Julkalasen förr

De stora julkalasen i byn var efterlängtade. Julafton ägnades vanligtvis åt familjen eller de närmaste släktingarna. Göta Thiger, min faster, som berättat mycket om livet i byn när hon var ung, minns inte att man haft tomte som julklappsutdelare. Inte heller har man haft julbock. Det finns dock uppgifter från 1950-talet att man i byn Bratten haft julbock som julklappsutdelare. Vanligtvis delade någon i familjen ut klapparna som nästan alltid innehöll nyttigheter.

Fr.o.m. annandagen vidtog alla kaffekalasen. Under hela julhelgen ända fram till trettondagen gick man och väntade på besök från gårdarna i byn som kom och budade till kalas. Man tog också egna initiativ och bjöd in grannar och släkt. Tyra Tiger, en faster till mig, berättade om hur spännande det var att under juldagarna lyssna efter bjällrorna från någon hästskjuts som kom upp till huset för att bjuda in till julkalas.

Vid julkalasen bjöds på kaffe, bröd och bakverk. Till efterrätt blev det ofta vattlingon och grädde eller ibland hallon eller hjortron. Vid julkalasen var det sed att kommentera julgranen och julprydnaderna. Att pynta med julgran är en tradition som kom till Sverige från Tyskland i början av 1900-talet.

När man fick julfrämmande från byn värmdes hela huset upp och framför allt salen. I vanliga fall höll man endast kök och kammare uppvärmda vintertid.

Julkalas på 1930-talet hos Johan Robertssons. På fotot finns familjen Jonas Robertsson, familjen Johan Robertsson och familjen Johan Thiger.

Julkalas på 1950-talet med familjerna Ivar och Ingemar Thiger samt familjen
Sture Eklund, pastor i filadelfiaförsamlingen i byn.

Blöt i gryta

Av skinkspadet som blev när julskinkan stektes i ugnen gjordes varje jul  blöt i gryta. Skinkspadet späddes ut med vatten till lagom sälta och värmdes upp i en gryta. I grytan lades hårt tunnbröd som fick ligga i spadet tills brödet sugit upp skinkspadet. Sedan lyftes  brödet ur grytan med en hålslev och lades på tallriken med en klick smör under brödet. Den här maträtten åts i vår familj i anslutning till julen och den är fortfarande en obligatorisk förrätt i vårt hem innan vi åtnjuter de övriga läckerheterna på julbordet.
I min barndom hände det att blöt i gryta åts på andra tider under året men då utgjordes spadet av varm saltad mjölk.  

Från nyodling till myrodling

Många kanske föreställer sig att uppodling av åkermark ligger långt tillbaka i Bäverträsk bys historia. 1781 fick den första nybyggaren Zachris Andersson tillåtelse att börja odla upp mark i sluttningen av Bäverträskberget och flytta byggnaderna från nybygget nere vid sjön.

Vid tiden för laga skifte 1887 var stora delar av byns åkermark uppodlad. I handlingarna till laga skiftet omtalas vissa åkerstycken som gamjäla vilket måste betyda att de utgör de äldsta uppodlade delarna av byns åkermark. Odlingslotterna utgjorde ett veritabelt lappverk av olika åkerlappar som olika bönder i byn spadat upp. Man har berättat att man ofta hindrade varandra från att röja för stora åkerlappar. Började någon på ett ställe kom genast någon annan och började längre bort för att stänga. Laga skifte sammanförde mark till sammanhängande brukningsdelar, vilket bland annat innebar att vissa byggnader fick flyttas. I Bäverträsk syns detta ha löst sig på ett ganska smidigt sätt och handlingarna talar om en eller annan loge som måste flyttas.

Ett antal uppodlingsföretag hör till 1900-talet. Jonas Robertssons Golia odlades upp i början av 1900-talet. Detsamma gäller för Johan Thigers Golia. Möjligen hör uppodlingen av Johan Thigers Golia till tiden strax före sekelskiftet.

Felassmyren som ligger mellan Assars och Ivars och nuvarande Gamhemsjönvägen uppodlades på 1930-talet. Statsbidrag utgick till en fjärdedel av kostnaden. Från 1920-talet och framåt försökte staten på frivillig väg att få bönderna att avstå starrängar  i utbyte mot uppodlingsobjekt i anslutning till inägorna. Nyodling stöddes med fördelaktiga lån som 1928 ersattes med uppodlingsbidrag. Göta Thiger berättade att hennes far, Johan Robertsson, bytte myrslåtter mot bidrag att odla upp mark nedanför stenrösena på deras skifte i byn. Alfred Karlsson har också vittnat om den uppodling som han var med om sedan han kom till byn 1928.

Koka paltn

Jag har inte mött någon norrlänning som inte älskar palt och det sägs att det effektivaste sättet att ta död på en norrlänning är att kasta ut en palt på nattgammal is. Idag finns det andra mer subtila sätt att på sikt decimera antalet norrländska glesbygdsbor.

När jag var liten var nog paltn den godaste maträtt jag kunde tänka mig om man bortser från en och annan efterrätt. Det hände t.o.m. att vi fick paltn i skolbespisningen. Den betraktades nog närmast som basföda i den kost som skogsarbetare fordrade för att förse kroppen med energirika kolhydrater. För skogsarbetare var de flesta hemma i byn, när jag var liten. På den tiden då husmödrarna rustade sina män med mat för en hel vecka i skogskojan var paltn en perfekt föda vintertid. Den kunde sparas i frusen form, den kunde kokas upp och den kunde stekas. Allt med samma goda resultat.

Min mor var född i Statträsk, Brännberg i Norrbotten och förde med sig till Bäverträsk sitt sätt att koka paltn. Huruvida hon kom att ändra receptet i mötet med palttraditionerna i Västerbottens läns inland är inte utrett. Jag är medveten om att det finns olika traditioner förknippade med tillagning av paltn. Somliga framhärdar att deras eller deras mödrars sätt att koka paltn är det enda ursprungliga, rätta och saliggörande. De kan i sin trosfasta argumentering framstå som paltens fundamentalister, oemottagliga för andras kulinariska argument.

Numera blir det mer sällan att jag lagar eller äter palt. Det kan hända att jag blir trakterad med denna delikatess när jag kommer hem till Lycksele. Härom veckan fick våra grannar och vi ändå för oss att laga paltn ihop. Det var så länge sedan sist att jag kände mig osäker och föranlåten att kräva en livlina – att ringa min äldsta syster och fråga henne till råds om t.ex. avvägning mellan riven potatis och vetemjöl. Kunde man lägga i några kokta potatisar om det fanns till hands? Paltrecept är ju inte precis Mose stentavlor. Ja, dom, alltså paltarna, kan bli nästan lika hårda, om det vill sig illa. Det finns alltså frihetsgrader inom grundrecepten. – Jag har sett i arkivbilder om pitepalt att man rullar degen i mjöl för att underlätta formningen av paltkultorna och inbäddningen av inkråmet, menade jag. – Nej för allt i världen! Mamma sa att paltdegen rullad i mjöl fick det att se ut som ”snarn däri paltgryta”. – Det viktiga är att degen inte blir för hård, en bra paltslev och en väl tilltagen gryta, fortsatte min syster. – Och glöm inte att salta vattnet!

