950-talet var en period när byns jordbruk minskade i betydelse och lönsamhet och flertalet avvecklade djurhållningen eller planerade för detta steg. Hästen var en fortfarande en trogen hjälpreda i skogen men fler än en av byns skogsägare gjorde sig av med hästen och skaffade skogstraktor. 

Bror-Allan och Lars-Olof Alfredsson kör hem hö från lägda

mellan Ottos och Holmen.

Min far hade häst men var också rätt tidigt ute, 1956, med att skaffa skogstraktor, en bandtraktor av märket David Brown som han körde på avverkningar tillsammans med brodern Holger. Första året med bandtraktorn hade bolagen inget särskilt avtal för traktorer utan hästavtalet tillämpades, vilket var väldigt fördelaktigt ekonomiskt tills bolagen införde speciella avtal för traktorkörare. Någon gång fanns bandtraktorn hemmavid mellan jobben i skogen. Då kunde den användas på gården, t.ex. kopplas till drögen för att köra ut dynga på potatisåkern. 

 Ivar Thiger förlorade sin häst närd den gick genom isen på Stavträsket 1960. Det var en uppmärksammad händelse på den tiden som till och med genererade en mindre notis i Expressen. I artikeln angavs felaktigt att hästen tillhörde Ingemar Thiger. Efter hästens tragiska drunkningsdöd blev det ingen ny häst ”nea hea”. Ivar köpte en bandtraktor av märket Cletrac som drevs med fotogen. När den hade gjort sitt blev den stående vid foten av Köjkarknöjsen där den ännu står och sakta rostar. Lennart Robertsson skaffade även han en Cletrac. 

Bandtraktor av märket Cletrac

Lennarts sista häst var det fina stoet Ermina, en sällskaplig häst som alltid kom springande när man närmade sig hagen, där den gick och betade. Alfred Karlsson köpte sedan Ermina av Lennart. Alfred hade flera hästar under sin aktiva tid som jordbrukare och som körare i skogen. En av dessa hästar kallades Gullkungen eftersom den var ståtlig och ovanligt stark. 

 Assar Thiger hade också traktor tidigt och var den första i byn som skaffade traktor med griplastare. 

Som hjälp i jordbruksarbetet fanns Ture att tillgå med sin jordbrukstraktor. Det var också vanligt att Rolf Dahl från Tuvträsk lejdes för att slå höet med sin traktor eller att plöja och harva. 

 /Roland Tiger 

 (Mina äldre syskon har bidragit med uppgifter liksom Bror-Allan Alfredsson som också bidragit med foton.)

Några lämnar byn

Mekaniseringen i skogen främst i början av 1960-talet innebar att många skogsarbetare blev utan försörjning. Jordbruken i byarna kunde inte hålla jämna steg med utvecklingen mot större enheter och ökad mekanisering. En del skaffade sig tidigt bisysslor för att kunna leva på jordbruket och den egna skogen. Skogsarbete var ett alternativ, skogsplantering på sommaren, flottning på våren var andra alternativ. Flottningsepoken avtog i slutet slutet av 1960-talet då landsvägstransport av virke blev det allenarådande. Min far hade t.ex. rörmokeri som bisyssla och tidigare en mindre sågverksrörelse. 

För några blev alternativet att lämna byn och flytta dit arbete fanns, som t.ex. ASEA i Västerås. Karlssons pojkar i Ararat blev några av de första som flyttade till Västerås (ca 1955). Så småningom följde hela familjen med. För några blev arbetsmarknadsutbildningar en chans till ändrad arbetsinriktning. Riktade arbetsmarknadsutbildningar hade funnits sedan början av 1900-talet men erbjöd låga ersättningar till deltagarna. Först år 1954 fick Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) möjlighet att bevilja utbildningsbidrag till samtliga arbetslösa som deltog i utbildningar.
För de yngre generationerna öppnades utbildningsvägar inom det ordinarie utbildningsväsendet. 1965 inrättades grunderna till det nuvarande utbildningsstödet för högskole- och universitetsstudier.

Nästa familj som lämnade byn var Thure Robertssons. I en odaterad kopia av en artikel i Västerbottenskuriren (VK) intervjuas Thure Robertsson om bakgrunden till familjens flytt. Thure hade via en kurs i svetsning i Lycksele fått arbete vid Vattenfall i bygget av Tuggens kraftstation. Snart fick han anställning hos ASEA vid samma anläggning. Från Tuggen gick färden till ASEA i Västerås och sedan ut i världen som övermontör åt företaget. Bonde hade han aldrig velat bli.

Jag har hört sägas att några i byn betraktade dem som flyttade som svikare av bygemenskapen. Men det var en ny tid med nya valmöjligheter och nya förutsättningar. Idag utgör byastugan och byföreningen ett försök till förnyad gemenskap mellan kvarboende och bybor i förskingringen.

Några flyttade till Lycksele, kommuncentrat, t.ex. Ivar och Göta Thiger. Anna-Greta Thiger flyttade med hemmavarande barn till Örnsköldsvik sedan hon blivit änka. För dem som stannade kvar gav och ger  innehav av bil möjlighet till arbetspendling inom rimliga avstånd.

Henfrid och Tora Karlsson på återbesök i Bäverträsk efter flytten till
Västerås. På fotot även Arvida och Alfred Karlsson. Pojkarna möjligen
Bror-Allan Alfredsson och Lars-Bertil Karlsson (sedermera Lyxell) 

Lapplandsveckan

Lapplandsveckan var den stora religiösa begivenheten under sommaren. Första veckan i juli arrangerade den lilla församlingen i Husbondliden denna stora tältkonferens som logistiskt och publikmässigt kan mäta sig med stora utomhusarrangemang av idag. Det måste man så här i backspegeln imponeras av.

Mina föräldrar var småbrukare och min far hade dessutom bisysslor att sköta. Lapplandsveckan låg i tid alldeles innan slåtterarbetet skulle dra igång så någon längre vistelse i Husbondliden blev det aldrig utan möjligen någon dagsutflykt varje år dit.  Andra förlade en ledig vecka eller delar därav till Husbondliden och slog upp sina tält på områden som anvisats för ändamålet. Idag är husbilar och husvagnar vanligt förekommande och veckoprogrammet diversifierat och riktar sig till alla åldrar.

