Bäverträsk en ganska pigg 250-åring

Byastugan Bävergården

I helgen firade bybor, f.d. bybor och andra intresserade Bäverträsk bys 250-årsdag.

1766 kom Zachris Andersson och hans hustru Elisabeth Larsson och började arbeta på sitt nybygge vid Gamhemsjön som då hette Bäverträsket. Efter att i flera år fått odlingarna skadade av frosten, fick paret 1781 tillåtelse av länsstyrelsen att flytta bostadshus och odlingar till Bäverträskbergets sluttning.
Det är till minne av denna odlargärning som byborna 1966 reste en minnessten på platsen för det första bostadshuset i byn. Nu firar man att byn blivit 250 år, trots alla samhällsförändringar. Alla jordbruk är nedlagda och kreaturen sedan länge borta. Ladugårdarna faller ihop eller rivs, det öppna landskapet förbuskas. Men allt är inte tillbakagång. Intresseföreningen är aktiv med bystugan som naturlig samlingsplats. Byn har fått gatlyse och bredband och en ny vägsträckning. Tack vare pendlingsavstånd till Lycksele kan folk, som valt att bo i Bäverträsk, stanna kvar och ha ett bra liv med en nybyggarhistoria att vara stolt över.

250-årsfirandet inleddes på fredag (8/7) i bystugan, Bävergården, med ett musikkafé med paret Siw Burman och Olle Berggren som med stor uppskattning från den fullsatta Bävergården spelade polonäser från Burträsktrakten och andra typer av folklåtar från södra Lappland. Olle var behjälplig med synthkomp till den efterföljande allsången där hela publiken deltog med liv och lust.

Siv Burman och Olle Berggren

Lördagen (9/7) visade sig från sin allra bästa sida med sol och värme. Tipspromenad på temat Bäverträsk historia, återknytande av gamla kontakter och utbyte av gamla minnen till en kopp kaffe med tunnbrödsmacka. Kl. 13.00 inleddes ceremonin vid minnesstenen vid sjön dit en del tagit sig efter en promenad längs gamla stigar. Andra valde bilen och landsvägen. Jag hade den stora äran att hålla talet vid stenen med anledning av byns 250-årsfirande. Efter en återblick på den första historieskrivningen med en uppdatering från 1966 och framåt utbringades ett fyrfaldigt leve för 250-åringen varvid en plakett till åminnelse av dagen att sätta upp i bystugan presenterades.
Åter till Bävergården med avslutning på en trevlig och givande dag.

Badställen i byn

Det var inte så lätt att ta sig ett bad förr. Det dröjde länge innan nån i byn hade rinnande vatten inne och ännu längre till att det fanns varmt vatten och badkar. Sommartid gick det an att bada ute men övriga årstider blev det lite sparsamt med badningen. Man fick värma vatten på spisen till ett bad i en så eller en balja. Oftast fick syskonskaran dela på samma badvatten. Till julhelgen var badningen obligatorisk.

Sommartid gick man förr ner till Gamhemsjön och tog sig ett bad i badarvika, som man sa. Stenträsket hade fina sandstränder, klart men mycket kallt vatten. I slutet på 1950-talet eller början av  1960-talet hölls kommunal simskola i Stenträsket.

Alfred Karlsson har berättat om Nils Olofsson Tigers tre söner Nicke, Håkan och Johan (Jann) som en gång slog vad om vem som var bäste simmaren av de tre. Man skulle tävla om vem som snabbast kunde simma från badarvika till Storholmen och tillbaka. Jann Tiger visade sig vara den styvare av bröderna när det gäller simning. Nicke kom i mål som nummer två och Håkan Tiger något därefter. Allt detta bevittnades av Erik Abraham Matsson som råkade vara vid Gamhemsjön vid tillfället för att fiska.

Vi som var barn och unga på 1950-talet badade helst i Bäverbäcken, dit man snabbt kunde ta sig med cykel och där vattnet var varmt tidigt på sommaren. Efter bäverbäckbron tog man av till höger och gick eller sprang några hundra meter uppströms till badstället där bäcken hade rensats och rätats ut för att underlätta för flottningen. Över vattnet flög sommartid de vackraste blå jungfrusländor omkring. Vid badstället fanns en grundare del lämplig för de icke simkunniga och en djupare del för de sim- och dykkunniga. Efteråt gällde att trixa lite vid påklädning bland sly och myggsvärmar så att man inte smutsade ner sig på de grävningsmassor av dyblandad jord som lagts på stranden.

Sommaren 1960 var varm och het, som jag minns det, och det gav ofta tillfällen till bad när våra arbetsuppgifter hemma, vad de nu kunde vara, var klara. Sen gällde det att passa tiden och hinna hem innan radiodeckaren började. Mysteriet med de gula rosorna hette den sommaren 1960. Det var en radiorysare av B. Linder i tolv avsnitt som gick varje tisdag kl. 19.30 under tolv veckor. Vi lade oss framför den stora och otympliga radiogrammofonen och väntade på att radion skulle bli varm och den gula lampan frampå börja lysa. Tätt intill radion låg vi och insöp varje avsnitt av den spännande historien på låg ljudvolym så att inte farmor som bodde uppå skulle höra vad vi lyssnade på via en extrahögtalare som pappa monterat in. Hon hade nämligen bestämda åsikter om vad som var lämpligt för oss att lyssna på och radiorysare hörde definitivt inte till den kategorin.

Innan nybyggarna kom

Det måste nån gång ha varit gott om bäver i trakterna kring byn eftersom den fått namnet Bäverträsk. Redan i början av 1800-talet hade bävern blivit ganska sällsynt. Zetterstedt anger 1833 i sin Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län att bävern varit synlig i trakterna kring Åsele men att den eljest räknas till de mer sällsynta djuren, åtminstone i Lyckseletrakten. På 1980-talet återvände bävern till Bäverträsket/Gamhemsjön.

Man kan förledas att tro att nybyggarna i det lappländska skogslandet slog sig ner på jungfrulig mark. Inget kan vara mer felaktigt. Vapstenssamerna har i alla tider haft sin flyttningsled genom trakterna kring Gamhemsjön och Bäverbäcken.

Lämningar efter forntida boplatser har hittats vid Bäveravan. Fångstgropar och fångstgropsystem (nr 253-255, 280, 281 och 283 på kartan över Gamhemsjön nedan) kan vara forntida men kan ha anlagts senare eller återanvänts under nybyggarepoken.