En musikalisk syskonskara

Min far Ingemar Thiger hade åtta syskon. De flesta av dem trakterade ett instrument eller sjöng solo eller i kör. Musikutövandet skedde i kapellet, i syskonskaran eller vid sammankomster eller kalas.
Jag har inget minne av att jag hörde min far spela något instrument. Jag har sett fotografier där han trakterar dragspel. När jag växte upp hade sågverksarbete redan decimerat eller skadat ett antal fingrar, vilket gjorde det omöjligt för honom att spela. Jag kan inte påminna mig att han beklagade sig över detta. Däremot var han angelägen om att vi barn skulle ägna oss åt musik ifall vi hade fallenhet och lust för detta. Vi hade t.ex alltid piano hemma. Det stod i salen där vi sällan uppehöll oss annat än för att spela på detta piano. I min syskonskara var det bara min storasyster och jag som i någon högre grad ägnade oss åt musik. Farbror Verner var särskilt uppmuntrande och intresserade sig för vårt musikutövande. Han var också den av sin syskonskara som regelbundet musicerade, i hans fall var pianot huvudinstrument. Han ackompanjerade solister i gudstjänster hemma i pingstförsamlingen men också på annat håll i samband med hans affärsresor som möbelförsäljare. Det var i kapellet vi fick våra tidigaste musikaliska influenser. Längre fram skulle radio, tv och grammofon introducera oss för annan musik och andra genrer.

Farbror Holger var, har jag läst i pingstförsamlingens i Bäverträsk protokoll, ansvarig för musikverksamheten i kapellet i början. Den sysslan övertogs av Göta Thiger när Holger flyttade till Tuvträsk.
Farbror Valdemar, som bodde nea hea innan han flyttade till Lycksele, var liksom Verner medlem i Lycksele pingstförsamlings manskör. Farbror Levi, den yngsta av fars syskon, spelade fiol. Jag kommer ihåg och har ett fotografi från min mors 60-årsdag där Verner och Levi spelar piano och fiol för min mor. Pianot hade hon fortfarande kvar och Levi måste ha haft med sig fiolen. På fotot sitter farbror Ivar och lyssnar. Jag har inte hört att han skulle ha trakterat något instrument. Samma sak gäller min fars systrar Dagmar, Margret och Mary.

Lycksele manskör på 1950-talet. I nedersta raden som nr 2 fr. v. sitter
farbror Verner. Farbror Valdemar sitter längst till höger i nedre raden.

Min far Ingemar Thiger poserar med sitt knappdragspel nedanför trappen
till hemmet i Bäverträsk. Till h. systern Mary och brodern Levi. Personen
längst till v. okänd

Farbröderna Verner och Levi musicerar tillsammans på min mors 60-årsdag.
Farbror Ivar lyssnar i soffan.

Min fars bilar

Min far, Ingemar Thiger, f. 1908 tog körkort 1938. Körkortet finns sparat i familjen. Hur tidigt ute han var med införskaffande av bil vet jag inte men mina äldre syskon har en klarare bild av detta. Han hade skaffat sin första bil vid tiden för andra världskriget och fick som de flesta bilägare lämna däcken till försvaret och ha bilen uppallad i garage i väntan på freden. 

Bilarnas storlek genom åren varierade med inkomsten för tillfället. En särskilt snörik vinter med stora skador på skogen resulterade i mycket arbete i skogen och hyggliga inkomster. Den bil som förvärvades i samband med detta fick heta snöbruttibilen. Det var, tror min äldre bror, en Simca Vedette med v8-motor. Någon gång tidigt 1950-tal blev far lockad av en bilhandlare i stort behov av likvida medel att köpa en Mercedes. Bilen blev kortvarig i fars ägo som tyckte att det var lite uppkäftigt att åka kring i en så stilig bil. Det blev en Saab 2-taktare i stället. Familjen växte och en Oldsmobile med v8-motor byttes in. Bilen hade enligt uppgift gått som direktionsbil någonstans i Ådalen. Det finns inga bilder på far eller familjen poserande framför någon av familjens bilar men Oldsmobilen finns på ett foto parkerad vid pingstkapellet i byn i samband med något möte. Här i sällskap med andra mer modesta bilmodeller.

Den sista bilen far ägde var en Rambler som hade en kylarprydnad i krom i form av en liggande kvinna på en stiliserad motorhuv, nästan som galjonsfigurer som fanns på gamla skepp. Av trafiksäkerhetsskäl måste prydnaden avlägsnas och är nu det enda som idag finns kvar av den bilen. 

  

Alla dessa krimmermössor

I min barndom hade de flesta farbröder s.k. krimmermössor. Det var en skinnmössa utan skärm med ett stukat veck över hjässan. De dök upp i herrmodet i början av 1900-talet och hängde med in på 1950-talet åtminstone. Mössan var varm och ersatte hatten som huvudbonad på vintern. När den var uttjänt var den bra att ha i skogsarbetet. Särskilt kalla dagar vände man fodret utåt och fick genom pälsen varmt om huvud och öron.