Det blev gott och en kulinarisk högtidsstund. Jag kan förstå att den norrländska diasporan (norrlänningar i förskingringen) under stundom samlas i gillen och studentnationer kring denna rätt som kring de heliga sakramenten.

Sniver sillhinkslock - ett nöje långt före frisbeen

När jag var barn var stekt salt sill en vanlig maträtt. Man köpte sillen i femliters plåthinkar med vågigt plåtlock i form av koncentriska ringar och med en falsad kant som passade hinkens öppning. Det stod ofta Norsk fetsild på hinkarna. Sillen hade vanligtvis sitt ursprung från Trondheimstrakten. Saltsillen fick ligga i vatten över natten för att laka ut saltet. Sedan anrättades fisken genom stekning och serverades med löksås.

De här femlitershinkarna ser man ganska ofta i loppisar eller i lokala auktionsfirmor. De kostar idag ca 150 kr/styck.

När jag var liten roade vi oss, när vi hade tillgång till sillhinkslock, att kasta dem som nutida frisbees. Genom falsen som vändes nedåt fick man ett bra tag för att kasta iväg dem, eller sniver som vi sade. Genom lockets aerodynamiska konstruktion kunde man få locket att glida långt i luften. Ibland hittades aldrig locket igen eller lämnades när leken tog slut. Man kan i närheten av bostadshus därför stöta på rostiga lock liggandes i utkanter av gårdstomter, ett minne av våra barndomslekar. Föga kunde vi ana att vi faktiskt hade kastat ett lock eller en disk som sedan skulle säljas i miljoner i plastutförande som frisbee. Det första kända tillfället då någon kastat en disk eller frisbee var när några universitetsstudenter på Yale University i USA i början av 1900-talet kastade uppochnervända pajformer av metall. Företaget som sålde pajerna hette Frisbie Pie Company, därav namnet Frisbee som varumärkesskyddades i mitten av 1950-talet. Sniver gjorde man också när man kastade smörgås med flata stenar, 

Fäbolisynna och andra dialektala växtnamn

I byn Bäverträsk användes många dialektala namn på växter, inte lika många som förekommande arter förstås, Det mesta gick under samlingsbegreppen blommen å gräse. För nyttoväxter, ogräs, medicinalväxter och foderväxter  hade man behov av att skilja arterna åt.

Gustav Fridner var en jägmästare, som vid sidan av sin yrkesutövning, samlade in dialektala växtnamn. främst Lycksele och Degerfors socknar tillsammans med kringliggande socknar. Hans samlimgar av växtnamn gavs 1999 ut av Språk och Folkminnesinstitutet under titeln Folkliga växtnamn i Västerbotten. En studiecirkel i Vormsele gav 1979-80 en dialektal ordlist Gam-ola som bl.a. också har listor på dialektala växtord.

Här är några växtnamn jag kommer ihåg från min barndom:

Abborrgräs                              gäddnate
Almittje                                   mjölkört
Björnbär                                  svarta blåbär
Brannbera                                hallon
Dyngstavarn                            svinmålla
Jägarn                                     tuvtåtel, rödven m. fl.
Jämna                                     plattlummer
Klingerrise                               dvärgbjörk
Knaftskalla                              tuvull, ängsull
Käringkrut                               revlummer
Penninggräs                            penningört
Smällpösan                             smällglim
Tjäderhalsbära                         tibast
Trampgräs                               trampört
Vattutaggen                            våtarv
Äxingen                                  kvickrot

Fäbolisynna eller gulsporre

Att växa opp borti klingerrise och lynje

När jag var liten gällde det att inte hålla sig framme alltför mycket, att hålla sig lite i bakgrunden när de vuxna förde samtal. Likaså fick barnen vänta vid bordet tills de vuxna tagit för sig när man hade främmande på mat eller kaffe. Det fanns ett talesätt som vuxna tog till när barn framhöll sig själva eller skröt om sina förmågor eller med vad de åstadkommit för stunden: - Ska du säga som int ha vuxi opp borti klingerrise. Alternativt : - Du som int ha vuxi opp borti lynje.  Klingerrise är ett dialektalt ord för dvärgbjörk betula nana. Bladen på den här busken som är talrik på myrmark är cirkelrunda  och naggade, därav namnet klinger (litet hjul eller trissa). Lynje är ett dialektalt ord för bärriset. I publikationen "Folkliga växtnamn i Västerbotten" utgiven av Språk- och folkminnesinstitutet 1999 anges att lingonris hette lingbärlynge i  t.ex. Husbondliden, Knaften och Tallträsk

De här talesätten skulle man väl idag beteckna som härskartekniker mot barn. Men det begreppet var inte aktuellt på den tiden då skolaga och andra bestraffningsformer fortfarande var tillåtna men förhoppningsvis inte tillämpades.

Dvärgbjörk. Foto: Virtuella floran

Var ligger Pöbbes myra?

Alla har vi varit där och kommer garanterat att hitta dit igen.  Pöbbes eller Pöbbes myra är ingen geografisk plats (antar jag) utan en mental plats som beskriver ett övergående tillstånd av surmulenhet, självömkan och missnöjdhet. Jag minns att vissa hemma i byn sade till den som var sur, trumpen och fåordig: - Ha du vuri däri Pöbbes myra?

 Ibland brukar det finnas en verklig förlaga till gamla talesätt kopplade till en namngiven person. Men vem var i så fall Pöbbes? Uttrycket verkar inte vara särskilt spritt om man räknar träffar på nätet. På en webbsida som har rubriken Dialektuttryck i Ramsele By på 1950-talet återfinns uttrycket däri pöbbes och att vara pöbbig.  I tidskriften Oknytt 3-4/2005 sid. 3 nämner författaren Anita Salomonsson begreppet samt parallelluttrycket Påtamyren. I Magdalena Hellquists sammanställning Bättre kaka än ingen smaka – ordspråk och talesätt i övre Norrland finns dock inte uttrycket med.

Det verkar vara ett norrländskt uttryck eller begränsat till norra Ångermanland, södra Lappland och Västerbotten. Att jag började reflektera över uttrycket var en kommentar på mitt blogginlägg om krimmermössor där pöbbes nämndes. Efter att ställt frågan på Facebook kan jag konstatera att uttrycket och olika varianter varit och är ganska vanliga. Några sade Pöttmyra eller Pjöttmyra. - Har du itte däri Pöbbes, hörde Sara-Mari Jonsson ibland sin mormor säga. Karin Alfredsson hörde sin far säga: - Ha du vare däri Pöbbes å itte surfile?

Alla dessa krimmermössor

I min barndom hade de flesta farbröder s.k. krimmermössor. Det var en skinnmössa utan skärm med ett stukat veck över hjässan. De dök upp i herrmodet i början av 1900-talet och hängde med in på 1950-talet åtminstone. Mössan var varm och ersatte hatten som huvudbonad på vintern. När den var uttjänt var den bra att ha i skogsarbetet. Särskilt kalla dagar vände man fodret utåt och fick genom pälsen varmt om huvud och öron.

Mössan var ursprungligen tillverkad av ull från Krim av får av persiantyp. Så småningom dök det upp krimmermössor av skinnimitation med krulligt effektgarn i varpen. Ordet krimmer är tyska i betydelsen från Krim.

