Några lämnar byn

Mekaniseringen i skogen främst i början av 1960-talet innebar att många skogsarbetare blev utan försörjning. Jordbruken i byarna kunde inte hålla jämna steg med utvecklingen mot större enheter och ökad mekanisering. En del skaffade sig tidigt bisysslor för att kunna leva på jordbruket och den egna skogen. Skogsarbete var ett alternativ, skogsplantering på sommaren, flottning på våren var andra alternativ. Flottningsepoken avtog i slutet slutet av 1960-talet då landsvägstransport av virke blev det allenarådande. Min far hade t.ex. rörmokeri som bisyssla och tidigare en mindre sågverksrörelse. 

För några blev alternativet att lämna byn och flytta dit arbete fanns, som t.ex. ASEA i Västerås. Karlssons pojkar i Ararat blev några av de första som flyttade till Västerås (ca 1955). Så småningom följde hela familjen med. För några blev arbetsmarknadsutbildningar en chans till ändrad arbetsinriktning. Riktade arbetsmarknadsutbildningar hade funnits sedan början av 1900-talet men erbjöd låga ersättningar till deltagarna. Först år 1954 fick Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) möjlighet att bevilja utbildningsbidrag till samtliga arbetslösa som deltog i utbildningar.
För de yngre generationerna öppnades utbildningsvägar inom det ordinarie utbildningsväsendet. 1965 inrättades grunderna till det nuvarande utbildningsstödet för högskole- och universitetsstudier.

Nästa familj som lämnade byn var Thure Robertssons. I en odaterad kopia av en artikel i Västerbottenskuriren (VK) intervjuas Thure Robertsson om bakgrunden till familjens flytt. Thure hade via en kurs i svetsning i Lycksele fått arbete vid Vattenfall i bygget av Tuggens kraftstation. Snart fick han anställning hos ASEA vid samma anläggning. Från Tuggen gick färden till ASEA i Västerås och sedan ut i världen som övermontör åt företaget. Bonde hade han aldrig velat bli.

Jag har hört sägas att några i byn betraktade dem som flyttade som svikare av bygemenskapen. Men det var en ny tid med nya valmöjligheter och nya förutsättningar. Idag utgör byastugan och byföreningen ett försök till förnyad gemenskap mellan kvarboende och bybor i förskingringen.

Några flyttade till Lycksele, kommuncentrat, t.ex. Ivar och Göta Thiger. Anna-Greta Thiger flyttade med hemmavarande barn till Örnsköldsvik sedan hon blivit änka. För dem som stannade kvar gav och ger  innehav av bil möjlighet till arbetspendling inom rimliga avstånd.

Henfrid och Tora Karlsson på återbesök i Bäverträsk efter flytten till
Västerås. På fotot även Arvida och Alfred Karlsson. Pojkarna möjligen
Bror-Allan Alfredsson och Lars-Bertil Karlsson (sedermera Lyxell) 

Platser som inte har ett namn – existerar dom?

Carl von Linné: "Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem”. 

Tomas Bannerhed: ”Det man inte har ord eller språk för, det finns liksom inte i vårt medvetande.” 

Folk har alltid namngivit de platser i sin närmiljö de besökt och återkommit till. Detta för att skapa en personlig mental karta över de marker som genomströvats, jagats på, arbetats på med skogsbruk, marker som gett skogsbete för djuren, vattendrag som fiskats i och myrmarker som man slagit starr till kreaturen på. Man har också haft behov av namn som delats av alla (liksom språket som i sig är kollektivt) för att kunna tala om och geografiskt placera händelser på utmarkerna och i byn.

Namn som Vahlbergs änga och Lilladuänge skvallrar om denna tid när alla resurser togs till vara för foder till kreaturen. Några namn är knutna till personer som haft anknytning till byn och som få eller ens någon har några minnen av idag. Namn som Gammbröna och Jakobsbröna vittnar om historiska skogsbränder eller hyggesbränningar. Tröllbärje och Tröllbäcken skvallrar om folktro hos nybyggarna i byn. Köjkarknöjsn (som syns i vinjettbilden till denna blogg) talar om för oss idag att härifrån ropade man för att meddela sig långt före mobiltelefonernas tidsålder. Andra namn är renodlade beskrivningar av natur och geografiska särdrag i markerna.

Den dagen gps-koordinater ersätter de geografiska namnen, kommer våra mentala kartor att blekna och upphöra att existera och därmed också på ett sätt de faktiska företeelser som namnen representerar. Därav frågan i rubriken. Jag har försökt att för mig själv rekapitulera namn som använts för att namnge berg, bäckar, sjöar, myrar och tjärnar för att uppdatera min egen personliga mentala karta över den by jag lämnade för många år sedan. Jag upptäcker först nu när jag tittar på kartan att byns yttre gränser bildar ett stiliserat hjärta.

Vintrarna i slutet av 1950-talet

Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet, när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne. Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och gemensamma lekar tillsammans med byns barn. 

På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.

När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp. Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget. Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att åka.

Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.

En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så bindningar med låg fästpunkt därtill.  På eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna åkte tillbaka till stan.

Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun genom Ararat-kurvan och Assars kurva.