Mössan var ursprungligen tillverkad av ull från Krim av får av persiantyp. Så småningom dök det upp krimmermössor av skinnimitation med krulligt effektgarn i varpen. Ordet krimmer är tyska i betydelsen från Krim.

Mössan var också bra stötdämpare, det kunde vi barn däri Ingemars konstatera. En vinter roade vi oss med att åka på snön på överblivna masonitbitar med den glatta sidan nedåt. Vi tog fart och kastade oss på masonitskivan upp vid ledet till Lennart Robertssons. Blev farten tillräcklig gled vi ända ner till och över bron över Hembäcken. För att få ännu bättre glid vattnade vi på vägen. I samma veva hade kallelse utgått till byastämma hemma hos oss. Pappa var väl byålderman vid det tillfället.

På vägen hem efter mötet följdes bröderna Otto och Alfred Karlsson åt uppöver och förbi Lennarts. Bröderna hann inte långt innan Otto med andan i halsen störtade in till oss och ropade i förtvivlan: - Nu slog n Alfred ihjäl sig! Han hade nämligen halkat på isgatan vi åstadkommit. Hade han inte haft krimmermössan på huvudet hade väl Otto blivit sannspådd och vi barn hade fått gå genom livet med en grannes liv på vårt samvete.

Min far Ingemar som var en lugn person som sällan hetsade upp sig tyckte nog att vi efter incidenten kunde göra en iskana bredvid körvägen i stället för på den.

Från Wiskadahls katalog 1952

Jordbruket och dess redskap

I början av 1700-talet var endast ca 2 procent av Sveriges yta åkermark. I norra Norrlands inland fanns nästan ingen uppodlad mark eftersom kolonisationen av lappmarken ännu inte kommit igång. I landskapet Lappland fanns vid 1700-talets början ca 30 bosättningar. Vid mitten av seklet hade de ökat till ca 75. Vid ingången till 1800-talet var antalet 300 och femtio år senare det dubbla 600.

Jordbruket i Lycksele lappmark var inriktat på kreatursskötsel då åkerbruket gav osäker avkastning. Jakt och fiske var viktiga sidonäringar. Odling av spannmål har aldrig spelat någon avgörande roll för jordbrukens ekonomi i lappmarken. Spannmål kunde alltid fås i utbyte mot animaliska livsmedel och skinn.

Jordbrukets redskap
Den korta odlingssäsongen i norr har gjort att jordbrukarna tog till sig nya tids- och arbetsbesparande redskap. Från Dalarna spred sig järnplogen från 1780-talet snabbt till Värmland och Norrland. Den järnskodda träplogen existerade dock länge jämsides med järnplogen.  Henfrid Johansson nämner i sin artikelserie om byn Fäbodliden, att det på 1850-talet fanns järnplogar i Fäbodliden vid sidan av järnskodda plogar. Överums nia som tillverkades från 1854-1926 var en populär järnplog, en s.k. svängplog eftersom den saknade stödhjul eller medar. Plogar av märket Mähler var också vanliga och i slutet av 1800-talet dök det upp järnplogar av amerikansk tillverkning.

Lien ersatte så småningom skäran som redskap vid spannmålsskörd men det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet. Lien ansågs ge alltför mycket spill och magra skörderesultat gjorde varje kornax dyrbart. I ängsslåtter och skrabbslåtter (hackslåtter) har lien alltid användts.

En ny ryp av harv med billförsedda eller kraftigt böjda järnpinnar, djupharvar, slog igenom under 1700-talet och hade vid 1830-talet stor spridning i Norrland. På 1890-talet introducerades fjäderharven som inte var så känslig för sten i marken eftersom fjädrarna var böjbara även något sidledes. Henfrid Johansson anger att den första fjäderharven i Fäbodliden inköptes 1907.

Slåttermaskinen var utvecklad redan på 1840-talet. På 1870-talet var den vanlig från Svealand upp till södra Norrland. I Fäbodliden dök den första slåttermaskinen upp 1917.

Radsågningsmaskinerna fick snabbt stor spridning i landet från 1890-talet och framåt. 1930 räknar man med att de flesta jordbruk utom de allra minsta hade tillgång till radsågningsmaskin. Fäbodliden fick enligt Henfrid Johansson sin första radsågningsmaskin 1916.

Under 1800-talet får järnet allt större användning i redskapstillverkningen. Spadblad görs i solitt järn från att tidigare ha varit av trä med järnskoning.

Alfred Karlsson kör gödselspridaren.

Paus i slåttern hos Johan Robertsson nån gång tidigt 1930-tal.
Stormyren och Stormyrtjänn i bakgrunden.
Anna och Rickard Karlsson på besök och poserar med var sin räfsa.
Johan och Hanna Robertsson har slagit sig ner vid kaffebrickan.

       Ingemar Thiger, min far, sätter nya pinnar i räfsan.

Hasse och Bror-Allan Karlsson kör hem hö från hässjorna. Otto Karlssons hus i bakgrunden.