Första minnet av Lapplandsveckan är ett minne som min mor berättade vid ett tillfälle. Det rörde sig om den dramatiska kvällen 1952 när ett våldsamt åskväder med kraftiga vindbyar och regn hotade att blåsa ner och riva sönder tältet, som hade köpts in så sent som året innan för att rymma en ständigt växande åhörarskara. De mindre tältpålarna vid kanterna slits loss. Det knakar i repen, en del tältpålar vid tältets kanter slits upp och tältstolparna i mitten av tältet hotar att falla. Panik utbryter och människorna försöker komma ut så snabbt som möjligt. Vilka som organiserade ett försök att hålla tältet på plats vet jag inte men min mor berättade att ett flertal karlar, inklusive min far, hjälptes åt att försöka hålla tält och stolpar på plats. Så småningom ebbade ovädret ut och alla kunde andas ut tagna av allvaret i situationen och med en känsla att Gud velat säga något med det som skedde. Men vad?

Mina egna minnen av Lapplandsveckan är fragmentariska och med säkerhet kronologiskt hopblandade. Besöken på Lapplandsveckan upplevde jag som roliga utfärder där man stötte på släkten på fars sida och på mors sida vid något enstaka tillfälle. Man umgicks och fikade i pauserna mellan mötena. Friluftsmöten innebar större frihetsgrader än mötena inom byakapellets väggar. Allt var vänligt och tryggt. Den enda rädsla som fanns var att tappa bort föräldrarna bland massorna av människor. Här såg jag för första gången en färgad människa som troligen bjudits in för att vittna om rörelsens framgångar på missionsfältet i Afrika. Den lokala församlingen hade tidigare 1946 utsänt (eller avskilt som det heter i frikyrkovokabulär) Jonas Westman med fru som missionärer för Kongo. 

Vad jag minns bäst är musikinslagen i mötena. Här sjöng Einar Ekberg, Einar Waermö, Carl-Erik Olivebring och Göran Stenlund, alla välkända kyrkosångare inom rörelsen, med Einar Ekberg som främsta företrädare.

Jag har också ett minne av att ha sett en till åren kommen vithårig Lewi Pethrus med vit mustasch predika i tältet. Av de interna stridigheter som fanns inom rörelsen, bland annat kring Algot Niklasson och Sven Lidman, var jag p g a min ringa ålder totalt omedveten om.

Mötestältet Lapplandsveckan

Kaffepaus vid tälten. På fotot ses bl.a. min far, Ivar Thiger,
Eivor Thiger, Göta Thiger, Gunnar Hansson

På fotot ses min far, min kusin Eva Thiger (i blommig
klänning), Märta Thiger (i vit hatt)

Platser som inte har ett namn – existerar dom?

Carl von Linné: "Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem”. 

Tomas Bannerhed: ”Det man inte har ord eller språk för, det finns liksom inte i vårt medvetande.” 

Folk har alltid namngivit de platser i sin närmiljö de besökt och återkommit till. Detta för att skapa en personlig mental karta över de marker som genomströvats, jagats på, arbetats på med skogsbruk, marker som gett skogsbete för djuren, vattendrag som fiskats i och myrmarker som man slagit starr till kreaturen på. Man har också haft behov av namn som delats av alla (liksom språket som i sig är kollektivt) för att kunna tala om och geografiskt placera händelser på utmarkerna och i byn.

Namn som Vahlbergs änga och Lilladuänge skvallrar om denna tid när alla resurser togs till vara för foder till kreaturen. Några namn är knutna till personer som haft anknytning till byn och som få eller ens någon har några minnen av idag. Namn som Gammbröna och Jakobsbröna vittnar om historiska skogsbränder eller hyggesbränningar. Tröllbärje och Tröllbäcken skvallrar om folktro hos nybyggarna i byn. Köjkarknöjsn (som syns i vinjettbilden till denna blogg) talar om för oss idag att härifrån ropade man för att meddela sig långt före mobiltelefonernas tidsålder. Andra namn är renodlade beskrivningar av natur och geografiska särdrag i markerna.

Den dagen gps-koordinater ersätter de geografiska namnen, kommer våra mentala kartor att blekna och upphöra att existera och därmed också på ett sätt de faktiska företeelser som namnen representerar. Därav frågan i rubriken. Jag har försökt att för mig själv rekapitulera namn som använts för att namnge berg, bäckar, sjöar, myrar och tjärnar för att uppdatera min egen personliga mentala karta över den by jag lämnade för många år sedan. Jag upptäcker först nu när jag tittar på kartan att byns yttre gränser bildar ett stiliserat hjärta.

Vintrarna i slutet av 1950-talet

Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet, när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne. Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och gemensamma lekar tillsammans med byns barn. 

På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.

När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp. Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget. Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att åka.

Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.

En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så bindningar med låg fästpunkt därtill.  På eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna åkte tillbaka till stan.

Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun genom Ararat-kurvan och Assars kurva.

Min far var ingen inbiten älgjägare

I lokal historieskrivning om skogsbyar i Västerbottens inland finns alltid älgjakt med som ett återkommande och väsentligt tema. Vilka har varit med i jaktlaget och vilka har varit jaktledare? Vem sköt den största älgtjuren? Vilka roliga och dråpliga händelser kommer man ihåg med koppling till jakten? Älgjakt är viktigt, det förstår man. Jakten har företrädesvis varit en manlig sysselsättning med sedvänjor och ritualer som återkommer år efter år.  Under sommaren skulle passen ses över och siktröjas. Jakttorn skulle ses över, ved anskaffas till passen och saltstenar sättas ut.
När hösten började närma sig var det dags att övningsskjuta på älgskyttebanan och älghunden skulle löptränas för att orka med att hålla efter älgen när det blev dags för jakt. Några körde runt på skogsbilvägar då och då och spanade efter älgar och hur de rörde sig inom jaktlagets område och den sysslan kunde fler än jägarna ha nöje av.