Mössan var också bra stötdämpare, det kunde vi barn däri Ingemars konstatera. En vinter roade vi oss med att åka på snön på överblivna masonitbitar med den glatta sidan nedåt. Vi tog fart och kastade oss på masonitskivan upp vid ledet till Lennart Robertssons. Blev farten tillräcklig gled vi ända ner till och över bron över Hembäcken. För att få ännu bättre glid vattnade vi på vägen. I samma veva hade kallelse utgått till byastämma hemma hos oss. Pappa var väl byålderman vid det tillfället.

På vägen hem efter mötet följdes bröderna Otto och Alfred Karlsson åt uppöver och förbi Lennarts. Bröderna hann inte långt innan Otto med andan i halsen störtade in till oss och ropade i förtvivlan: - Nu slog n Alfred ihjäl sig! Han hade nämligen halkat på isgatan vi åstadkommit. Hade han inte haft krimmermössan på huvudet hade väl Otto blivit sannspådd och vi barn hade fått gå genom livet med en grannes liv på vårt samvete.

Min far Ingemar som var en lugn person som sällan hetsade upp sig tyckte nog att vi efter incidenten kunde göra en iskana bredvid körvägen i stället för på den.

Från Wiskadahls katalog 1952

Häst eller oxe?

Oxen var förr ett alternativ till hästen som dragare eftersom den var stark och uthållig. När ardennerhästen introducerades och delvis ersatte den svenska lanthästen utkonkurrerades  oxen som dragare. Antalet oxar som dragdjur minskade stadigt från att ha utgjort ca 250 000 på 1870-talet jämfört med med antalet jordbrukshästar som var ca 400 000 vid samma tidpunkt. 1944 räknades endast ett par tusen oxar men 500 000 hästar i svenskt lantbruk.

Det finns dokumenterat att oxar har använts som dragdjur i Bäverträsk. Erik Abraham Matsson, om vilken många historier berättades, hade en oxe som dragdjur, Om någon träffade på Erik Abraham ute med oxen och frågade vart han  var på väg svarade han alltid: - Ja få si vart oxen vill. Det berättas också om hans far Mats Johansson, att han en gång blev tillfrågad av någon att få åka med på lasset men nekades för att det blev för tungt för oxen. Men han kunde väl i alla fall få lägga handskarna på kärran. Han blev även nekad detta . - Men dom väg ju ingenting, sade den som frågade. - Kast upp dem i lufta ska du få si att dem rammel ne, svarade Mats. Och så var sista ordet sagt i det ärendet.

Arvida Karlsson med oxe uppe på Israel Karlsbärge. I bakgrunden ses
Jonas Robertssons Golia som en öppen yta i skogen.

Spannmål och kvarnar

Den vanligaste grödan var kornet. En viss odling av höstråg förekom liksom ett begränsat svedjebruk långt tillbaka. Under kriget på 1940-talet gjordes försök med veteodling. Både Johan Robertsson och Ingemar Thiger försökte sig på detta. Vetet mognade faktiskt vissa år och gav ett utmärkt mjöl  som dock hade en svag brunfärgning. Min mor Anna-Greta mindes att mjölet lämpade sig väl för bakning.

Spannmålen skördades i slutet av augusti eller i början av september. Husbehovsmalningen skedde i de skvaltkvarnar som fanns utefter Hembäcken (rödmarkerade på kartan nedan). Platserna för dessa är ännu avsatta som allmänningar. Den skvaltkvarn som fanns inne i Lennarts hägna stod kvar ännu in på 1950-talet, den längre ner efter bäcken hade försvunnit långt tidigare. Den lägda som låg intill den nedre kvarnen fick senare heta Kvarnstycke. Det gällde att samsas om tiderna i skvaltkvarnarna. Bäcken måste dämmas upp och vattnet släppas på i lämplig mängd och det var endast under våren och under hösten som det var tillräckligt flöde i bäcken för att driva kvarnarna.

I slutet av 1800-talet anlades en större kvarn vid inloppet av Bäverbäcken till Gamhemsjön. Via uppdämning av Kvarntjänn som låg ovanför och en kanal parallellt med bäcken leddes vattnet förbi kvarnanläggningen med dess kvarnhjul, som också drev en såganläggning. Tyra Thiger, min faster, minns hur hon tillsammans med sin far Jonas Robertsson en höst i skenet av en stallykta gick från Golia ner till kvarnen för att kontrollera malningen. Tyra stod i undre delen av kvarnen medan hennes far var på det övre planet för att kontrollera att matningen fungerade ordentligt. Tyra mindes att det var både kusligt och spännande att stå där i mörkret omgiven av dundret från kvarnaxel, kugghjul och malstenar tillsammans med bruset från vatten och vattenhjul.

I byastämman 17/6 1957 (§ 11) beslöt man att sälja resterna av såg- och kvarnhuset till högstbjudande. Assar Thiger köpte kvarnen som sedan troligen eldades upp som ved.

Ville man få finmalet mjöl fick man bege sig till Lycksele, där en kvarn fanns vid älven ut mot Hedlunda till.

Vattnet

Det var ett evigt slit att skaffa vatten till kreaturen. Inte alla hade brunnar som gav vatten året runt. Ofta avtog vattenflödet i brunnarna mitt i vintern eller under den torraste perioden under sommaren. Då fick man bära vatten från närmaste kallkälla eller vintertid hugga upp en vak på Hemtjänn. Det senare dög åtminstone till kreaturen.

Johan Thigers hade sin brunn i Hembäcken  en bit upp så att det blev självtryck. Under vårfloden blandades bäckvattnet med brunnsvattnet som blev otjänligt för människor. Närmaste kallkälla låg nere i Mora (röd prick på kartan nedanför vägen till Johan Robertssons). När min yngsta bror  Samuel rev ladugården stötte han på bitar av trärör från brunnen i Hembäcken.

Speciellt besvärligt hade Ottilia Karlsson uppe på Israel Karlsbärge och hennes dotter Arvida som måste bära vatten  i ett ok från kallkällan vid Hemtjänn vid bergets fot och upp till ladugården på berget. Alfred Karlsson byggde så småningom nytt hus och ny ladugård vid foten av berget och blev därmed av med vattenproblemet.

I början av 1940-talet drogs  vattenledning från kallkällan vid Hemtjänn till flera hushåll i byn. Assars, Ivars, Ararat och Golia  hade eget vatten.

Ottilia Karlsson f. Thiger. Ottilia var dotter till Jann Thiger

Ta hit bena! Ta hit bena!

När vi var barn hände det ibland när vi sågs  att vi roade och skrämde upp varandra med spökhistorier, den ena läskigare än den andra. En av historierna hette Ta hit bena. Jag kom inte ihåg historiens exakta inramning men jag tror att det var något i den här stilen:

1719 hittade en bonde en dag en av Armfelts karoliner ihjälfrusen på flykt över fjället efter Karl XII:s död. Karolinen hade ett par fina stövlar på fötterna. Bonden kunde inte motstå lusten att tillägna sig dem. Problemet var att benen och fötterna var fastfrusna i stövlarna. Det var omöjligt att dra av den döde stövlarna. Då tog bonden resolut till yxan, högg av benen, tog hem stövlarna och värmde upp dem för att avlägsna innehållet.