Min far var ingen inbiten älgjägare

I lokal historieskrivning om skogsbyar i Västerbottens inland finns alltid älgjakt med som ett återkommande och väsentligt tema. Vilka har varit med i jaktlaget och vilka har varit jaktledare? Vem sköt den största älgtjuren? Vilka roliga och dråpliga händelser kommer man ihåg med koppling till jakten? Älgjakt är viktigt, det förstår man. Jakten har företrädesvis varit en manlig sysselsättning med sedvänjor och ritualer som återkommer år efter år.  Under sommaren skulle passen ses över och siktröjas. Jakttorn skulle ses över, ved anskaffas till passen och saltstenar sättas ut.
När hösten började närma sig var det dags att övningsskjuta på älgskyttebanan och älghunden skulle löptränas för att orka med att hålla efter älgen när det blev dags för jakt. Några körde runt på skogsbilvägar då och då och spanade efter älgar och hur de rörde sig inom jaktlagets område och den sysslan kunde fler än jägarna ha nöje av.

Jag kommer ihåg från min barndom spänningen som infann sig när jakten startade. Vi barn lyssnade hemma i byn efter ljud av skott och försökte räkna ut riktning och avstånd och väntade på fångskotten som verifierade att en älg skjutits. Var det en ko, en kalv eller en älgtjur? Så småningom dök en traktor upp med en död och urtagen älg på flaket på väg att hängas upp eller styckas. Ibland sköts älgen så till att man var tvungen att slakta djuret i skogen och bära de styckade delarna till närmaste väg eller båtlänning. Jag har ett minne av att jag en gång fick följa med i båt till andra sidan sundet i Gamhemsjön för att hämta älgkött. Det var väl inte något större stycke kött som jag orkade bära. Jag minns att båten var väldigt nedlastad på vägen tillbaka. Ofta var det min farbror Verner Thiger som höll i slaktkniven ute i skogen. Det här var före tillkomsten av alla skogsbilvägar som idag genomkorsar skogslandskapet och underlättar tillvaratagandet av jaktbytet.

Min far, Ingemar Thiger, var ingen inbiten älgjägare men han gjorde sin plikt i jaktlaget varje år. Hans inställning till jagandet har säkert bidragit till att bara en av sex syskon började jaga älg. Visserligen var älgstammen begränsad på fars tid i jaktlaget men jag tror inte att han någonsin sköt en älg. Ett år var han faktiskt delaktig i nedläggandet av en älg. En annan i jaktlaget gjorde dock anspråk på äran av att ha skjutit älgen. Min far backade och lät jaktkamraten stå som skytt. Saken var inte så viktig för min far.

En sak som jag aldrig sett redovisat i anslutning till alla älgjaktsredogörelser är det grannlaga arbete som fruarna hade att ta reda på älgköttet hemmavid. Före frysboxarnas inträde i hemmen gällde det att tillaga och konservera eller salta och/eller röka köttet. Första kvinnan i jaktlaget var förresten Eivor Karlsson.

Fotona nedan är från slutet av 1970-talet då jag följde med min tremänning Per Thiger ut i älgskogen en dag. 

En fri kyrka (4) - Församlingen bygger ett kapell

Lokalfrågan för Sionförsamlingen i Bäverträsk togs upp vid ett antal tillfällen under slutet av 1920-talet. 1932 bildades en byggnadskommitté bestående av Oskar Robertsson, Axel Johansson, Johan Robertsson, Holger Thiger, Valdemar Thiger, Alfred Karlsson och Vilhelm Karlsson från Tallträsk. Tomten skänktes till församlingen av Oskar Robertsson. Efter många timmar av ideellt arbete kunde kapellet invigas 1934.

1947 installerades telefon till den nye predikanten Gösta Johansson (Karmeborg) från Kroksjö. I december samma år får äldstebrodern Axel Johansson uppdrag att åka till Vilhelmina för att där upphandla ordentliga bänkar till kapellet. De anbud som man fått från Lycksele avvisades som alltför dyra. 1948 fick Alfred Karlsson och Ingemar Thiger uppdrag att ordna ett staket runt byggnaden och samma personer plus Ture Robertsson utsågs att ordna vattenledning till kapellet.

1952, lagom till att den nye predikanten Bertil Jakobsson tillträdde, beslöt församlingen att bygga ut lägenheten på övervåningen med två rum. För detta ändamål upptogs ett lån på 8 000 kr Resterande kostnad 20 000 kr finansierades genom frivilliga insatser.

Ingången till kapellet låg på långsidan som vetter mot Hemtjänn (Hemtjärnen) och bäcken som rinner ut från tjärnen. På gavelsidan som vetter mot Östansbacken fanns stora fönster som generöst släppte in ljus i lokalen. Ingång till lägenheten ovanpå fanns på motstående gavel som vette mot landsvägen.
Mötesrummet sträckte sig över hela gavelbredden. trägolvet var mörknat av många lager av fernissa.
De ljusbetsade bänkarna stod i två rader med en gång i mitten som ledde fram till podiet. Bänkarna var i baksidan försedda med ett sluttande hyllplan för att ställa upp medhavd Bibel eller Segertoner. På podiets vänstra sida stod tramporgeln från vilken Göta Thiger ledde församlingssången och strängmusiken som för det mesta sjöng tvåstämmigt till orgel och gitarrer, ibland förstärkt med ett dragspel. Till höger om podiet fanns ingången till lilla salen som öppnades upp vid stormöten som drog mycket folk och som nyttjades för kaffeservering ibland.

1951 köptes en mindre skollokal på utposten Lingonbacken under församlingen i Bäverträsk. Bänkarna från lilla salen i bäverträskkapellet flyttades till Lingonbacken och en begagnad tramporgel köptes in.

Kapellet före 1952. Fotot taget från Alfred Karlssons gård.