Jag kommer ihåg från min barndom spänningen som infann sig när jakten startade. Vi barn lyssnade hemma i byn efter ljud av skott och försökte räkna ut riktning och avstånd och väntade på fångskotten som verifierade att en älg skjutits. Var det en ko, en kalv eller en älgtjur? Så småningom dök en traktor upp med en död och urtagen älg på flaket på väg att hängas upp eller styckas. Ibland sköts älgen så till att man var tvungen att slakta djuret i skogen och bära de styckade delarna till närmaste väg eller båtlänning. Jag har ett minne av att jag en gång fick följa med i båt till andra sidan sundet i Gamhemsjön för att hämta älgkött. Det var väl inte något större stycke kött som jag orkade bära. Jag minns att båten var väldigt nedlastad på vägen tillbaka. Ofta var det min farbror Verner Thiger som höll i slaktkniven ute i skogen. Det här var före tillkomsten av alla skogsbilvägar som idag genomkorsar skogslandskapet och underlättar tillvaratagandet av jaktbytet.

Min far, Ingemar Thiger, var ingen inbiten älgjägare men han gjorde sin plikt i jaktlaget varje år. Hans inställning till jagandet har säkert bidragit till att bara en av sex syskon började jaga älg. Visserligen var älgstammen begränsad på fars tid i jaktlaget men jag tror inte att han någonsin sköt en älg. Ett år var han faktiskt delaktig i nedläggandet av en älg. En annan i jaktlaget gjorde dock anspråk på äran av att ha skjutit älgen. Min far backade och lät jaktkamraten stå som skytt. Saken var inte så viktig för min far.

En sak som jag aldrig sett redovisat i anslutning till alla älgjaktsredogörelser är det grannlaga arbete som fruarna hade att ta reda på älgköttet hemmavid. Före frysboxarnas inträde i hemmen gällde det att tillaga och konservera eller salta och/eller röka köttet. Första kvinnan i jaktlaget var förresten Eivor Karlsson.

Fotona nedan är från slutet av 1970-talet då jag följde med min tremänning Per Thiger ut i älgskogen en dag. 

En fri kyrka (7) - Nedgång och ihopslagning med Filadelfiaförsamlingen i Lycksele

1959 gick församlingen i Bäverträsk upp i Filadelfiaförsamlingen i Lycksele. Avflyttning och andra orsaker gjorde så småningom att underlaget för församlingsverksamhet i byn nådde en undre gräns. Avståndet till stan var inte så långt att det skulle hindra medlemmar att delta i församlingsverksamheten där. Några år efter sammanslagningen lämnades kapellet i Bäverträsk till en mäklare för försäljning. Åtgärden blev mycket kritiserad bland byborna men av de flesta i tysthet. Kapellet blev privat boende och byn stod utan samlingslokal. En lång följd av år efter försäljningen anordnades sommartid friluftsmöten uppe på Alfred Karls-berget.

Sionförsamlingen var den helt dominerande föreningsaktiviteten i byn under ett 40-tal år. Det anordnades inga danser i byn, det fanns ingen organiserad idrottsaktivitet eller annan föreningsverksamhet varför sionförsamlingen kom att prägla så många människors liv. Ungdomarna som växte upp på 1950-talet, då världen utanför trängde på genom framväxande massmedier och en större geografisk rörlighet, tyckte väl att församlingens informella syndakatalog var lite för omfattande och föråldrad. Äldstebrodern Axel Johansson från Nya Yppersta var väl den som mest nitiskt höll efter ungdomarna och speciellt flickorna. Det var synd att klippa håret, sminka sig, bära örhängen, att inte ha huvudbonad i kapellet, att bära långbyxor som flicka m.m. Många poster i syndakatalogen ströks väl efterhand. Där var Lyckseleförsamlingen normerande. De moderniteter som accepterades där accepterades även så småningom i byförsamlingarna.

Idag är frikyrkohistorien i Bäverträsk ett minne som tydligast lever kvar hos dem som kommit upp i åren och som har någon sorts anknytning till byn. Någon gammal församlingspredikant behöver inte som i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit återkomma till byn för att fullborda sekulariseringen. Det har samhällsutvecklingen och tiden klarat på egen hand.

En fri kyrka (6) - Predikantkrämen

Det kanske inte hände varje år men ofta anordnade församlingen bibelstudieveckor med väckelsemöten och avslutande söndagsmöten kl. 11.00 och 15.00. Särskilt kallade till dessa veckor var predikanter som var kända för sin fängslande förkunnelse och som kunde locka inte bara församlingens egna utan även andra troende och icke troende.

Predikanterna vid dessa bibelstudieveckor var förlagda hemma hos församlingsmedlemmar i byn, antingen hos oss, hos Ture Robertssons eller Ivar Thigers nea hea. Jag kommer inte ihåg namnen på de predikanter som bodde hemma hos oss men minns tydligt de särskilda förhållningsorder som gällde med dessa gäster i huset. Det gällde att inte stoja och bråka eller störa dessa herrens tjänare när de förberedde sig för sina predikningar i bibelstudium och bön. Vid matbordet gällde att hålla sig avvaktande och vänta till gästen och sedan de vuxna tagit för sig.  Min mor stod som alltid vid sidan av och passade upp. En positiv sak med dessa gästspel, ur vår synvinkel som barn, var att det vid söndagsmålet vankades efterrätt. Sällan serverades efterrätt på färska bär och frukter men kräm kokad på torkade katrinplommon fanns alltid att tillgå. Efterrätten blev så förknippad i vår familj med dessa besökande predikanter att den för evigt kom att få beteckningen predikantkrämen.

En fri kyrka (5) - O må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld

Den trosuppfattning som var rådande inom sionförsamlingen var, vid sidan av kravet på omvändelse, dop genom nedsänkning och strävan efter andens dop, en förkunnelse präglad av ett eskatologisk perspektiv, nämligen att mänskligheten befann sig i de yttersta av dagar och att Jesus återkomst var mycket nära förestående liksom de frälstas uppryckande honom till mötes. Mötesledaren i kapellet påannonserade kommande möten oftast med ”om vi får ha hälsan och Gud dröjer”.