En tid därefter, när bonden hade lagt sig för kvällen, kom det kraftiga knackningar på stugans port. De enträgna knackningarna fortsatte och bonden tvingade sig upp ur sängen för att öppna. Ute stod en man i karolineruniform vilande på sina benstumpar.  Spänningen var nu andlös hos oss som lyssnade. För att spä på skrämseleffekten avslutade berättaren efter en paus med hög röst: - Ta hit bena! Ta hit bena! Även om berättelsen upprepades efter en tid blev vi lika rädda och skrämda varje gång.

Tant Betty, nere på hea, var en god berättare och berättade gärna historier med övernaturligt innehåll. Jag vet inte om hon trodde på det hon berättade. I varje fall trodde hon på vitterfolket, de osynliga, som fanns i människornas närhet. Varje gång hon tvättade kläder i värmaren ute på gården, varnade hon de osynliga innan hon tömde ut hetvattnet i gräset. Gjorde man inte det, kunde vittra sätta sjukdom på en eller ställa till med annat förtret. Hennes historier kunde handla om döda personer som vägrade att låta sig hamna i vigd jord. Om kistan drogs efter häst blev lasten allt tyngre ju närmare man kom kyrkan och kyrkogården och hästen som drog löddrade av ansträngningen. En modernare variant handlade om likbilar som med sitt innehåll fick oupphörliga stopp på vägen till kyrkogården. När huven öppnades hade tändkablarna ryckts loss av en osynlig kraft. När en ond och ogudaktig människa dog kunde också en svart hund visa sig i dödsögonblicket. Sedan var det alla historier om spökhus och folk som gick igen av olika anledningar. Vi älskade och fascinerades av dessa historier men var rädda och vaksamma när vi gick hemåt om det var kväll och vinter, då man inte kunde ta vägen upp genom lia. Speciellt ruskigt var ett parti nedanför vägen strax före Ararat. Skogen var tät och mörk och det var inte en del av byn vi frekventerade ens i dagsljus.

Nu har spökerierna och andarna flyttat in i radhus, villor och lägenheter enligt Det Osynliga i TV 7.    

Släppa djuren på skogen

Nybyggarnas jordbruk var inriktat på mjölk- och köttproduktion och inte i första hand på spannmål. Det fanns en tendens att ha fler kor än markerna kunde föda. 1830 fanns det 1800 kor i Lycksele socken. Det innebar att det gick 0,85 ko på varje invånare i socknen. Antalet får var ändå fler, 4 160. Fåren hade man framför allt för ullens skull. Sommartid fick djuren gå fritt på något ställe där de inte behövde tillsyn varje dag. Johan Robertsson hade någon period sina får på Storholmen  och intilliggande holme i Gamhemsjön. Getter har aldrig hållits i något större antal. De ansågs allmänt vara besvärliga djur att hålla.

Korna släpptes ut på bete i slutet av maj eller i början av juni och togs hem i slutet av september. Kreaturena släpptes via fätåerena (fägatorna) som gick genom byn. En gick från Ararat via Johan Thigers upp till Hemtjänn och anslöt sig till den som utgick från Johan Robertssons via Oskar Robertssons upp mot Israel Karls-bärge bort mot Granbärge och över Magamyra.

En getare (vallpojke) följde med korna ut i skogen under dagen och hem igen till mjölkning. Många gånger var getaren inte mer än 7-8 år med ansvar för större delen av byns kreatur. Gårdarna turades om att förse getaren med matsäck, getarkont, under dagen. Vissa gårdar var kända att ha bra mat, andra sämre. För en del var tillvaron ute i skogen med korna en traumatisk upplevelse, speciellt om det fanns björn i trakten eller om det var kraftiga åskväder. Några som varit getare svor dyrt och heligt att aldrig utsätta sina egna barn för detta. Hade man klarat av uppgiften första sommaren gick det bättre följande år. På höstarna när det var gott om svamp, som korna älskade, var det svårt att få hem dem i tid till mjölkningen. Korna föredrog soppar av olika slag. Dessa svampar kallades kollektivt för kosôppen. Ingen i byn använde svamp i matlagningen.

Efter vårbruket och vinterns körslor i skogen fick hästarna vila upp sig på skogsbete. Hästarna släpptes på skogen åt Svartlia till och hämtades hem till slåtterarbetet. I vissa byar fanns speciella getare för byns hästar. Göta Thiger kunde inte påminna sig att det har varit fallet i Bäverträsk.

Stång- och stränghässjor

På 1870-talet spreds i Mälarlandskapen det norska bruket att hässja hö på tråd. Ett antal störar, oftast sju stycken, sattes litet i sicksack med jämna mellanrum. Mellan störarna drogs järntråd som höet lades på. Denna hässjningsmetod anammades av Johan Robertsson i byn. Anledningen var närmast ett vad som ingicks mellan Johan och drängen Herbert Larsson, som hade erfarenhet av denna metod från sin hembygd i Ångermanland. Johan påstod att höet skulle ruttna på tråden men såg sig överbevisad och använde sedan uteslutande trådhässjor.

Det vanliga sättet i byn att torka hö var att hässja på stånghässjor. Hässjorna var vanligtvis fem varv höga. Stängerna vilade på tappar som borrats in i stolparna med en liten lutning mot stolpen. På varje stångvarv rymdes fem famnar hö, fyra mellan stolparna och en femte på yttre änden av stolpen. En enkelhässja rymde alltså 25 famnar hö. Oftast restes dubbelhässjor.

Två bröder Karlsson kör in hö från hässjorna nedanför Otto Karlssons.

Bäverträskbonden Erik Abraham Matssons orgel hamnade i medeltidskyrkan i Liden, Medelpad

I Bjurträsk i Västerbotten, by norr om Norsjö, fanns under 1800-talet första hälft två bröder som började tillverka orglar vid sidan av annat instrumentbyggande som filoler, klarinetter och pianon. Därtill var de musikaliska och kunde spela allehanda instrument.

Den äldre brodern, Johan Andersson Ask, var född år 1815 och Olof Andersson Alarm var född år 1818. ”Asken” och ”Ol-Annersa”, som de kallades arbetade tydligen ofta tillsammans. Det är med andra ord svårt att avgöra vem som gjort vad i de instrument som tillverkades.

Erik Abraham Matsson i Bäverträsk, beställde en orgel av någon av orgelbyggarbröderna i Bjurträsk.

Beställaren hade ett rumsligt krav på bygget – orgeln skulle passa in mellan två fönster i salen och nå upp till taket. Orgeln lär enligt muntliga uppgifter ha tillverkats och levererats ca 1850.

Enligt en artikel i Norra Västerbotten hade orgeln till sist hamnat hos fru Ann-Mari Ödling i Lycksele. I Familjen Ödling flyttade enligt artikeln sedermera till Lagfors, Ljustorps socken i Medelpad. Kyrkoherden i Liden på den tiden, John Viking, köpte orgeln efter att ha fått kännedom om dess existens. Orgeln befann sig då i ett uselt skick. Den renoverades i samband med att en ny orgel sattes upp i Lidens kyrka. Då John Viking slutade sin tjänst i Liden donerade han orgeln till Lidens gamla kyrka.