Kapellet efter ombyggnaden 1952

Skolan (2) - Den ambulerande skolan

När skolundervisning startade i Bäverträsk är inte klarlagt. Dock finns uppgifter på att ambulerande (kringflyttande) skola bedrivits på ett par ställen i byn. I Hammarbergs fanns ett större rum på övervåningen med välvt tak eller tredingstak där skola hölls i början av förra seklet. Emma Olofsson, Byssträsk var en av lärarna som verkat i byn. Skolan flyttade så småningom till Pelle Thigers, där skola hölls i salen på bottenvåningen. Lärarinnan bodde i ett gavelrum på övervåningen som vette mot Johan Robertssons. I denna ambulerande skola började Ragnhild Bergström sin lärargärning. Hon kom att undervisa byns elever i över 40 år.

Pelle Thigers sett från Johan Robertssons. I vänstra delen av bilden syns
bagarstugan och ladugården och ovanför hästryggen skymtar mangårdsbyggnaden,
där skolan höll till på bottenvåningen och lärarinnan bodde på övervåningen.

Den ambulerande skolan inledde terminen i augusti. Med avbrott för potatislov och jullov fortsatte undervisningen till februari. Då flyttades skolundervisningen till Aspås. Det sas att man utbildade böndernas barn på hösten och torparnas barn på våren. 1929 brann Pelle Thigers och skolan blev hemlös. Innan skolan i Bergsgården var byggd fick skolundervisningen ske i Holmgård. Dolly Axelsson som var fosterbarn hos Johan Robertssons i byn fick sin undervisning i Holmgård. Hon fick ligga över hos lärarinnan under veckorna eftersom det var för långt för henne att ta sig till och från skolan varje dag. Lewi Thiger, min fars yngsta bror, f. 1923 fick däremot sin undervisning i grannbyn Bratten av någon anledning.

En musikalisk syskonskara

Min far Ingemar Thiger hade åtta syskon. De flesta av dem trakterade ett instrument eller sjöng solo eller i kör. Musikutövandet skedde i kapellet, i syskonskaran eller vid sammankomster eller kalas.
Jag har inget minne av att jag hörde min far spela något instrument. Jag har sett fotografier där han trakterar dragspel. När jag växte upp hade sågverksarbete redan decimerat eller skadat ett antal fingrar, vilket gjorde det omöjligt för honom att spela. Jag kan inte påminna mig att han beklagade sig över detta. Däremot var han angelägen om att vi barn skulle ägna oss åt musik ifall vi hade fallenhet och lust för detta. Vi hade t.ex alltid piano hemma. Det stod i salen där vi sällan uppehöll oss annat än för att spela på detta piano. I min syskonskara var det bara min storasyster och jag som i någon högre grad ägnade oss åt musik. Farbror Verner var särskilt uppmuntrande och intresserade sig för vårt musikutövande. Han var också den av sin syskonskara som regelbundet musicerade, i hans fall var pianot huvudinstrument. Han ackompanjerade solister i gudstjänster hemma i pingstförsamlingen men också på annat håll i samband med hans affärsresor som möbelförsäljare. Det var i kapellet vi fick våra tidigaste musikaliska influenser. Längre fram skulle radio, tv och grammofon introducera oss för annan musik och andra genrer.

Farbror Holger var, har jag läst i pingstförsamlingens i Bäverträsk protokoll, ansvarig för musikverksamheten i kapellet i början. Den sysslan övertogs av Göta Thiger när Holger flyttade till Tuvträsk.
Farbror Valdemar, som bodde nea hea innan han flyttade till Lycksele, var liksom Verner medlem i Lycksele pingstförsamlings manskör. Farbror Levi, den yngsta av fars syskon, spelade fiol. Jag kommer ihåg och har ett fotografi från min mors 60-årsdag där Verner och Levi spelar piano och fiol för min mor. Pianot hade hon fortfarande kvar och Levi måste ha haft med sig fiolen. På fotot sitter farbror Ivar och lyssnar. Jag har inte hört att han skulle ha trakterat något instrument. Samma sak gäller min fars systrar Dagmar, Margret och Mary.

Lycksele manskör på 1950-talet. I nedersta raden som nr 2 fr. v. sitter
farbror Verner. Farbror Valdemar sitter längst till höger i nedre raden.

Min far Ingemar Thiger poserar med sitt knappdragspel nedanför trappen
till hemmet i Bäverträsk. Till h. systern Mary och brodern Levi. Personen
längst till v. okänd

Farbröderna Verner och Levi musicerar tillsammans på min mors 60-årsdag.
Farbror Ivar lyssnar i soffan.

Med sorgen som gäst

Människans tid är utmätt. Somliga får en generös tilldelning av levnadsår medan andra rycks bort i unga år. I vårt moderna samhälle försöker vi skjuta  undan allt som har att göra med döden. I bondesamhället var livet och döden en del av vardagen. Barnadödligheten var stor och åldringar slutade ofta sina liv hemma på gården eller i födorådsstugan. Man hade till och med en ganska krass inställning i frågan. När den yngre generationen tog över gården skrevs vanligtvis ett födorådskontrakt mellan sonen som tog över gården och föräldrarna, där föräldrarna tillförsäkrades livets nödtorft och tak över huvudet så länge de levde. Ofta flyttade föräldrarna ut till lillstugan eller fargångsstugan. Ibland delades fördorådskontraktet mellan barnen till föräldrarna. Håkan Tiger, far till Johan och Pelle Tiger skulle bo en månad hos vardera sönerna. Man hade en dialektal term för detta ansvar mot föräldern eller föräldrarna - man skulle fö ihjäl dem. Det låter kanske hjärtlöst men man älskade och sörjde nog sina anhöriga lika mycket som man gör idag.