Många satte sin förhoppning till ett annat och bättre liv hinsides i stället för detta liv som var fullt av mödor och ekonomiska bekymmer. Himlen var fokus i förkunnelse och församlingsliv. Det gällde att ha sin lampa brinnande och att finnas i den skara som när som helst skulle ryckas upp Herren till mötes. Vid bönemöten, när bönebruset stillnat och tungomålstalandet likaså, stämde någon av äldstebröderna ofta upp ”Å må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld, må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd …” Hos mer än en väckte föreställningen om att plötsligt bli ensam kvar i vedermödan utan familj och vänner starka ångestkänslor.

1950-talet var präglat av det kalla kriget och det gudlösa hotet från öst. Pastorn Birger Claesson publicerade i slutet av 1950 en redogörelse för en syn han hade haft som innebar en omfattande invasion av Sverige av fiendearmeer till följd av befolkningens ökade gudlöshet. Skriften fick stor spridning inom frikyrkan. Jag minns att bland de fåtaliga böcker som fanns i mitt hem fanns denna skrift med den ödesmättade titeln ”DOM över Sverige”. 

1946 upptäcktes en kristusbild i gruvan i Kristineberg. Fyndet sattes i samband med en profetia som femtio år tidigare lämnades av en kvinna i västerbottniska lappmarken. I profetian förespås att Kristus i de yttersta tiderna ska visa sig inne i ett berg i Nordanlandet. Folketymologin såg genast kopplingen Krist-in-e-berg med kristusbilden i Kristineberg. Fotot och profetian såldes i stora upplagor åren därefter, bl.a. vid Lapplandsveckan. Jag minns från min barndom att jag sett denna bild inramad i gårdar hemma i byn.

1954 på sommaren inträffade en fullständig solförmörkelse över Sverige. Denna händelse sågs av en och annan församlingsmedlem som ytterligare ett tecken på den yttersta tiden.

Samtidigt befann sig vårt land som förskonats från världskriget i stark ekonomisk utveckling. Folk fick det stadigt bättre ekonomiskt och möjligheter till vidareutbildning och klassresor öppnade sig successivt för den yngre generationen. Den starka strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk skulle kanske i det korta perspektivet visa sig vara ett större hot mot skogsbyarnas fortlevnad och bygemenskapen än profetior och tecken i skyn.

  

Kristusbilden i Kristinebergsgruvan.

En fri kyrka (4) - Församlingen bygger ett kapell

Lokalfrågan för Sionförsamlingen i Bäverträsk togs upp vid ett antal tillfällen under slutet av 1920-talet. 1932 bildades en byggnadskommitté bestående av Oskar Robertsson, Axel Johansson, Johan Robertsson, Holger Thiger, Valdemar Thiger, Alfred Karlsson och Vilhelm Karlsson från Tallträsk. Tomten skänktes till församlingen av Oskar Robertsson. Efter många timmar av ideellt arbete kunde kapellet invigas 1934.

1947 installerades telefon till den nye predikanten Gösta Johansson (Karmeborg) från Kroksjö. I december samma år får äldstebrodern Axel Johansson uppdrag att åka till Vilhelmina för att där upphandla ordentliga bänkar till kapellet. De anbud som man fått från Lycksele avvisades som alltför dyra. 1948 fick Alfred Karlsson och Ingemar Thiger uppdrag att ordna ett staket runt byggnaden och samma personer plus Ture Robertsson utsågs att ordna vattenledning till kapellet.

1952, lagom till att den nye predikanten Bertil Jakobsson tillträdde, beslöt församlingen att bygga ut lägenheten på övervåningen med två rum. För detta ändamål upptogs ett lån på 8 000 kr Resterande kostnad 20 000 kr finansierades genom frivilliga insatser.

Ingången till kapellet låg på långsidan som vetter mot Hemtjänn (Hemtjärnen) och bäcken som rinner ut från tjärnen. På gavelsidan som vetter mot Östansbacken fanns stora fönster som generöst släppte in ljus i lokalen. Ingång till lägenheten ovanpå fanns på motstående gavel som vette mot landsvägen.
Mötesrummet sträckte sig över hela gavelbredden. trägolvet var mörknat av många lager av fernissa.
De ljusbetsade bänkarna stod i två rader med en gång i mitten som ledde fram till podiet. Bänkarna var i baksidan försedda med ett sluttande hyllplan för att ställa upp medhavd Bibel eller Segertoner. På podiets vänstra sida stod tramporgeln från vilken Göta Thiger ledde församlingssången och strängmusiken som för det mesta sjöng tvåstämmigt till orgel och gitarrer, ibland förstärkt med ett dragspel. Till höger om podiet fanns ingången till lilla salen som öppnades upp vid stormöten som drog mycket folk och som nyttjades för kaffeservering ibland.

1951 köptes en mindre skollokal på utposten Lingonbacken under församlingen i Bäverträsk. Bänkarna från lilla salen i bäverträskkapellet flyttades till Lingonbacken och en begagnad tramporgel köptes in.

Kapellet före 1952. Fotot taget från Alfred Karlssons gård.

Kapellet efter ombyggnaden 1952

En fri kyrka (3) - Sionförsamlingen i Bäverträsk bildas

Den 18 juni1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Vittnen vid tillfället (enligt protokollet) var Rudolf Danielsson, Husbondliden; Leon Johansson och Henning Dahlman. Rudolf Danielsson valdes att leda mötet och Hanna Carlsson (g. Holm) utsågs att föra protokoll.
För att få sluta sig till församlingen krävdes omvändelse, dop genom nedsänkning (vuxendop) samt dop i den Helige Ande eller åtminstone en strävan efter att uppnå detta, ”att komma igenom” som man sade inom pingströrelsen.

Vidare fastslogs att församlingsmedlem skulle pryda Kristus genom att inte söka ogudaktigt sällskap, genom att vara enkel, ren och snygg i klädsel och att vara ett föredöme i samtal med andra, i uppträdande inom församlingen, på väg till och från möten. Allt detta med talrika hänvisningar till olika bibelställen.

