Spanska sjukan i Lycksele församling

 Roland Tiger

Så här i pandemi-/coronatider kan det finnas anledning att rikta blickarna bakåt i tiden till utbrott av virussjukdomar som föregått den som vi nu drabbas av. Det mest drabbande av virusutbrottet under förrförra seklet var spanska sjukan, som plågade världen och lämnade ca 50 000 000 avlidna i sitt spår. I Sverige drabbade spanskan med en mild form i början av 1918 för att återkomma med en aggressivare form senare under året. I Norrland drabbades många under 1920. Här var Norrbottens och Jämtlands län hårdast drabbade. I Sverige som helhet dog ca 37 000 i spanskan, kanske fler.

Provisorisk sjukförläggning i Östersund 1918

Startade i Kansas, tror man

Troligen startade pandemin i en militärförläggning i Kansas bland soldater som skulle skeppas över till Europa och det pågående kriget där. Spanskan fick fäste och omfattande spridning på första världskrigets slagfält. På grund av censuren hos de stridande nationerna hindrades spridning av nyheter om sjukdomen. I Spanien, som inte var inblandad i kriget, var öppenheten om sjukdomen utan begränsning. Därför fick sjukdomen i folkmun heta Spanska sjukan trots att Spanien inte var upphov och orsak till sjukdomen.

Ingen konsekvent strategi mot smittspridning

Det fanns i vårt land ingen landsomfattande och genomtänkt strategi för att hindra spridningen av spanskan. Varje kommun eller stad förutsattes sätta in lokala åtgärder. I Göteborg, för att ta ett exempel, stängdes biografer, dansställen m fl och spårvagnstrafiken begränsades.  Svenska armén insåg å sin sida inte allvaret i pandemin utan kallade in tusentals män till repetitionsövning vilket ökade på antalet drabbade bland de trångt förlagda soldaterna. Rent allmänt stod man sig frågande till vad som var upphovet till smittan. Virus hade man inte upptäckt än. Organismen var många gånger mindre i storlek än bakterier och det skulle dröja tills man fick elektronmikroskop som hade en förstoringsgrad som kunde upptäcka virus.

Många dödsfall 1918

Så här 100 år efter utbrottet finns ingen kvar som har förstahandserfarenheter av spanskan. Vi får nöja oss med historieskrivning, forskning och efterlevandes berättelser som förts vidare i släkten. Jag har gått igen församlingsboken för Lycksele församling/Död- och begravningsböcker 1913-1927 för att undersöka vilken dödsorsak som noterats för de avlidna i församlingen under tidsperioden 1918-1920. Man kan förmoda att det i somliga fall rått osäkerhet om vad som orsakat dödsfallen. Lunginflammation var t.ex. ett vanligt tillstötande sjukdomsförlopp till följd av olika andra underliggande sjukdomstillstånd. Penicillinet, som upptäcktes 1928, skulle dröja till 1941 innan det började användas i sjukvården, bl a i kamp mot lunginflammation. I september 1918 dyker de första noteringarna om spanska sjukan som dödsorsak upp.

1918 noteras 147 dödsfall inom Lycksele församling. 35 orsakades av spanskan (23,8 %)

1919 noteras 120 dödsfall varav 11 orsakats av spanskan (9,1 %),

1920 noterades 114 dödsfall varav 8 orsakats av spanskan (7 %)

Bäverträsk skonades
När jag går igenom församlingsböckerna för Lycksele församling 1918-1920 upptäcker jag till min förvåning att spanskan helt skonat byn Bäverträsk. Dödsfall i spanskan kan ses i Fäbodliden, Byssträsk, Husbondliden, Gäddträsk m fl. Den hårdast drabbade byn verkar Vägsele ha varit där flera fall noterats. En familj i Vägsele drabbades särskilt hårt: Klara Viktoria Nilsson f. Tiger f. 1888 dog 18/11 1918 i spanskan. Kort därefter dog dottern Alfild Elisabeth f. 1909, därefter sonen Olof Fredrik f. 1913 och sedan sonen Bertil Viktor f. 1916. För att ytterligare fördjupa tragedin dog sonen Nils 2 timmar gammal. Modern dog alltså i barnsäng och det nyfödda barnet någon timme efter födseln.

Fadern Viktor August Nilsson f. 1882 b lev änkeman med en son kvar i livet. 1929 gifte han om sig med Maria Karolina Andersson f. 1885.

Hästar och traktorer

En ny tid möter en äldre. Byns ungdomar runt Alfred Karlssons
häst tittar på traktorn som kör förbi kapellet på väg till Golia.

I byn hade i princip de flesta jordbruk förr häst. Henfrid Karlsson i Ararat hade dock ingen häst utan lejde vid behov. Otto Karlsson hade heller ingen häst eftersom han inte bedrev jordbruk sedan han byggde högst upp i byn. Ture Robertsson hade aldrig häst som sin far utan var den förste i byn som skaffade traktor, en Farmal. 1950-talet var en period när byns jordbruk minskade i betydelse och lönsamhet och flertalet avvecklade djurhållningen eller planerade för detta steg. Hästen var en fortfarande en trogen hjälpreda i skogen men fler än en av byns skogsägare gjorde sig av med hästen och skaffade skogstraktor. 