Det fanns generellt starka band mellan mor- och farföräldrar och barnbarn förr. Man levde tillsammans på gården och den äldre generationen hade tid att ägna sig åt de yngre barnen.

När någon avlidit kallade man på någon som skötte om svepning. Sedan skulle den döde ligga i öppen kista i salen eller i något annat rum som för tillfället inte användes. Byborna skulle sedan komma för att ta ett sista farväl av den döde. Det skulle också enligt seden bjudas på kaffe och förtäring vid det tillfället. Inträffade dödsfallet på vintern kunde kistan med den döde ställas ute på logen i avvaktan på att man kunde ordna begravning i Lycksele. Enligt traditionen skulle vägen utanför det hus där den dödes kista stod vara prydd med hackat granris. Seden finns inte belagd i Bäverträsk men däremot i grannbyn Bratten.

Det är svårt att fastställa när seden, att besöka en avlidens hem för att se den döde i sin kista, upphörde men långt fram i vår tid fanns personer som hade klara minnesbilder av sådana tillfällen. Göta Thiger kom ihåg att hon tillsammans med sina föräldrar sett Håkan Tiger i hans kista. Hon kom också ihåg ett dödsfall inom familjen. Götas lillebror föddes under senare delen av 1919 och dog sommaren därefter. Hon hade en tydlig minnesbild av hur byborna kom på besök för att se kistan med den döde som stod i storköket i mangårdsbyggnaden. Familjen bodde sommartid i bagarstugan innan telefon och växel installerades i storgården. Göta mindes hur hennes mor stod lutad mot diskbänken och grät medan byborna defilerade förbi kistan. Sedan skulle familjen som sed ha ork att bjuda på kaffe.

1947 är ett årtal som etsat sig in i många äldres medvetande. Under en period av några månader avled tre äldre personer i byn. Först dog Pelle Tiger nea hea. Under pärgrävninga gick Johan Robertsson hastigt bort och före jul samma år avled Ottilia på Israel Karlsbärge.  

Ottilia Karlsson (f. Thiger) förs till den sista vilan.

Bäverträsk en ganska pigg 250-åring

Byastugan Bävergården

I helgen firade bybor, f.d. bybor och andra intresserade Bäverträsk bys 250-årsdag.

1766 kom Zachris Andersson och hans hustru Elisabeth Larsson och började arbeta på sitt nybygge vid Gamhemsjön som då hette Bäverträsket. Efter att i flera år fått odlingarna skadade av frosten, fick paret 1781 tillåtelse av länsstyrelsen att flytta bostadshus och odlingar till Bäverträskbergets sluttning.
Det är till minne av denna odlargärning som byborna 1966 reste en minnessten på platsen för det första bostadshuset i byn. Nu firar man att byn blivit 250 år, trots alla samhällsförändringar. Alla jordbruk är nedlagda och kreaturen sedan länge borta. Ladugårdarna faller ihop eller rivs, det öppna landskapet förbuskas. Men allt är inte tillbakagång. Intresseföreningen är aktiv med bystugan som naturlig samlingsplats. Byn har fått gatlyse och bredband och en ny vägsträckning. Tack vare pendlingsavstånd till Lycksele kan folk, som valt att bo i Bäverträsk, stanna kvar och ha ett bra liv med en nybyggarhistoria att vara stolt över.

250-årsfirandet inleddes på fredag (8/7) i bystugan, Bävergården, med ett musikkafé med paret Siw Burman och Olle Berggren som med stor uppskattning från den fullsatta Bävergården spelade polonäser från Burträsktrakten och andra typer av folklåtar från södra Lappland. Olle var behjälplig med synthkomp till den efterföljande allsången där hela publiken deltog med liv och lust.

Siv Burman och Olle Berggren

Lördagen (9/7) visade sig från sin allra bästa sida med sol och värme. Tipspromenad på temat Bäverträsk historia, återknytande av gamla kontakter och utbyte av gamla minnen till en kopp kaffe med tunnbrödsmacka. Kl. 13.00 inleddes ceremonin vid minnesstenen vid sjön dit en del tagit sig efter en promenad längs gamla stigar. Andra valde bilen och landsvägen. Jag hade den stora äran att hålla talet vid stenen med anledning av byns 250-årsfirande. Efter en återblick på den första historieskrivningen med en uppdatering från 1966 och framåt utbringades ett fyrfaldigt leve för 250-åringen varvid en plakett till åminnelse av dagen att sätta upp i bystugan presenterades.
Åter till Bävergården med avslutning på en trevlig och givande dag.

Självhushållning och bisysslor (2) - Inkomster vid sidan av jordbruket

Att det överhuvudtaget var möjligt att etablera sig och leva som nybyggare i lappmarken, var tillgången till fiske och jakt. Senare blev möjligheten att kombinera jordbruket med lönearbete eller eget företagande en förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv. Många arbetade i den egna skogen under vintersäsongen  eller blev säsongsanställda för något skogsbolag.

Skogsarbetet var förr ett arbete som krävde många inblandade. Man behövde körare som körde timret till avläggen vid flottningslederna. Körvägen skulle prepareras för att klara belastningen av många timmerlass ända fram till snösmältningen. Basvägen jämnades till  och vattnades för att ge isiga spår som underlättade för hästarna att dra de tunga lassen. Vattningen skedde med hjälp av en vattenlåda på medar som spändes för hästen.