Medlemsantalet var vid bildandet 15 troende. Av dessa fanns Alfrida Robertsson, Hanna Robertsson, Judit och Helmfrid Thiger, Arvida Karlsson, Hanna Holm och Werner Thiger fortfarande kvar som aktiva församlingsmedlemmar när församlingen firade sitt 40-årsjubileum 1963.  Oskar Robertsson valdes till församlingens föreståndare, en post som han innehade tjugofyra år. Jag har få minnen av Oskar men jag minns honom som en snäll gammal man som gjorde sälgpipor åt oss på våren när sälgen savade och lätt släppte barken från veden.

Församlingen skulle stå utan fast gudstjänstlokal ända till 1934, alltså drygt tio år efter bildandet. Man var i stället hänvisad till lokaler som uppläts av hängivna församlingsmedlemmar. Oftast hölls gudstjänsterna i Nils Vahlbergs hem. Nils Vahlberg var inflyttad i byn och gifte sig med Rora (eg. Aurora) dotter till Per Olof Matsson i Ararat. Nils och Rora övertog Matssons hemman öst på byn. Inför varje gudstjänst hissade Nils Vahlberg den svenska flaggan. Vid något tillfälle blev uppslutningen till mötet minst sagt mager. Nils fällde då kommentaren som har blivit ett talesätt i byn: - Är hä förgäves som ja ha hisse flagga?  Sommartid kunde man ha möten i Oskar Robertssons loge. Långt senare skulle man ordna möten uppe på Israel Karls berget/Alfred Karls berget och i Vilhelm Karlssons loge i Tallträsk. Vilhelm var bror till Alfred.

Göta Thiger, min faster, berättade att den sista gången hon åkte risselslea (släde efter häst) till Lycksele var annandagen 1928 då hon och ett antal nyfrälsta från byn ställde färden till Lycksele för att döpa sig. Sionförsamlingen saknade ännu egen lokal med dopgrav och hade därför hyrt filadelfiakapellet i Lycksele för dopakten som leddes av Gottfrid Ahlenius från Sorsele. Han tjänade tillfälligt som evangelist i Bäverträsk. 1932 hade medlemsantalet i församlingen ökat till 52 troende. Vid 40-årsjubileet 1963 konstaterades att 127 medlemmar tillhört församlingen genom åren.

Per Ekbladh,  Gottne Hägglund, Gösta Karmeborg, Evert Öberg, Bertil Jakobsson och Sture Eclundh har tjänat som pastorer i församlingen genom åren. Evangelistparet Sonja Ahlkvist och Alva Karlsson var de sista församlingsanställda som bodde i kapellet. Jag har bara sporadiska minnen av pastorerna som passerat revy i församlingen. Per Ekblad var gift med en dotter till Oskar och Alfrida Robertsson och besökte då och då byn och församlingen. Bertil Jakobsson var min far behjälplig i rörmokeriet ibland. Bertil var praktiskt lagd och därtill ganska smal i kroppsbyggnad om jag har förstått det rätt. Min far fällde ibland den uppskattande kommentaren om Bertil att han skulle kunna ta sig igenom ett husnavarhål.

Sture Eclundh minns jag vid sidan av pastorssysslan som en god amatörfotograf. Sonja och Alva har jag flest minnen av eftersom jag var något äldre när de var verksamma i byn. Alva minns jag som en ganska driven gitarrist i jämförelse med många andra. Av Alva fick jag överta en gitarr när hon fick tillfälle att köpa en ny och bättre. Det inspirerade mig till att börja spela gitarr på allvar.

Sionförsamlingen firar 25-årsjubileum. På fotot kan identifieras:
Oskar Robertsson (nr 3 fr. v.), Axel Johansson, Gösta Karmeborg och
Gottner Hägglund

Anna Robertsson g. m. Rickard Robertsson besöker sin svägerska
Alfrida Robertsson g. m. Oskar Robertsson, sionförsamlingens föreståndare.
Tid: 1930-tal

En fri kyrka (2) - Föregångarna

I Bäverträsk fanns sambandet mellan nykterhetsrörelse och frikyrka ganska tydligt. Pionjärerna inom pingstförsamlingen i Bäverträsk var tidigt engagerade i Svenska Blåbandsrörelsen som grundades  1883. Rörelsen kom ursprungligen från USA och Pittsburgh där den startade 1877 som en nykterhetsrörelse med kristna förtecken. I början av förra seklet fanns en blåbandsförening i Bäverträsk med omnejd. Robert Jonsson var lokalföreningens ordförande. Föreningen höll ofta sina möten i Näsland och Sandvik. Göta Thiger, min faster, mindes att hon som barn deltog med sin mor i ett blåbandsmöte i Näsland. Mötena var en blandning av religiös sammankomst  och nykterhetsmöte. Robert Jonssons söner kom senare att figurera som några av grundarna till pingstförsamlingen i Bäverträsk.

I samband med att pingstförsamlingar bildades i byarna gick huvuddelen av medlemmarna över i dem. Blåbandsrörelsen har varit mest långlivad i centralorten Lycksele samt i byarna Rusksele och Helsingfors.

Pingstväckelsen i byarna hade en föregångare i Helgelseförbundets evangeliseringsarbete. Det är känt att det så tidigt som 1896 fanns kvinnliga evangelister i arbete i Kroksjö. I Vinliden drog väckelsen fram tidigt och resulterade i att en baptistförsamling bildades. Helgelseförbundet hade inga ambitioner att bilda egna församlingar. Därför kom bl.a. pingströrelsen att skörda frukterna av Helgelseförbundets tidiga evangelisation.