Mer om orgeln och orgelbyggarbröderna i Lidens tidning: http://www.lidenstidning.se/58_april_2010/unik%20orgel.pdf

Badställen i byn

Det var inte så lätt att ta sig ett bad förr. Det dröjde länge innan nån i byn hade rinnande vatten inne och ännu längre till att det fanns varmt vatten och badkar. Sommartid gick det an att bada ute men övriga årstider blev det lite sparsamt med badningen. Man fick värma vatten på spisen till ett bad i en så eller en balja. Oftast fick syskonskaran dela på samma badvatten. Till julhelgen var badningen obligatorisk.

Sommartid gick man förr ner till Gamhemsjön och tog sig ett bad i badarvika, som man sa. Stenträsket hade fina sandstränder, klart men mycket kallt vatten. I slutet på 1950-talet eller början av  1960-talet hölls kommunal simskola i Stenträsket.

Alfred Karlsson har berättat om Nils Olofsson Tigers tre söner Nicke, Håkan och Johan (Jann) som en gång slog vad om vem som var bäste simmaren av de tre. Man skulle tävla om vem som snabbast kunde simma från badarvika till Storholmen och tillbaka. Jann Tiger visade sig vara den styvare av bröderna när det gäller simning. Nicke kom i mål som nummer två och Håkan Tiger något därefter. Allt detta bevittnades av Erik Abraham Matsson som råkade vara vid Gamhemsjön vid tillfället för att fiska.

Vi som var barn och unga på 1950-talet badade helst i Bäverbäcken, dit man snabbt kunde ta sig med cykel och där vattnet var varmt tidigt på sommaren. Efter bäverbäckbron tog man av till höger och gick eller sprang några hundra meter uppströms till badstället där bäcken hade rensats och rätats ut för att underlätta för flottningen. Över vattnet flög sommartid de vackraste blå jungfrusländor omkring. Vid badstället fanns en grundare del lämplig för de icke simkunniga och en djupare del för de sim- och dykkunniga. Efteråt gällde att trixa lite vid påklädning bland sly och myggsvärmar så att man inte smutsade ner sig på de grävningsmassor av dyblandad jord som lagts på stranden.

Sommaren 1960 var varm och het, som jag minns det, och det gav ofta tillfällen till bad när våra arbetsuppgifter hemma, vad de nu kunde vara, var klara. Sen gällde det att passa tiden och hinna hem innan radiodeckaren började. Mysteriet med de gula rosorna hette den sommaren 1960. Det var en radiorysare av B. Linder i tolv avsnitt som gick varje tisdag kl. 19.30 under tolv veckor. Vi lade oss framför den stora och otympliga radiogrammofonen och väntade på att radion skulle bli varm och den gula lampan frampå börja lysa. Tätt intill radion låg vi och insöp varje avsnitt av den spännande historien på låg ljudvolym så att inte farmor som bodde uppå skulle höra vad vi lyssnade på via en extrahögtalare som pappa monterat in. Hon hade nämligen bestämda åsikter om vad som var lämpligt för oss att lyssna på och radiorysare hörde definitivt inte till den kategorin.

Jordbruket och dess redskap

I början av 1700-talet var endast ca 2 procent av Sveriges yta åkermark. I norra Norrlands inland fanns nästan ingen uppodlad mark eftersom kolonisationen av lappmarken ännu inte kommit igång. I landskapet Lappland fanns vid 1700-talets början ca 30 bosättningar. Vid mitten av seklet hade de ökat till ca 75. Vid ingången till 1800-talet var antalet 300 och femtio år senare det dubbla 600.

Jordbruket i Lycksele lappmark var inriktat på kreatursskötsel då åkerbruket gav osäker avkastning. Jakt och fiske var viktiga sidonäringar. Odling av spannmål har aldrig spelat någon avgörande roll för jordbrukens ekonomi i lappmarken. Spannmål kunde alltid fås i utbyte mot animaliska livsmedel och skinn.

Jordbrukets redskap
Den korta odlingssäsongen i norr har gjort att jordbrukarna tog till sig nya tids- och arbetsbesparande redskap. Från Dalarna spred sig järnplogen från 1780-talet snabbt till Värmland och Norrland. Den järnskodda träplogen existerade dock länge jämsides med järnplogen.  Henfrid Johansson nämner i sin artikelserie om byn Fäbodliden, att det på 1850-talet fanns järnplogar i Fäbodliden vid sidan av järnskodda plogar. Överums nia som tillverkades från 1854-1926 var en populär järnplog, en s.k. svängplog eftersom den saknade stödhjul eller medar. Plogar av märket Mähler var också vanliga och i slutet av 1800-talet dök det upp järnplogar av amerikansk tillverkning.

Lien ersatte så småningom skäran som redskap vid spannmålsskörd men det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet. Lien ansågs ge alltför mycket spill och magra skörderesultat gjorde varje kornax dyrbart. I ängsslåtter och skrabbslåtter (hackslåtter) har lien alltid användts.

En ny ryp av harv med billförsedda eller kraftigt böjda järnpinnar, djupharvar, slog igenom under 1700-talet och hade vid 1830-talet stor spridning i Norrland. På 1890-talet introducerades fjäderharven som inte var så känslig för sten i marken eftersom fjädrarna var böjbara även något sidledes. Henfrid Johansson anger att den första fjäderharven i Fäbodliden inköptes 1907.

Slåttermaskinen var utvecklad redan på 1840-talet. På 1870-talet var den vanlig från Svealand upp till södra Norrland. I Fäbodliden dök den första slåttermaskinen upp 1917.

Radsågningsmaskinerna fick snabbt stor spridning i landet från 1890-talet och framåt. 1930 räknar man med att de flesta jordbruk utom de allra minsta hade tillgång till radsågningsmaskin. Fäbodliden fick enligt Henfrid Johansson sin första radsågningsmaskin 1916.

Under 1800-talet får järnet allt större användning i redskapstillverkningen. Spadblad görs i solitt järn från att tidigare ha varit av trä med järnskoning.

Alfred Karlsson kör gödselspridaren.

Paus i slåttern hos Johan Robertsson nån gång tidigt 1930-tal.
Stormyren och Stormyrtjänn i bakgrunden.
Anna och Rickard Karlsson på besök och poserar med var sin räfsa.
Johan och Hanna Robertsson har slagit sig ner vid kaffebrickan.

       Ingemar Thiger, min far, sätter nya pinnar i räfsan.

Hasse och Bror-Allan Karlsson kör hem hö från hässjorna. Otto Karlssons hus i bakgrunden.

Landsvägen

Wikipedia skriver om landsvägen genom Bäverträsk att den fram till 1980-talets mitt var kurvig som en serpentinväg i alperna. Det är väl att ta i lite. Riktigt så krokigt var det väl inte men några kurvor var knepiga i vinterväglag. Först var det Ottos kurva längst upp i byn, sen var det kapellkurvan, sen kom den riktigt knepiga, Araratskurvan och till sist Assars kurva. Jag hade en granne i Hallsta, Ånge i ett antal år under 1980-talet som stått på nosen med sin lastbil i Araratskurvan. Det var riksdagsmannen Martin Segerstedt som i början av sitt yrkesliv var chaufför och hade detta tvivelaktiga minne av Bäverträsk.