Bror-Allan och Lars-Olof Alfredsson kör hem hö från lägda

mellan Ottos och Holmen.

Min far hade häst men var också rätt tidigt ute, 1956, med att skaffa skogstraktor, en bandtraktor av märket David Brown som han körde på avverkningar tillsammans med brodern Holger. Första året med bandtraktorn hade bolagen inget särskilt avtal för traktorer utan hästavtalet tillämpades, vilket var väldigt fördelaktigt ekonomiskt tills bolagen införde speciella avtal för traktorkörare. Någon gång fanns bandtraktorn hemmavid mellan jobben i skogen. Då kunde den användas på gården, t.ex. kopplas till drögen för att köra ut dynga på potatisåkern. 

 Ivar Thiger förlorade sin häst närd den gick genom isen på Stavträsket 1960. Det var en uppmärksammad händelse på den tiden som till och med genererade en mindre notis i Expressen. I artikeln angavs felaktigt att hästen tillhörde Ingemar Thiger. Efter hästens tragiska drunkningsdöd blev det ingen ny häst ”nea hea”. Ivar köpte en bandtraktor av märket Cletrac som drevs med fotogen. När den hade gjort sitt blev den stående vid foten av Köjkarknöjsen där den ännu står och sakta rostar. Lennart Robertsson skaffade även han en Cletrac. 

Bandtraktor av märket Cletrac

Lennarts sista häst var det fina stoet Ermina, en sällskaplig häst som alltid kom springande när man närmade sig hagen, där den gick och betade. Alfred Karlsson köpte sedan Ermina av Lennart. Alfred hade flera hästar under sin aktiva tid som jordbrukare och som körare i skogen. En av dessa hästar kallades Gullkungen eftersom den var ståtlig och ovanligt stark. 

 Assar Thiger hade också traktor tidigt och var den första i byn som skaffade traktor med griplastare. 

Som hjälp i jordbruksarbetet fanns Ture att tillgå med sin jordbrukstraktor. Det var också vanligt att Rolf Dahl från Tuvträsk lejdes för att slå höet med sin traktor eller att plöja och harva. 

 /Roland Tiger 

 (Mina äldre syskon har bidragit med uppgifter liksom Bror-Allan Alfredsson som också bidragit med foton.)

Några lämnar byn

Mekaniseringen i skogen främst i början av 1960-talet innebar att många skogsarbetare blev utan försörjning. Jordbruken i byarna kunde inte hålla jämna steg med utvecklingen mot större enheter och ökad mekanisering. En del skaffade sig tidigt bisysslor för att kunna leva på jordbruket och den egna skogen. Skogsarbete var ett alternativ, skogsplantering på sommaren, flottning på våren var andra alternativ. Flottningsepoken avtog i slutet slutet av 1960-talet då landsvägstransport av virke blev det allenarådande. Min far hade t.ex. rörmokeri som bisyssla och tidigare en mindre sågverksrörelse. 

För några blev alternativet att lämna byn och flytta dit arbete fanns, som t.ex. ASEA i Västerås. Karlssons pojkar i Ararat blev några av de första som flyttade till Västerås (ca 1955). Så småningom följde hela familjen med. För några blev arbetsmarknadsutbildningar en chans till ändrad arbetsinriktning. Riktade arbetsmarknadsutbildningar hade funnits sedan början av 1900-talet men erbjöd låga ersättningar till deltagarna. Först år 1954 fick Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) möjlighet att bevilja utbildningsbidrag till samtliga arbetslösa som deltog i utbildningar.
För de yngre generationerna öppnades utbildningsvägar inom det ordinarie utbildningsväsendet. 1965 inrättades grunderna till det nuvarande utbildningsstödet för högskole- och universitetsstudier.

Nästa familj som lämnade byn var Thure Robertssons. I en odaterad kopia av en artikel i Västerbottenskuriren (VK) intervjuas Thure Robertsson om bakgrunden till familjens flytt. Thure hade via en kurs i svetsning i Lycksele fått arbete vid Vattenfall i bygget av Tuggens kraftstation. Snart fick han anställning hos ASEA vid samma anläggning. Från Tuggen gick färden till ASEA i Västerås och sedan ut i världen som övermontör åt företaget. Bonde hade han aldrig velat bli.

Jag har hört sägas att några i byn betraktade dem som flyttade som svikare av bygemenskapen. Men det var en ny tid med nya valmöjligheter och nya förutsättningar. Idag utgör byastugan och byföreningen ett försök till förnyad gemenskap mellan kvarboende och bybor i förskingringen.