Alfred Karlsson med vattenlådan efter hästen.

Huggarna hade ansvar för fällning, kvistning och kapning av träden. Brosslaren var den som drog fram timret till körvägen  och hjälpte till att att lyfta upp stockarna på timmerdoningen. Köraren körde sedan ner till avlägget där timret tummades, vilket innebar att virket inmättes.

Fällning av björk för kastved? Huggaren okänd. Ur B-A Alfredssons fotoalbum

Skogskoja i Kaanans land. Johan Robertsson och Sven Robertsson bland
personerna på fotot. Övriga oidentifierade.

Under försommaren erbjöd flottningen en välkommen påspädning till kassan. Arbetet passade också väl in i arbetscykeln för jordbruket. Flottningen inleddes när vårbruket var avslutat.

En del fick möjlighet till arbete när vägen drogs genom byn. Man lade in anbud på en viss sträckning av vägen. Anna-Greta Thiger, min mor, minns att Holger Thiger, min farbror, deltog i vägdikning vid något tillfälle och fick 60 öre per löpmeter som ersättningen.

Behovet av träkol var stort under kriget, när sverige hade svårt att få fram stenkol. Bröderna Ivar och Ingemar Thiger kolade många milor tillsammans. Man höll bl.a. till intill landsvägen i höjd med nuvarande infart till grusgropen  vid Stavträsket. Råvaran var dels kolved från skogen och dels gammalt timmer från rivna hus. Mer än ett gammalt hus i Bäverträsk har kolats upp. Detta öde drabbade t.ex. Israel Karlssons ladugård uppe på berget och Johan Robertssons gamla mangårdsbyggnad. I början av 1950-talet kolades nea hea. Vid detta tillfälle kolades troligen Johan Robertssons hus upp. Det nya bostadshuiset uppfördes 1951.

På ett ställe i byn, som kallas sågplatsen, låg en såg som drevs av en råoljemotor eller tändkulemotor. Sågverksrörelsen ägdes av bröderna Ivar och Ingemar Thiger, min far. Man sågade åt bönderna runt om i trakten men också åt Domänverket som under 1930-talet upplät mark till anläggning av ett antal kronotorp. Man hade en period ett mobilt sågverk som kunde fraktas på lastbil dit där arbetet fanns.

Sågen vid sågplatsen. Fr. v.: Mary och Ingemar Thiger. Övriga oidentifierade.

Mat för dagen (5) - Affärer och frysbox

Torra varor provianterade man i närmaste mataffär eller i Lycksele. Till stan for man i samband med marknadsdagar och kyrkhelger. Rudolf Karlsson hade affär i Tallträsk. Werner Thiger hade ett upplag av torra varor på Johan Thigers vind. Werner öppnade sedan en affärsrörelse i Bratten 1931 som han drev i sju år. I Holmgård fanns ända in på 1950-talet en begränsad försäljning av torra varor. På 1940-talet började det gå varubussar förbi byn. Bl.a. försåg Palmarssons varubuss från Norrbyberg byn med förnödenheter. Det gick en period även en bageribuss förbi byn.

1956 köptes de första frysboxarna till byn. Det var Ture Robertsson, Ivar Thiger och Ingemar Thiger som köpte var sin frysbox. Slut med konservering, insaltning, rökning m.m. Ingemars frysbox stod i kallfarstun ända fram till reparationen av huset i slutet av 1950-talet. Då fick den stå i ladugårdsporten. När familjen flyttade fick Einar och Märith Norgren ta hand om den  och än idag står den och surrar som extrabox i källaren på Furuvik i Lycksele, Det var hög kvalitet på produkten fast särskilt strömsnål och ekologisk var den inte.

Mat för dagen (4) - Bärplockning

Bär var en viktig vitaminkälla för hushållen förr eftersom odling av grönsaker inte förekom i någon större utsträckning. Potatis började odlas allmänt en bit in på 1800-talet. Lingon var den viktigaste bärsorten. Lingon plockades också för avsalu. Stavträskberget och Bottenberget var förr fina lingonställen. Bären plockades i näverkontar som bars hem på ryggen eller lastades på cykeln. Någon gång kom uppköpare och hämtade bären i byn men oftast skickade man dem med bussen till stan.

De lingon som plockades för husets behov syltades vanligtvis in utan socker och förvarades i sylttunnor hela vintern. Behövde man sylt skrapade man loss ett block av den frysta sylten som sedan kokades upp med tillförande av socker.
Man förvarade också bären i form av vattlingon. Vattlingon gjordes på följande sätt: Man hettade upp vatten som sedan fick svalna. De utvalda bären sköljdes och lades i vattnet i flaskor eller glasburkar under vintern. Vattlingon med grädde var en delikatess som var obligatorisk efterrätt vid alla julkalas. Ragnar Karlsson från Björkberg, som gifte sig med Dagmar Thiger, funderade allvarligt på att slå upp förlovningen eftersom han hjärtligt avskydde vattlingonen som han alltid blev bjuden på när han var i byn, Ibland förvarades hjortron på samma sätt som vattlingon.

Lingonplockning i Bäverträsk på 1930-talet.

Salpetertillverkning - bokstavligen ett skitgöra

Nedanför Johan Robertssons ladugård och loge stod förr en salpeterlada. Några anger att ladan stått längre österut längs byvägen. Salpetertillverkningen, där urin från kreaturen, eller urinbemängd jord var huvudingrediens, var en utdragen process som startade på våren för att bli färdig nån gång på vintern. Salpetern, som bl.a. var underlag för svartkruttillverkning, fraktades till Umeå för avsalu. Man kunde i mitten av 1800-talet få 10 kronor per pund salpeter.