Vi barn älskade vägen med dess kurvor vintertid och passade på innan grusbilen kom att åka sparktåg upp ifrån kapellet och ner till Assars kurva.

Det råder olika meningar om när landsvägen anlades. 1924 säger nån, en annan 1927. Alla verkar eniga att vägen i en första etapp byggdes till nollpunkten vid platsen för det kommande kapellbygget.

Studerar man  vägstyrelsens protokoll får man en mer tillförlitlig datering plus andra intressanta fakta. 1922 var det tydligen dags att byta trävirket i Bäverbäcksbron. Av inkomna anbud valde vägstyrelsen det från bröderna Hammarberg i Sandvik. De hade lagt ett anbud på 800 kr.

I protokollet från april 1922 framgår att man fått statsbidrag för att bygga väg från Tannträsk till Bäverträsk och att vägbygget beräknats vara avslutat i juli 1922. Vidare framgår att vägbygget Tallträsk-Bäverträsk satts igång. Den delen av vägen beräknades vara klar 1924. I juni 1922 beslöts att göra en järnöverbyggnad till Bäverbäcksbron, ett arbete som lades ut på Berglunds Mekaniska verkstad. 1923 kom man på att det behövdes ytterligare 600 m³ grus till sträckningen Tallträsk-Bäverträsk. Vid sammanträde i maj 1924 beslöt vägstyrelsen att upprätta en plan för vägbyggandet 1925-29 som bl.a. innefattade färdigställandet av vägen Tannträsk-Bäverträsk-Tallträsk-Öravan fram till Vilhelmina sockengräns. I november 1924 fastställde vägstyrelsen plogningsersättningar för perioden 1925-29. För sträckan Holmlund-Tallträsk utgick en ersättning på 20 kr/km. 

Två dragare och två tider möts vid landsvägen vid kapellkurvan/nollpunkten.
Alfred Karlsson med vattenlådan efter hästen och Assar Thiger  med trehjulig traktor, troligen på väg till Golia. 

Kyrkvägen genom Bäverträsk och andra vägar och stigar

Det skulle dröja ända till början av 1920-talet innan det blev landsvägsförbindelse till byn. Dessförinnan var det kyrkvägen som gällde. Skulle man frakta något sommartid fick man förr bära bördan i en mes eller klövja på häst eller lasta på släpa. Vintertid var det lättare när marken var snöbelagd och frusen.

Till grannbyarna och de enskilda nybyggena ledde körvägar eller stigar liksom till fiskesjöar, slåtterängar och utskiften. En del gamla stigar och körvägar existerar fortfarande och en del har ersatts med skogsbilvägar som delvis följer gamla sträckningar.

Kyrkvägen

Kyrkvägen, som mer liknade en körväg eller bred stig, gick mitt igenom byn. När landsvägen drogs fram till byn och vidare mot Tallträsk vände man bildlikt kyrkvägen ryggen och visade sitt ansikte mot landsvägen och de som färdades förbi på den. Johan Thigers flyttade till och med mangårdsbyggnadens entré till den sida av huset som vette mot landsvägen.

Kyrkvägen fortsatte uppöver Marralia och Aspås. På Marralia hade kyrkvägen en annan sträckning än landsvägen och ibland tog hemvändande skolelever från byn den vägen som omväxling. Det var på Marralia som Olof Danielsson hittades död med en repstump runt halsen en augustidag 1821. Det var därför populärt att skrämmas med att Olof Danielsson skulle spöka på stället. Jag tror ingen av oss barn ensam skulle ha vågat ta denna väg i höstmörket. Mot Tallträskhållet passerade kyrkvägen på samma ställe som landsvägsbron idag finns.  

Stigar till och från byn
Laga skiftes-kartan från 1885-86 utmärker en rad viktiga vägar och stigar inom byn och till andra byar och bosättningar.

En viktig stig gick till Tvåsjöa. Vahlbergs hade bl.a. starrslåtter på Bäverträsksidan. Än idag pratar man om Vahlbergs änga. Från byn gick man mellan Tvåtjännen via Zachris åkrar till båtlänningen. Därifrån tog man sig med båt över till andra sidan och gick upp över Kvarnberget till Tvåsjöa.
Till Lillsjön tog man sig via båt till Hunnhöle, där en stig eller körväg gick till Lillsjön. Man kunde också komma till Lillsjön via dammen i bortre änden av Gamhemsjön. Robertssons och Karlssons hade starrslåtter vid Lillsjön. Dessa stigar används av och till än idag av fritidsfiskare.

Det fanns också en förbindelse med byn Genberg som gick via Östertjänn. En stig via Vahlbergs och Yttre Tvåtjänn gick till Vi(t)myran. Stigarna till Stafträsket (båtlänningen och dammen) via Näverlia respektiva Bottensjön över moränåsarna är fortfarande skönjbara där inte skogsbilvägarna råkat ha samma sträckning. Till kvarnen vid Bäverbäckens inlopp i Gamhemsjön tog man sig via Felassmyren eller ern sträckning som gick närmare Sunne (sundet). Stigarna är skönjbara än idag. Det fanns en stig som gick till Stenträsket, en som gick till Sandvik och en som gick till Abborrträsk.

Det byggs nytt i byn

Det byggdes många nya hus i byn från 1928 och fram till 1950/51. Det började med Vahlbergs nya bostadshus 1928, följt av Pelle Thigers ersättningshus efter branden 1929. Sedan följde byggandet av Valdemar Thigers nea hea och Holger Thigers på Holmen. På 1940-talet byggde Ottos och Alfred Karlssons och 1950/51 byggdes Ture Robertssons, det hus som brann ner påsken 1979. 1934 byggdes kapellet. Holmen drabbades av eldsvåda 1959. Ett nytt hus byggdes upp på samma plats i början av 1960-talet.

Från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skapades en rad förutsättningar för byggande av egnahem. 1881 kom lättnader i jordstyckningslagen, vilket bl.a. innebar att besuttenhet som villkor för hemmansklyvning togs bort och att ett hemman kunde klyvas i hur många delar som helst. I början av 1900-talet anslog riksdagen medel till s.k. egnahemslån. Lånen förmedlades av Hushållningssällskapets egnahemsnämnd och de avsåg att underlätta anskaffandet av bostäder förenade med jord- och skogsbruk. Hur många av husen tillkomna i Bäverträsk 1928 och framåt som fick del av dessa lån är inte utrett.

1933 bildades Statens arbetarsmåbruksfond vars syfte var  att underlätta bildandet av stödjordbruk med bostäder för säsongsarbetare, främst inom skogs- och flottningsarbete.

Inringade byggnader återfinns endast på kartan från byn 1928 men som för
jämförelsens skull även utmärkts på denna kartbild som visar byn 1950. Alfred
Karlssons ladugård var inte färdigbyggd 1950 men har tagits med på kartan.

Per-Kristians-bärge (-berget)

På Per Kristians-bärge fanns längre tillbaka en liten grå enkelstuga med farstu, kök och kammare. Det fanns vidare en liten ladugård för ett par kor samt en lada som stod kvar inpå 1940-talet då den brann ner efter ett åsknedslag. Idag kan man möjligen hitta grundstenar till byggnaderna och eventuell skönja var lägdorna funnits.