Några år efter att filadelfiaförsamlingen bildades i Stockholm 1910 hade rörelsen och dess tankar letat sig upp till lappmarken. I samband med marknader och kyrkhelger samlades grupper av människor som gripits av väckelsen till bönemöten i kyrkstugorna på Finnbacken i Lycksele. Ögonvittnen har berättat att så många som trettio personer kunde trängas i någon bondes kyrkstuga i högljudd bön om Andens dop. En av dessa kyrkstugor i vilken dessa bönemöten tilldrog sig tillhörde bäverträskbonden Robert Jonsson. Han hade sin kyrkstuga någonstans mellan mejeriet och Medborgarhuset. Kyrkstugorna som hade två våningar låg i långa rader med gator emellan. Robert Jonssons kyrkstuga gränsade till tallträskarnas. Tigrarna hade sin kyrkstugulägenhet ovanpå Roberts. Med på mötena var oftast Roberts söner Oskar, Rickard och Jonas. Rickard kom sedermera att arbeta som pingstpastor. Oskar var församlingsföreståndare i pingstförsamlingen i Bäverträsk under många år.

Kyrkstugorna på Finnbacken, Lycksele

Robert Jonssons hus i Bäverträsk. När denna bild togs hade gården övertagits
av sonen Johan Robertsson. Här vinkar familjen av brodern
Rickard Robertsson och hans hustru Anna som varit på besök.

En fri kyrka (1)

Slutet av 1800-talet ser en rad starka folkrörelser växa fram, vilka kommer att bidra till det demokratiska Sveriges framväxt. Det är arbetarrörelsen och fackföreningarna, det är nykterhetsrörelsen och sist men inte minst frikyrkorörelsen.

Frikyrkan har kanske inte så tydligt kopplats samman med de demokratiska strävandena som fick fäste i slutet av förrförra seklet. Rätten att fritt utöva sin gudstro och rätten att förkunna det kristna budskapet hade alltid varit förbehållet svenska kyrkan. Åtskilliga som öppet trotsat statskyrkans makt hade fängslats eller tvingats i ofrivillig exil, bl.a. som utvandrare till Amerika. Sambandet mellan den kyrkliga och den världsliga makten är i slutet av 1800-talet fortfarande tydlig. Det skulle t.ex. dröja ända till 1932 innan ansvaret för den svenska folkskolan helt gick över från kyrkoförsamlingarna till kommunerna.

Konventikelplakatet från 1726 som stadgade kyrkans ensamrätt till gudstjänster och förkunnelse var verksamt fram till 1858 då det mjukades upp för att tio år senare i praktiken bli verkningslöst. Den svenska statskyrkan såg ändå länge med skepsis på de framväxande frikyrkosamfunden. Ytterst utmanade dessa samfund naturligtvis kyrkans och prästerskapets legitimitet och makt. För de människor som anammade frikyrkornas budskap utgjorde delvis steget från kyrkan till frikyrkoförsamlingen ett slags upprorshandling mot en rådande ordning samtidigt som man sökte en annan form av trosutövning som svenska kyrkan inte kunde tillgodose.

Det fanns i slutet av förrförra seklet ett nära samband mellan arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och de framväxande frikyrkorna. Starkast fanns sambandet i kustsamhällena som hade en betydande arbetarbefolkning.

I Västerbottens inland beredde Blåbandsrörelsen, Helgelseförbundet och baptisterna marken för den pingstväckelse som svepte fram i byar och samhällen i nittonhundratalets början. I bäverträskbonden Robert Jonssons kyrkstuga på Finnbacken i Lycksele trängdes nyfrälsta i bön om andens dop under kyrk- och marknadshelgerna. Strax före midsommar 1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Medlemsantalet var i starten femton stycken och det skulle dröja till 1934 innan man kunde få en fast samlingspunkt, en egen kyrkolokal, kapellet.

Kan eventuellt vara Magdalenas dop (en syster till min farmor Hulda Thiger)

Skolan (3) - Bergsgården

1937 byggde Adolf och Ragnhild Bergström en skol- och bostadsbyggnad i Bergsgården tre km från byn. Skolbyggnaden ägdes av paret Bergström och skoldelen hyrdes ut till skolstyrelsen. Adolf hade kommit till orten genom vägbyggnationerna, han liksom Nisse Backlund och Hjalmar Näsström. Bengt och Algöt Fransson köpte senare skolan av Bergströms. Bengt hade sin verkstad som träsnidare i ett rum intill skolsalen och Algöt stod för skolbespisningen på övervåningen dit eleverna marscherade i samlad tropp med varsin pall att sitta på vid matbordet. Skolan skulle betjäna elever ända från Bäverträsk till Älgträsk och detta var en av anledningarna till att skolan placerades så avskilt men på rimligt avstånd till alla delar av upptagningsområdet. Den stod där i ensamt majestät med Stenträskmyren åt ena hållet och den täta granskogen nedanför där man ibland kunde skönja blänket från Stennässjön. Skolan var en s.k. B-skola vilket innebar att man hade intagning vart annat år. Ena året fanns årskurserna 1, 2 och 5 och andra året 2, 4 och 6. När det blev sjuårig folkskola skjutsades barnen i årskurs sju till Furuvik eller Umgransele. Vartannatårsintagningarna gjorde att föräldrar till sexåringar stod inför valet att låta barnen börja vid sex års ålder eller vänta två år till de blev åtta. De föräldrar som vill sätta sina sexåringar i skolan fick inför terminsstarten åka till Lycksele för att testa sina telningars skolmognad.

Skolan i Bergsgården , ingången till bostadsdelen. Vid väggen står Adolfs DKW
parkerad. Ute på gräsmatta sitter Ragnhild och sonen Sten-Sture.

Skolan saknade wc i skoldelen. En länga med torrdass stod nedanför skolan vid skogskanten. På samma sida av Vilhelminavägen mot Bäverträsk till låg en liten bollplan och intill en större vattenpöl med intressant insektsliv på vårarna. Bl.a. var det gott om stora dykarbaggar. I skogen nedanför vägen byggdes kojor på lunchrasterna. De förrädiska höstisarna lockade de djärvaste till våghalsig jumpning på de dyiga vattensamlingarna på myren ovanför skolan.

Ragnhild Bergström med elever vid Bergsgårdens skola. Fr. v. övre raden:
Solveig Backlund, Edit Backlund, Vivianne Nordgren, Inga-Britt Nordgren,
Eleine Magnusson, Ragnhild Bergström, Bror-Allan Alfredsson, Daniel Karlsson,
Jan Karlsson, Åke Oskarsson.
Nedre raden fr. v.: Bror Backlund, Tor Karlsson, oidentifierad, Stig Karlsson,
Leidulf Johansson, Stig Johansson, Jan-Elis Nordgren.