En nationell försörjning av krut var viktig i ofärdstider. Sverige har ända till 1809 varit inblandat i krigshandlingar av olika slag och omfattning. Salpetern eller kaliumnitraten (KNO3) och dess råvara var så viktig att redan Gustav Vasa förklarade kreaturens urin som kronans egendom och det ålåg bönderna att frakta urinmättad ladugårdsjord till de statliga salpetersjuderierna. Under 1600-talet ersattes denna plikt av en särskild skatt, salpetergärden. Mellan 1801 och 1830 var bönderna ålagda att leverera färdig salpeter till staten. Efter 1830 och fram till 1895 löste staten in all tillverkad salpeter med medel ur den salpeterfond som inrättats. Landet var indelat i tretton salpetersjuderidistrikt och i Västerbotten skulle leveranserna ske till Umeå. Tillverkningen var väl som mest intensiv några årtionden i mitten av 1800-talet. Pottasktillverkning ersatte på många håll den  mer omständliga tillverkningen av salpeter.

Salpeterpannan i salpeterladan var en kostsam investering och flera bönder samsades om salpeterbränningen. Zetterstedt anger att salpetersjuderiet var vanligt i Lyckselebyarna och var ett extra tillskott som kunde behövas vid missväxtår, då man behövde köpa spannmål.

Urinen samlades i kar som placerades under ladugårdsdelen som i många ladugårdar låg ovanför dyngstan. I Bäverträsk finns flera belägg för att den ladugårdstypen har varit vanlig (Ararat och Robert Jonssons ladugård). Urinen leddes ner till träkar. Urinbemängd jord samlades också in som råvara för tillverkningen. I särskilda salpeterlador som var försedda med avlånga luckförsedda luftningsgluggar tillverkades sedan salpetern. Genom urlakning av jorden samlades vätskan upp tillsammans med urinen. Genom upprepad sjudning fälldes salpetern ut genom kristallisation. Lukten från tillverkningen var naturligtvis vedervärdig och det ansågs nästan som en stfaffkommendering att behöva sköta sjudningsprocessen. Salpetern skulle renas och torkas för att sedan fraktas i säckar till Umeå där den köptes in efter att uppköparen kontrollerat kvaliteten.

Zetterstedt, Johan, Wilh. : Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län förrättad år 1832. Örebro 1833. [Faksimilutgåva 1980].

Meddelande 1887 om uppbörd av Salpeter bl a i Bäverträsk

Sjudkar för salpetertillverkning. Fotot inte kopplat till Bäverträsk.

Till julen 1943 kom elen till Bäverträsk

Veckan före jul 1943 lystes Bäverträsk by upp av elektriskt ljus liksom också byarna Betsele, Bålforsen, Rörmyrbergets kronotorpsområde, Fäbodliden, Bjurträsk, Kroksjö, Myrträsk, Holmlund, Öravan, Vinliden, Björkberg, Sandås, Norrbäck och Tannträsk.

Kostnaden för distributionsnätet från Lycksele uppgick till 500 000 kr i den tidens penningvärde. Övre Norrlands kraftverks 40 000 volts Lyckseleledning, genom vilken kraften levererades till byarna efter övre Örådalen under julhelgen, var det första steget i elektrifieringen av Västerbottens inland. Nästa steg i utbyggnaden ansågs vara en 40 000 volts ledning över Öravan till Storuman och Stensele med avgreningar till Vilhelmina och trakterna kring Åsele. Övre Örådalens elektriska distributionsförening ansvarade för distributionen av elektriciteten och hade till att börja med stöd av Statens vattenfallsverk med att göra ansökningar om tillstånd och koncessioner samt att ta fram kalkyler för anläggningskostnader och taxebestämningar. Man anförde kulturella och sociala bevekelsegrunder för denna service till distributionsföreningen. Det fanns väl en och annan som insåg att det även fanns ekonomiska bevekelsegrunder. Hur som helst var lyckan stor i byn för lyset och strömmen som i dagens jämförelse inte var mycket att yvas över. En 60-wattslampa i varje rum samt högst ett vägguttag. Men jämfört vad man hade dessförinnan var naturligtvis skillnaden stor. Karbidlamporna och fotogenlamporna kunde nu ställas undan.

Distributionsföreningens ordförande Gottfrid Gideonsson, Fäbodliden fann anledning att i samband med att strömmen släpptes på skicka ett telegram via telegrafstationen i Bäverträsk till generaldirektören för Statens vattenfallsverk med följande tacksamma lydelse:

När vi idag fått statens kraft till våra ledningar i lappmarken, bedja vi att till Eder få framföra vårt hjärtliga tack för Statens vattenfallsverks medverkan.

Mitt inne i byn stod transformatorn från vilken luftledningar till de olika fastigheterna i byn utgick. Under kraftiga åskväder löpte blixtarna som ljusklot längs ledningarna. Vanligtvis gick smältskydden och säkringarna i transformatorstationen. Det var inte alltid som någon vuxen fanns hemma för att hjälpa till att få tillbaka strömmen igen. Jag har själv som ung varit med att via en specialgjord  lång stång byta smältskydd och även att byta säkringar. Säkert helt regelvidrigt men middagsmaten skulle stå på bordet i tid. I slutet var det glapp i säkringsskåpet, vilket löstes genom att någon pillat in mynt i säkringshålen.