Varför berget, som i laga skifteshandlingarna kallas Flakaberget, fått nammnet Per Kristians-bärge måste bero på att en person med det namnet bott och brukat stället. I 1890 års folkräkning nämns en ensamstående lantarbetare med namnet Per Kristian Larsson som bildar ett eget hushåll. Han var född 1846 och dog 1905. I 1902 års mantalslängd finns han under Ararat 1. Ägorna uppe på Per Kristians-bärge kom sen att ägas av Per (Pelle) Emil Thiger, son till Håkan Thiger. Åtminstone från 1910 står Pelle Thiger som ägare.

På 1910-talet bodde och brukade Helmfrid och Judith Thiger stället. Helmfrid var yngsta barnet till Jann Thiger. Parets äldsta barn Elsa är född 1919 på berget. Göta Thiger minns att hon följde med sin mor Hanna till familjen för att lämna över något matnyttigt till förstföderskan som brukligt var.

Thyra Thiger, f. Robertsson från närliggande Golia, minns också att hon som treåring olovandes gick från Golia över myren vid Pôttjänn till Judith under förevändningen att titta på en väv. Familjen började leta efter den försvunna och befarade att hon gått vilse eller gått ner sig i tjärnen eller myren men hon hade lyckligtvis kommit fram till Helmfrid Thigers helskinnad. Tyra var född 1912 vilket innebär att Helmfrid och och Judith bör ha bott på berget åtminstone 1915. I den trånga stugan bodde även som fargångsfolk Helmfrids föräldrar Jann Thiger, f. 1839 och hans hustru Johanna Petronella f. 1850.

Helmfrid och Judith flyttade 1921 till den nybyggda stugan på Tigerbacken, Holmbo, strax utanför byns domäner. I 1925 års mantallängd finns de förljdaktligen inte med under Bäverträsk.

Assar Thiger slog vallhö uppe på Per Kristians-bärge ända in på 1950-talet.

I kartans övre del ses stigen mellan Jonas Golia och
byn. Längst upp till vänster ses Pôttjänn, linsänke för
Golia och allmänning för myrtag. I kartans nedre högra
hörn ses Ararat nedanför Per Kristiansbärge.

Vahlbergs/Ottos (C)

Gårdsbildningen bestod ursprungligen av två bostadshus, ett från 1878 och ett från 1928. Det äldsta huset är starkt förknippat med Sionförsamlingen i byn. Huset bestod av förstuga, kök och kammare. På övervåningen fanns en stor sal som tjänade som möteslokal fram till 1934 när kapellet stod färrdigt. Det äldsta huset stod parallellt med byvägen på ovansidan av vägen. Ladugården och stallet stod i rak vinkel ovanför den gamla mangårdsbyggnaden alldeles under berget. Vahlbergs hade 3-4 kor men ingen häst. Vahlberg lånade ofta häst hos Johan Robertsson. Den nya mangårdsbyggnaden från 1928 byggdes något nedanför det äldsta bostadshuset.

Gårdsbildningen hörde till Erik Abraham Matssons hemman som övertogs av brorsdottern Rora f. 1861. Rora eller Aurora, som var hennes fullständiga förnamn, var dotter till Per Olof Matsson i Ararat, f. 1821. Rora flyttade från Bäverträsk 1887, troligen till Lycksele, där hon var piga hos kyrkoherden Axel Teodor Frykholm 1890.

Rora återvände och gifte sig med Nils Johan Vahlberg, f. 1865. Hos Rora och Johan Vahlberg bodde sedan också Roras syster Tilda (eg. Matilda), f. 1853. De två systrarna var väldigt olika, Tilda var smal och liten och Rora kraftig. Vahlbergs hade en fosterdotter från Fäbodliden, Gunhild, som senare gifte sig med Fridolf Gideonsson från hembyn. 1928 byggde Vahlberg ett nytt hus där dottern Gunhild och mågen Fridolf skulle bo när paret övertog hemmanet i Bäverträsk. Fridolf trivdes aldrig i Bäverträsk med byns tidiga kvällsvanor. Han ledsnade så småningom på bäverträskborna och sålde till Otto Karlsson 1936. Rora flyttade med till Fäbodliden men trivdes i sin tur aldrig där. – Gräset är aldrig grönt i Fäbodliden, uttryckte hon sig. Bäverträsk var för henne paradiset på jorden. Hon var ju barnfödd i byn och beklagade sig alltid när hon var på besök.

Einar Nordgren, vars morfar var bror till Rora har berättat följande: Rora var född 1861 och var sex år när nödåret 1867 inträffade. På sin ålders höst blev Rora krokig och böjd. Hon förklarade det lite  skämtsamt med att hennes pappa under något av svagåren olovandes sköt en trana för att dryga ut maten i huset.

Vahlbergs hemman köptes av Otto Karlsson, f. 1905 och bror till Alfred Karlsson som kom till byn 1928. Otto var gift med Greta Gruffman, f. 1914. Otto rev det gamla bostadshuset. En åsksommar i början av 1940-talet slog åskan ner i ladugården som brann ner till grunden. Därefter slutade Otto med jordbruket. Familjen utökades och behövde samtidigt ett större och modernare hus. Otto byggde därför nytt högst upp i byn. Huset stod färdigt 1946.

Vahlbergs hus byggt till dottern Gunhild och mågen fridolf gideonsson 1928.

Otto Karlssons längst upp i byn. Uppfördes 1946.

Johan Thigers (F)

Mangårdsbyggnaden, som angetts vara från 1860-talet, finns fortfarande kvar. Innan landsvägen byggdes från nollpunkten (kurvan vid kapellet) till Tallträsk hade huset ingång mot kyrkvägen genom byn. I samband med att ingången förlades till motsatt långsida fick byggnaden ett inbyggt trapphus. Mangårdsbyggnaden är av korsbyggnadstyp med murstocken centralt placerad mitt i byggnaden.

Det berättas att gården ursprungligen byggdes upp i den Golia som tillhörde Johan Thiger sedan storskiftet. Gården ska ha flyttats till byn omkring 1900. Golia odlades upp på 1890-talet och ända in på 1950-talet slogs vallhö där. I Golia fanns två hölador. De är idag borta och lägdorna är igenplanterade.

Svenska gods och gårdar anger att bagarstugan eller undantagsstugan som står på gården härstammar från 1850 och är troligen det äldsta boningshuset i byn. Huset har kvar den gamla öppna spishärden. Stugan var undantagsstuga för Håkan Thiger och har varit bagarstuga genom åren.

I ängen nedanför huset invid platsen för den gamla transformatorn finns eller fanns en tomt efter en ladugård. Ladugården ska ha delats mellan Pelle och Johan Thiger innan den revs och bröderna uppförda var sin ladugård. Vid landsvägen enligt den gamla sträckningen låg sommarladugården. Mellan den och Hembäcken låg på ovansidan av gårdsvägen sågplatsen där Ingemar Thiger bedrev sågverksrörelse i mindre skala. I nedre änden av Lolägda och Kvarnstycke fanns vid gamla landsvägen en loge och mitt emot vid stenröset en rökbastu.