Min svåger Einar Norgren, som bodde i Björkhagen, började skolan 1938. Året därpå hade Adolf Bergström skollärarinnans man skaffat en DKW som han utförde skolskjutsar med. Einar hann åka skolskjuts några dagar höstterminen 1939 innan kriget bröt ut och bensin och däck reserverades för försvaret och andra samhällsfunktioner som måste upprätthållas. Adolf lämnade in sina däck till järnvägens godsmottagning och där fick dom ligga till kriget var slut undan för försvarets argusögon. Einar kunde inte promenera de fem kilometerna från Björkhagen till skolan i Bergsgården. En tid fick han bo hos släktingar i Holmbo. Därefter bodde han hos Axel Johansson i Nya Yppersta. Axel var strängt religiös och Einars tillvaro och rörelsefrihet blev begränsad vilket ledde till otrivsel. Einar hade också svårt att sova och vaknade ofta mitt i natten av ljudet från Axels astmatunga andning och hans inhalerande av någon slags medicinsk rök som skulle lindra anfallen.

Lärarinnan Ragnhild Bergström tillsammans med elever på trappen till
skolingången. Fotot taget på 1930-talet. 

Fr.o.m. tredje klass förutsattes Einar kunna gå hela de fem kilometerna till och från skolan. Det var tröttsamt för en så ung människa speciellt när snöröjningen var eftersatt eller dröjde. Einar var ofta trött i och efter skolan p.g.a. den långa skolvägen. Någon gång kunde en bil med gengasaggregat stanna till på vägen och ge Einar skjuts till eller ifrån skolan.

Idag finns inte mycket som minner om skolan i Bergsgården. Den är riven sedan många år. Kvar finns endast den gapande källargrunden med vattenlednings- och värmeledningsrör pekande åt alla håll.

Skolan (2) - Den ambulerande skolan

När skolundervisning startade i Bäverträsk är inte klarlagt. Dock finns uppgifter på att ambulerande (kringflyttande) skola bedrivits på ett par ställen i byn. I Hammarbergs fanns ett större rum på övervåningen med välvt tak eller tredingstak där skola hölls i början av förra seklet. Emma Olofsson, Byssträsk var en av lärarna som verkat i byn. Skolan flyttade så småningom till Pelle Thigers, där skola hölls i salen på bottenvåningen. Lärarinnan bodde i ett gavelrum på övervåningen som vette mot Johan Robertssons. I denna ambulerande skola började Ragnhild Bergström sin lärargärning. Hon kom att undervisa byns elever i över 40 år.

Pelle Thigers sett från Johan Robertssons. I vänstra delen av bilden syns
bagarstugan och ladugården och ovanför hästryggen skymtar mangårdsbyggnaden,
där skolan höll till på bottenvåningen och lärarinnan bodde på övervåningen.

Den ambulerande skolan inledde terminen i augusti. Med avbrott för potatislov och jullov fortsatte undervisningen till februari. Då flyttades skolundervisningen till Aspås. Det sas att man utbildade böndernas barn på hösten och torparnas barn på våren. 1929 brann Pelle Thigers och skolan blev hemlös. Innan skolan i Bergsgården var byggd fick skolundervisningen ske i Holmgård. Dolly Axelsson som var fosterbarn hos Johan Robertssons i byn fick sin undervisning i Holmgård. Hon fick ligga över hos lärarinnan under veckorna eftersom det var för långt för henne att ta sig till och från skolan varje dag. Lewi Thiger, min fars yngsta bror, f. 1923 fick däremot sin undervisning i grannbyn Bratten av någon anledning.

Skolan (1) - folkskolestadgan och seminarium för småskollärare i Lycksele

Den svenska folkskolan inrättades 1842 med syfte att skapa en allmän och obligatorisk undervisning. I Folkskolestadgan föreskrevs skolplikt för alla barn. Eleven skulle börja skolan senast vid nio års ålder. Vidare föreskrevs att det skulle finnas minst en fast skola med en seminarieutbildad lärare i varje socken. Brist på skolbyggnader och utbildad lärarpersonal bromsade länge folkskolans utveckling.

1860 tillkom folkskoleinspektionen med 20 inspektörer i landet som aktivt kom att bidra till förbättring av skollokaler och undervisning. Folkskoleinspektören i Lycksele lappmark hade att att inspektera samtliga skolor i Lycksele, Åsele, Dorotea, Örträsk, Fredrika, Vilhelmina, Stensele, Tärna, Sorsele och Malå. Folkskoleinspektören K. L. Österberg, som verkade i Lycksele lappmarks skoldistrikt från 1904 och elva år framåt vittnade om den den bristande kontrollen över skolgången ute i socknarna. Ofta glömdes skolpliktiga elever bort under flera år och till och med under hela skolpliktstiden. Matriklar infördes så småningom där de skolpliktiga eleverna noterades liksom uppgifter om  närvaro och skolresultat.

Småskollärarinneseminariet i Lycksele

Ett tvåårigt småskollärarinneseminarium fanns i Lycksele. Småskollärare som genomgått denna utbildning fick ofta axla ansvaret för ambulerande (kringflyttande) mindre folkskolor ute i socknarna och klara av elever från årskurs ett till sex. Bristen på skollokaler var stor och vanligtvis fick den ambulerande folkskolan inhysas i ett större rum i någon bondgård.

Enligt skolinspektören Österberg fanns 20 folkskolor 1904, varav 17 ambulerande. Lärarkåren i Lycksele socken uppgick till 21 personer. 1921 fanns 55 skolor varav 27 ambulerande med en sammanlagd lärarkår på 59 personer. Antalet skolhus hade ökat från nio till tjugofem.