När byn fick telefon

På 1920-talet installerade skogsbolaget en telefonlinje mellan kontoret i Bratten, Bäverträsk, Öravan och Vinliden. Bolaget behövde stå i kontakt med sina tjänstemän ute på fältet. I Bäverträsk var bolagstelefonen monterad i kammaren i Johan Robertssons hus. Göta, som var äldst av syskonen Robertsson, fick ofta springa med bud från Brattenkontoret till tummare och stämplare. Vid ett tillfälle fick hon gå med bud ända till Norrvik, strax utanför Lycksele. Byborna hade också viss tillgång till bolagstelefonen.

Vid 1900-talets början fanns ett antal privata telefonlinjer i landet men dessa övertogs successivt av Televerket. När i tid växelstationen installerades mindes inte Göta Thiger (född Robertsson) men hon trodde att det skedde i slutet av 1920-talet. Därefter måste någon alltid vara hemma i huset  för att passa växeln. Göta fick alltid återvända från byn vid mjölkningsdags för att passa växeln när mor Hanna skulle gå i ladugården. Johan Robertsson befattade sig aldrig med  med arbetet i växeln, det räknades inte som karlgöra. Växeln höll öppet från morgonen fram till kl. 21.00. När Göta gifte sig 1939 och flyttade nea hea överfördes växelstationen till Ararat.

Telefonnummer i byn före automatiseringen:
1.  Ingemar Thiger
2.  Assar Thiger
3.  Birger Nilsson
4.  Kapellet
5.
6.  Lennart Robertsson
7.  Ivar Thiger
8.  Alfred Karlsson
9.  Ture Robertsson
10. Set Nordin (Ararat)

(Dessa är de telefonnummer jag och min syster Märith kommer ihåg på rak arm.)

Telefonväxel

Julkalasen förr

De stora julkalasen i byn var efterlängtade. Julafton ägnades vanligtvis åt familjen eller de närmaste släktingarna. Göta Thiger, min faster, som berättat mycket om livet i byn när hon var ung, minns inte att man haft tomte som julklappsutdelare. Inte heller har man haft julbock. Det finns dock uppgifter från 1950-talet att man i byn Bratten haft julbock som julklappsutdelare. Vanligtvis delade någon i familjen ut klapparna som nästan alltid innehöll nyttigheter.

Fr.o.m. annandagen vidtog alla kaffekalasen. Under hela julhelgen ända fram till trettondagen gick man och väntade på besök från gårdarna i byn som kom och budade till kalas. Man tog också egna initiativ och bjöd in grannar och släkt. Tyra Tiger, en faster till mig, berättade om hur spännande det var att under juldagarna lyssna efter bjällrorna från någon hästskjuts som kom upp till huset för att bjuda in till julkalas.

Vid julkalasen bjöds på kaffe, bröd och bakverk. Till efterrätt blev det ofta vattlingon och grädde eller ibland hallon eller hjortron. Vid julkalasen var det sed att kommentera julgranen och julprydnaderna. Att pynta med julgran är en tradition som kom till Sverige från Tyskland i början av 1900-talet.

När man fick julfrämmande från byn värmdes hela huset upp och framför allt salen. I vanliga fall höll man endast kök och kammare uppvärmda vintertid.

Julkalas på 1930-talet hos Johan Robertssons. På fotot finns familjen Jonas Robertsson, familjen Johan Robertsson och familjen Johan Thiger.

Julkalas på 1950-talet med familjerna Ivar och Ingemar Thiger samt familjen
Sture Eklund, pastor i filadelfiaförsamlingen i byn.

Blöt i gryta

Av skinkspadet som blev när julskinkan stektes i ugnen gjordes varje jul  blöt i gryta. Skinkspadet späddes ut med vatten till lagom sälta och värmdes upp i en gryta. I grytan lades hårt tunnbröd som fick ligga i spadet tills brödet sugit upp skinkspadet. Sedan lyftes  brödet ur grytan med en hålslev och lades på tallriken med en klick smör under brödet. Den här maträtten åts i vår familj i anslutning till julen och den är fortfarande en obligatorisk förrätt i vårt hem innan vi åtnjuter de övriga läckerheterna på julbordet.
I min barndom hände det att blöt i gryta åts på andra tider under året men då utgjordes spadet av varm saltad mjölk.  

Koka paltn

Jag har inte mött någon norrlänning som inte älskar palt och det sägs att det effektivaste sättet att ta död på en norrlänning är att kasta ut en palt på nattgammal is. Idag finns det andra mer subtila sätt att på sikt decimera antalet norrländska glesbygdsbor.

När jag var liten var nog paltn den godaste maträtt jag kunde tänka mig om man bortser från en och annan efterrätt. Det hände t.o.m. att vi fick paltn i skolbespisningen. Den betraktades nog närmast som basföda i den kost som skogsarbetare fordrade för att förse kroppen med energirika kolhydrater. För skogsarbetare var de flesta hemma i byn, när jag var liten. På den tiden då husmödrarna rustade sina män med mat för en hel vecka i skogskojan var paltn en perfekt föda vintertid. Den kunde sparas i frusen form, den kunde kokas upp och den kunde stekas. Allt med samma goda resultat.

