Gamm-Hulda/Hulda Eriksson - byns första "vattenskidåkare"

När det skrivs historia, oavsett om et gäller en bys historia eller historia i ett större perspektiv, är det ofta männens göranden och låtanden som beskrivs. Kvinnors arbete har sällan dokumenterats eller värderats i samma utsträckning. Hulda Maria Eriksson eller Gamm-Hulda som hon kallades är ett undantag i byns historia, dels för att hon livet igenom ensam hade ansvar för gård och odlingar i Ararat och dels för att hon var en originell och färgstark person.

Hulda Maria Eriksson, f. 1859, var barn nummer två till Erik Abraham Matsson och hans hustru Sofia Johanna Abrahamsdotter. När hon övertog hemmanet i Ararat är inte utrett här men i mantalslängden för 1920 står hon som ägare. Hon levde hela livet ensam med ansvar för hemmanet. Hon hade en gång haft en fästman, en förälskelse som hela byn nog kände till. Hon var i sin ungdom trolovad med Ferdinand Johansson i Holmlund men han kom sen att gifta sig med Maria Augusta Tiger, dotter till Håkan Tiger. När frågan nån gång kom på tal svarade hon efter en stunds funderande: - Ja, nog ha ja vuri kär en gång å jag tyck om han än å jag tyck om käringa hans å båna å för den delen.  

Hulda hhade fem-sex kor och några får. Hon var naturligtvis beroende av hjälp från andra i byn vid slåtter och grövre jordbruks- och skogsarbete. Det hände väl ibland att byborna blev trötta på att alltid ställa upp. I hemmet och i ladugården hade Hulda ofta en piga till hjälp. Dessutom tyckte hon inte om att vara ensam i huset nattetid. Tyra Thiger minns att hon ibland fick bud till Golia om att Hulda ville att hon skulle ligga över i Ararat när pigan var ledig och bortrest.

Hulda var en ståtlig kvinna men hon klädde sig gammalmodigt och gick hela livet i långa svarta yllekjolar. De långa kjolarna hängde med i helg och söcken. I potatislandet gick hon alltid på knä och den långa kjolen blev naturligtvis ordentligt smutsig. Fiskade gjorde hon i Bottensjön. För att ta sig dit korsade hon vattensjuka Stormyran på breda skidor sommar som vinter. Båt hade hon i lugnvattnet nedanför Bäverbäckbron. Därifrån mönne hon in i Bottensjön. Hon rodde aldrig på vanligt vis. I Gamhemsjön har Huldas hôle fått namn efter henne. På detta ställe slog hon säv som torkades och användes till madrassfyllning.

En gång på 1920-talet när landsvägen genom byn var ny passerade en bil med stockholmare byn och råkade köra av vägen i kurvan efter hea. När de stod och begrundade sitt öde råkade Hulda komma genom skogen på väg till båtlänningen vid Bäverbäcken. Hon gick ofta och pratade viskande för sig själv. Åsynen av henne fick sällskapet att släppa allt vad de hade för händer. Jonas Robertsson, som hjälpte till att få upp bilen, avslöjade aldrig vem uppenbarelsen i skogen var. Stockholmsbilisten med sällskap åkte vidare i tron att ha skådat vittra eller någon annan övernaturlig varelse.

Ferdinand och Maria Johansson, Holmlund

Ararat (I)

Hemmanet Ararat kom inte till genom delning av stamhemmanet i Bäverträsk utan var en extra insyning. Nybyggaren på sluttningen mellan Flakabärge och Stormyran måste ha sett sig som en sentida Noa som strandat på bergsluttningen och funnit marken runt omkring god och lämplig för odling.

Per Olof Matsson f. 1819, son till Mats Johansson i Bäverträsk bosatte sig på hemmanet i Ararat. I 1890 års folkräkning står sonen Johan Ludvig Persson som ägare och fadern bor nu på gården som förmånstagare. I mantalslängden för 1902 och 1910 står Johan Ludvig Persson som inhyses respektive brukare. 1910 står Johan Fredrik Jonsson som ägare av 17/1024 mantal. Fr.o.m. 1910 äger Pelle Thiger 19/1024 mantal av Ararat 1. 1920 äger Hulda Eriksson, Erik Abraham Matssons dotter och Per Olof Matssons brorsdotter, Ararat.

1991 skriver Per Olof Matsson till häradsrätten följande brev:

Som min son Johan Ludvig Persson är hemfallen åt dryckenskap och förslösar de penningar som han bekommit i köpeskilling för sitt hemman 5/12 mtl Ararath nr 1 vilket hemman han nyligen försålt får jag i egenskap av hans fader och fordringsegare ödmjukt anhålla att bemälde min son måtte varda i omyndighetstillstånd  försatt och får jag till förmyndare föreslå nämndemannen Johan Robert Jonsson i Bäverträsk.
Lycksele den 19 mars 1891

Per Olof Matsson

Häri instämmer vi Johan Ludvig Perssons syskon
Maria Vilhelmina Persdotter
Aurora Johanna Persdotter

Johan Ludvig blir så småningom myndigförklarad igen men då bor han inte längre kvar i byn.

Mangårdsbyggnaden i Ararat påminde om Jonas Robertssons i Golia. Huset hade tre fönster upptill på framsidan och två fönster nertill, ett på vardera sidan om förstutrappen som var ganska hög eftersom gården låg i en kraftig sluttning. Till höger låg ett stort kök och en kammare innanför. Till vänster låg också ett kök med kammare. Byggnaden revs för inte så många år sedan. I gårdsbildningen fanns och en bagarstuga vid landsvägen och en ladugårdsbyggnad uppförd på 1940-talet. En äldra ladugård låg vinkelrätt mot mangårdsbyggnaden men bortom huset, mot Johan Thigers Golia till. Den var av en traditionerll typ med gödselstan under ladugårdsdelen. Idag finns av gårdsbildningen endast den förfallna ladugården från 40-talet kvar.

Hulda i Ararat, eller Gam-Hulda som hon allmänt kallades dog 1931. Hon levde hela sitt liv som ogift och testamenterade  skogen som hörde till hemmanet till missionsförsamlingen i Lycksele. Inägorna och byggnaderna köptes av Henfrid Karlsson som hade bott och arbetat som dräng hos Johan Robertsson ett antal år. Henfrid lät bygga en ny ladugård. Familjen Karlsson inledde flyttningsvågen från byn 1955. Flytten gick till Västerås där ASEA ropade efter arbetskraft. Seth Nordin förvärvade gården efter Henfrid. 

    Ararat