Min yngsta bror Samuel eller Sampe bor idag i föräldrahemmet som han nyligen reparerat.

Dagmar Karlsson och Göta Robertsson (Thiger) med barnen Majbritt, Mattis
eller Marianne. Johan Thigers i bakgrunden. 1930-talet

Undantagsstugan på Johan Thigers i bakgrunden. Personer: syskonen Mary,
Dagmar, Ingemar och Levi. Två fr. v.: Göta Thiger (Robertsson) samt Elmy
Karlsson.

Dagmar och okänd i snön på Johan Thigers gårdsplan. I bakkrunden
undantagsstugan med förstutrapp under tak samt längst bak i bilden
sommarladugården.

Hulda och Johan Thiger, min farmor och farfar.

Gamm-Hulda/Hulda Eriksson - byns första "vattenskidåkare"

När det skrivs historia, oavsett om et gäller en bys historia eller historia i ett större perspektiv, är det ofta männens göranden och låtanden som beskrivs. Kvinnors arbete har sällan dokumenterats eller värderats i samma utsträckning. Hulda Maria Eriksson eller Gamm-Hulda som hon kallades är ett undantag i byns historia, dels för att hon livet igenom ensam hade ansvar för gård och odlingar i Ararat och dels för att hon var en originell och färgstark person.

Hulda Maria Eriksson, f. 1859, var barn nummer två till Erik Abraham Matsson och hans hustru Sofia Johanna Abrahamsdotter. När hon övertog hemmanet i Ararat är inte utrett här men i mantalslängden för 1920 står hon som ägare. Hon levde hela livet ensam med ansvar för hemmanet. Hon hade en gång haft en fästman, en förälskelse som hela byn nog kände till. Hon var i sin ungdom trolovad med Ferdinand Johansson i Holmlund men han kom sen att gifta sig med Maria Augusta Tiger, dotter till Håkan Tiger. När frågan nån gång kom på tal svarade hon efter en stunds funderande: - Ja, nog ha ja vuri kär en gång å jag tyck om han än å jag tyck om käringa hans å båna å för den delen.  

Hulda hhade fem-sex kor och några får. Hon var naturligtvis beroende av hjälp från andra i byn vid slåtter och grövre jordbruks- och skogsarbete. Det hände väl ibland att byborna blev trötta på att alltid ställa upp. I hemmet och i ladugården hade Hulda ofta en piga till hjälp. Dessutom tyckte hon inte om att vara ensam i huset nattetid. Tyra Thiger minns att hon ibland fick bud till Golia om att Hulda ville att hon skulle ligga över i Ararat när pigan var ledig och bortrest.

Hulda var en ståtlig kvinna men hon klädde sig gammalmodigt och gick hela livet i långa svarta yllekjolar. De långa kjolarna hängde med i helg och söcken. I potatislandet gick hon alltid på knä och den långa kjolen blev naturligtvis ordentligt smutsig. Fiskade gjorde hon i Bottensjön. För att ta sig dit korsade hon vattensjuka Stormyran på breda skidor sommar som vinter. Båt hade hon i lugnvattnet nedanför Bäverbäckbron. Därifrån mönne hon in i Bottensjön. Hon rodde aldrig på vanligt vis. I Gamhemsjön har Huldas hôle fått namn efter henne. På detta ställe slog hon säv som torkades och användes till madrassfyllning.

En gång på 1920-talet när landsvägen genom byn var ny passerade en bil med stockholmare byn och råkade köra av vägen i kurvan efter hea. När de stod och begrundade sitt öde råkade Hulda komma genom skogen på väg till båtlänningen vid Bäverbäcken. Hon gick ofta och pratade viskande för sig själv. Åsynen av henne fick sällskapet att släppa allt vad de hade för händer. Jonas Robertsson, som hjälpte till att få upp bilen, avslöjade aldrig vem uppenbarelsen i skogen var. Stockholmsbilisten med sällskap åkte vidare i tron att ha skådat vittra eller någon annan övernaturlig varelse.

Ferdinand och Maria Johansson, Holmlund

Ararat (I)

Hemmanet Ararat kom inte till genom delning av stamhemmanet i Bäverträsk utan var en extra insyning. Nybyggaren på sluttningen mellan Flakabärge och Stormyran måste ha sett sig som en sentida Noa som strandat på bergsluttningen och funnit marken runt omkring god och lämplig för odling.

Per Olof Matsson f. 1819, son till Mats Johansson i Bäverträsk bosatte sig på hemmanet i Ararat. I 1890 års folkräkning står sonen Johan Ludvig Persson som ägare och fadern bor nu på gården som förmånstagare. I mantalslängden för 1902 och 1910 står Johan Ludvig Persson som inhyses respektive brukare. 1910 står Johan Fredrik Jonsson som ägare av 17/1024 mantal. Fr.o.m. 1910 äger Pelle Thiger 19/1024 mantal av Ararat 1. 1920 äger Hulda Eriksson, Erik Abraham Matssons dotter och Per Olof Matssons brorsdotter, Ararat.

1991 skriver Per Olof Matsson till häradsrätten följande brev:

Som min son Johan Ludvig Persson är hemfallen åt dryckenskap och förslösar de penningar som han bekommit i köpeskilling för sitt hemman 5/12 mtl Ararath nr 1 vilket hemman han nyligen försålt får jag i egenskap av hans fader och fordringsegare ödmjukt anhålla att bemälde min son måtte varda i omyndighetstillstånd  försatt och får jag till förmyndare föreslå nämndemannen Johan Robert Jonsson i Bäverträsk.
Lycksele den 19 mars 1891

Per Olof Matsson

Häri instämmer vi Johan Ludvig Perssons syskon
Maria Vilhelmina Persdotter
Aurora Johanna Persdotter

Johan Ludvig blir så småningom myndigförklarad igen men då bor han inte längre kvar i byn.

Mangårdsbyggnaden i Ararat påminde om Jonas Robertssons i Golia. Huset hade tre fönster upptill på framsidan och två fönster nertill, ett på vardera sidan om förstutrappen som var ganska hög eftersom gården låg i en kraftig sluttning. Till höger låg ett stort kök och en kammare innanför. Till vänster låg också ett kök med kammare. Byggnaden revs för inte så många år sedan. I gårdsbildningen fanns och en bagarstuga vid landsvägen och en ladugårdsbyggnad uppförd på 1940-talet. En äldra ladugård låg vinkelrätt mot mangårdsbyggnaden men bortom huset, mot Johan Thigers Golia till. Den var av en traditionerll typ med gödselstan under ladugårdsdelen. Idag finns av gårdsbildningen endast den förfallna ladugården från 40-talet kvar.

Hulda i Ararat, eller Gam-Hulda som hon allmänt kallades dog 1931. Hon levde hela sitt liv som ogift och testamenterade  skogen som hörde till hemmanet till missionsförsamlingen i Lycksele. Inägorna och byggnaderna köptes av Henfrid Karlsson som hade bott och arbetat som dräng hos Johan Robertsson ett antal år. Henfrid lät bygga en ny ladugård. Familjen Karlsson inledde flyttningsvågen från byn 1955. Flytten gick till Västerås där ASEA ropade efter arbetskraft. Seth Nordin förvärvade gården efter Henfrid. 

    Ararat