Min mor var född i Statträsk, Brännberg i Norrbotten och förde med sig till Bäverträsk sitt sätt att koka paltn. Huruvida hon kom att ändra receptet i mötet med palttraditionerna i Västerbottens läns inland är inte utrett. Jag är medveten om att det finns olika traditioner förknippade med tillagning av paltn. Somliga framhärdar att deras eller deras mödrars sätt att koka paltn är det enda ursprungliga, rätta och saliggörande. De kan i sin trosfasta argumentering framstå som paltens fundamentalister, oemottagliga för andras kulinariska argument.

Numera blir det mer sällan att jag lagar eller äter palt. Det kan hända att jag blir trakterad med denna delikatess när jag kommer hem till Lycksele. Härom veckan fick våra grannar och vi ändå för oss att laga paltn ihop. Det var så länge sedan sist att jag kände mig osäker och föranlåten att kräva en livlina – att ringa min äldsta syster och fråga henne till råds om t.ex. avvägning mellan riven potatis och vetemjöl. Kunde man lägga i några kokta potatisar om det fanns till hands? Paltrecept är ju inte precis Mose stentavlor. Ja, dom, alltså paltarna, kan bli nästan lika hårda, om det vill sig illa. Det finns alltså frihetsgrader inom grundrecepten. – Jag har sett i arkivbilder om pitepalt att man rullar degen i mjöl för att underlätta formningen av paltkultorna och inbäddningen av inkråmet, menade jag. – Nej för allt i världen! Mamma sa att paltdegen rullad i mjöl fick det att se ut som ”snarn däri paltgryta”. – Det viktiga är att degen inte blir för hård, en bra paltslev och en väl tilltagen gryta, fortsatte min syster. – Och glöm inte att salta vattnet!

Det blev gott och en kulinarisk högtidsstund. Jag kan förstå att den norrländska diasporan (norrlänningar i förskingringen) under stundom samlas i gillen och studentnationer kring denna rätt som kring de heliga sakramenten.

Sniver sillhinkslock - ett nöje långt före frisbeen

När jag var barn var stekt salt sill en vanlig maträtt. Man köpte sillen i femliters plåthinkar med vågigt plåtlock i form av koncentriska ringar och med en falsad kant som passade hinkens öppning. Det stod ofta Norsk fetsild på hinkarna. Sillen hade vanligtvis sitt ursprung från Trondheimstrakten. Saltsillen fick ligga i vatten över natten för att laka ut saltet. Sedan anrättades fisken genom stekning och serverades med löksås.

De här femlitershinkarna ser man ganska ofta i loppisar eller i lokala auktionsfirmor. De kostar idag ca 150 kr/styck.

När jag var liten roade vi oss, när vi hade tillgång till sillhinkslock, att kasta dem som nutida frisbees. Genom falsen som vändes nedåt fick man ett bra tag för att kasta iväg dem, eller sniver som vi sade. Genom lockets aerodynamiska konstruktion kunde man få locket att glida långt i luften. Ibland hittades aldrig locket igen eller lämnades när leken tog slut. Man kan i närheten av bostadshus därför stöta på rostiga lock liggandes i utkanter av gårdstomter, ett minne av våra barndomslekar. Föga kunde vi ana att vi faktiskt hade kastat ett lock eller en disk som sedan skulle säljas i miljoner i plastutförande som frisbee. Det första kända tillfället då någon kastat en disk eller frisbee var när några universitetsstudenter på Yale University i USA i början av 1900-talet kastade uppochnervända pajformer av metall. Företaget som sålde pajerna hette Frisbie Pie Company, därav namnet Frisbee som varumärkesskyddades i mitten av 1950-talet. Sniver gjorde man också när man kastade smörgås med flata stenar, 

Alla dessa krimmermössor

I min barndom hade de flesta farbröder s.k. krimmermössor. Det var en skinnmössa utan skärm med ett stukat veck över hjässan. De dök upp i herrmodet i början av 1900-talet och hängde med in på 1950-talet åtminstone. Mössan var varm och ersatte hatten som huvudbonad på vintern. När den var uttjänt var den bra att ha i skogsarbetet. Särskilt kalla dagar vände man fodret utåt och fick genom pälsen varmt om huvud och öron.

Mössan var ursprungligen tillverkad av ull från Krim av får av persiantyp. Så småningom dök det upp krimmermössor av skinnimitation med krulligt effektgarn i varpen. Ordet krimmer är tyska i betydelsen från Krim.

Mössan var också bra stötdämpare, det kunde vi barn däri Ingemars konstatera. En vinter roade vi oss med att åka på snön på överblivna masonitbitar med den glatta sidan nedåt. Vi tog fart och kastade oss på masonitskivan upp vid ledet till Lennart Robertssons. Blev farten tillräcklig gled vi ända ner till och över bron över Hembäcken. För att få ännu bättre glid vattnade vi på vägen. I samma veva hade kallelse utgått till byastämma hemma hos oss. Pappa var väl byålderman vid det tillfället.

På vägen hem efter mötet följdes bröderna Otto och Alfred Karlsson åt uppöver och förbi Lennarts. Bröderna hann inte långt innan Otto med andan i halsen störtade in till oss och ropade i förtvivlan: - Nu slog n Alfred ihjäl sig! Han hade nämligen halkat på isgatan vi åstadkommit. Hade han inte haft krimmermössan på huvudet hade väl Otto blivit sannspådd och vi barn hade fått gå genom livet med en grannes liv på vårt samvete.

Min far Ingemar som var en lugn person som sällan hetsade upp sig tyckte nog att vi efter incidenten kunde göra en iskana bredvid körvägen i stället för på den.

Från Wiskadahls katalog 1952