En musikalisk syskonskara

Min far Ingemar Thiger hade åtta syskon. De flesta av dem trakterade ett instrument eller sjöng solo eller i kör. Musikutövandet skedde i kapellet, i syskonskaran eller vid sammankomster eller kalas.
Jag har inget minne av att jag hörde min far spela något instrument. Jag har sett fotografier där han trakterar dragspel. När jag växte upp hade sågverksarbete redan decimerat eller skadat ett antal fingrar, vilket gjorde det omöjligt för honom att spela. Jag kan inte påminna mig att han beklagade sig över detta. Däremot var han angelägen om att vi barn skulle ägna oss åt musik ifall vi hade fallenhet och lust för detta. Vi hade t.ex alltid piano hemma. Det stod i salen där vi sällan uppehöll oss annat än för att spela på detta piano. I min syskonskara var det bara min storasyster och jag som i någon högre grad ägnade oss åt musik. Farbror Verner var särskilt uppmuntrande och intresserade sig för vårt musikutövande. Han var också den av sin syskonskara som regelbundet musicerade, i hans fall var pianot huvudinstrument. Han ackompanjerade solister i gudstjänster hemma i pingstförsamlingen men också på annat håll i samband med hans affärsresor som möbelförsäljare. Det var i kapellet vi fick våra tidigaste musikaliska influenser. Längre fram skulle radio, tv och grammofon introducera oss för annan musik och andra genrer.

Farbror Holger var, har jag läst i pingstförsamlingens i Bäverträsk protokoll, ansvarig för musikverksamheten i kapellet i början. Den sysslan övertogs av Göta Thiger när Holger flyttade till Tuvträsk.
Farbror Valdemar, som bodde nea hea innan han flyttade till Lycksele, var liksom Verner medlem i Lycksele pingstförsamlings manskör. Farbror Levi, den yngsta av fars syskon, spelade fiol. Jag kommer ihåg och har ett fotografi från min mors 60-årsdag där Verner och Levi spelar piano och fiol för min mor. Pianot hade hon fortfarande kvar och Levi måste ha haft med sig fiolen. På fotot sitter farbror Ivar och lyssnar. Jag har inte hört att han skulle ha trakterat något instrument. Samma sak gäller min fars systrar Dagmar, Margret och Mary.

Lycksele manskör på 1950-talet. I nedersta raden som nr 2 fr. v. sitter
farbror Verner. Farbror Valdemar sitter längst till höger i nedre raden.

Min far Ingemar Thiger poserar med sitt knappdragspel nedanför trappen
till hemmet i Bäverträsk. Till h. systern Mary och brodern Levi. Personen
längst till v. okänd

Farbröderna Verner och Levi musicerar tillsammans på min mors 60-årsdag.
Farbror Ivar lyssnar i soffan.

Signes fiol

Jag har en fiol som har tillhört en syster till min farmor Hulda Thiger f. Israelsdotter från Fäboliden. Innan den kom i min ägo ägdes den av min farbror Verner Thiger i Lycksele. Farbror Verner var alltid mycket uppmuntrande när det gäller syskonbarnens musikintresse och musikutövning. Verners syskon trakterade nästan alla något instrument så ock min far Ingemar, som spelade dragspel så länge han hade alla fingrar i behåll.  Musicerandet och repertoaren var i huvudsak förknippat med syskonens engagemang i frikyrkan. I nästa generation, min generation, är det inte så många som trakterar något instrument.

Några år innan Verner gick bort hälsade jag och min fru på hos Verner och Tyra i Lycksele. Innan vi skulle tacka för oss och gå kom Verner fram med en fiol i en fiollåda. – Den här fiolen tycker jag att du ska köpa av mig (han var ju försäljare in i det sista). Den har tillhört Signe Eclundh, en syster till din farmor. Jag provade den och tyckte den lät bra och att den var ovanligt vacker med sina dubbla inläggningar och vackra slingor på undersidan. Jag tror jag betalade 5 000 kr för fiol, stråke och låda och lämnade Verner med förmaningen att spela värdig musik på instrumentet.

Jag har senare lärt mig att fiolen är en magginikopia tillverkad i Tyskland eller Frankrike i sekelskiftet till 1900-talet eller i början av 1900-talet. Giovanni Paolo Maggini var en berömd byggare av stråkinstrument. Han var född i Italien omkring 1580 och dog omkring 1630. Hans instrument hör till de förnämsta under det tidiga 1600-talet. Speciellt för hans instrument och senare kopior är de dubbla inläggningarna och utsmyckningarna på fiolernas undersidor.

Signe Eclundh, evangelist f. 1893 i Fäboliden

Signe Israelsdotter var näst yngst i en syskonskara på nio. Hon tog sig efternamnet Eclundh i likhet med några av syskonen. Signe var dotter till Israel Leonard Eriksson i Fäboliden f. 1849 och hans hustru Sofia Josefina Gideonsdotter f. 1856. Signes livsuppgift blev att som evangelist vittna om Jesus och den kristna tron. Det är lite oklart om hon verkade inom pingströrelsen hela sitt liv. Hon kan i början av sin evangelistgärning verkat inom Helgelseförbundet. Hon arbetade först i Tärendö men flyttade sedan till Dalarna, där hon verkade större delen av sitt liv och där hon också är begravd. Arbetet som evangelist var fattigt och beroende av frivilliga bidrag från församlingsbor och trosfränder. Signe fick  nog även arbeta vid sidan av evangelisationsarbetet med tillfällighetsarbete t.ex. i slåtter eller i hushåll för att försörja sig.
Hon levde hela sitt liv som ogift men hade en stor släkt genom sina åtta syskon.

Signe var musikalisk och spelade fiol och kunde sjunga samtidigt som hon spelade. Vanligtvis trakterade kvinnliga evangelister gitarr. Signe var också språkligt begåvad och förärade släkt och vänner tillfällighetsverser i samband med födelsedagar och minnesstunder. Bl.a. skrev hon en minnesruna på vers i samband med min farmors bortgång.
Signe dog i december 1970 och är begravd på kyrkogården i Stora Tuna. Hon tillhörde Borlänge pingstförsamling vid sin bortgång.

Uppgifter om Signe lämnade av Eivor Boström vars mormor Magdalena var syster till Signe.

Signes fiol bland maskrosor

Signes fiol. Undersida