Några flyttade till Lycksele, kommuncentrat, t.ex. Ivar och Göta Thiger. Anna-Greta Thiger flyttade med hemmavarande barn till Örnsköldsvik sedan hon blivit änka. För dem som stannade kvar gav och ger  innehav av bil möjlighet till arbetspendling inom rimliga avstånd.

Henfrid och Tora Karlsson på återbesök i Bäverträsk efter flytten till
Västerås. På fotot även Arvida och Alfred Karlsson. Pojkarna möjligen
Bror-Allan Alfredsson och Lars-Bertil Karlsson (sedermera Lyxell) 

Lapplandsveckan

Lapplandsveckan var den stora religiösa begivenheten under sommaren. Första veckan i juli arrangerade den lilla församlingen i Husbondliden denna stora tältkonferens som logistiskt och publikmässigt kan mäta sig med stora utomhusarrangemang av idag. Det måste man så här i backspegeln imponeras av.

Mina föräldrar var småbrukare och min far hade dessutom bisysslor att sköta. Lapplandsveckan låg i tid alldeles innan slåtterarbetet skulle dra igång så någon längre vistelse i Husbondliden blev det aldrig utan möjligen någon dagsutflykt varje år dit.  Andra förlade en ledig vecka eller delar därav till Husbondliden och slog upp sina tält på områden som anvisats för ändamålet. Idag är husbilar och husvagnar vanligt förekommande och veckoprogrammet diversifierat och riktar sig till alla åldrar.

Första minnet av Lapplandsveckan är ett minne som min mor berättade vid ett tillfälle. Det rörde sig om den dramatiska kvällen 1952 när ett våldsamt åskväder med kraftiga vindbyar och regn hotade att blåsa ner och riva sönder tältet, som hade köpts in så sent som året innan för att rymma en ständigt växande åhörarskara. De mindre tältpålarna vid kanterna slits loss. Det knakar i repen, en del tältpålar vid tältets kanter slits upp och tältstolparna i mitten av tältet hotar att falla. Panik utbryter och människorna försöker komma ut så snabbt som möjligt. Vilka som organiserade ett försök att hålla tältet på plats vet jag inte men min mor berättade att ett flertal karlar, inklusive min far, hjälptes åt att försöka hålla tält och stolpar på plats. Så småningom ebbade ovädret ut och alla kunde andas ut tagna av allvaret i situationen och med en känsla att Gud velat säga något med det som skedde. Men vad?

Mina egna minnen av Lapplandsveckan är fragmentariska och med säkerhet kronologiskt hopblandade. Besöken på Lapplandsveckan upplevde jag som roliga utfärder där man stötte på släkten på fars sida och på mors sida vid något enstaka tillfälle. Man umgicks och fikade i pauserna mellan mötena. Friluftsmöten innebar större frihetsgrader än mötena inom byakapellets väggar. Allt var vänligt och tryggt. Den enda rädsla som fanns var att tappa bort föräldrarna bland massorna av människor. Här såg jag för första gången en färgad människa som troligen bjudits in för att vittna om rörelsens framgångar på missionsfältet i Afrika. Den lokala församlingen hade tidigare 1946 utsänt (eller avskilt som det heter i frikyrkovokabulär) Jonas Westman med fru som missionärer för Kongo. 

Vad jag minns bäst är musikinslagen i mötena. Här sjöng Einar Ekberg, Einar Waermö, Carl-Erik Olivebring och Göran Stenlund, alla välkända kyrkosångare inom rörelsen, med Einar Ekberg som främsta företrädare.

Jag har också ett minne av att ha sett en till åren kommen vithårig Lewi Pethrus med vit mustasch predika i tältet. Av de interna stridigheter som fanns inom rörelsen, bland annat kring Algot Niklasson och Sven Lidman, var jag p g a min ringa ålder totalt omedveten om.

Mötestältet Lapplandsveckan

Kaffepaus vid tälten. På fotot ses bl.a. min far, Ivar Thiger,
Eivor Thiger, Göta Thiger, Gunnar Hansson

På fotot ses min far, min kusin Eva Thiger (i blommig
klänning), Märta Thiger (i vit hatt)

Platser som inte har ett namn – existerar dom?

Carl von Linné: "Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem”. 

Tomas Bannerhed: ”Det man inte har ord eller språk för, det finns liksom inte i vårt medvetande.” 

Folk har alltid namngivit de platser i sin närmiljö de besökt och återkommit till. Detta för att skapa en personlig mental karta över de marker som genomströvats, jagats på, arbetats på med skogsbruk, marker som gett skogsbete för djuren, vattendrag som fiskats i och myrmarker som man slagit starr till kreaturen på. Man har också haft behov av namn som delats av alla (liksom språket som i sig är kollektivt) för att kunna tala om och geografiskt placera händelser på utmarkerna och i byn.

Namn som Vahlbergs änga och Lilladuänge skvallrar om denna tid när alla resurser togs till vara för foder till kreaturen. Några namn är knutna till personer som haft anknytning till byn och som få eller ens någon har några minnen av idag. Namn som Gammbröna och Jakobsbröna vittnar om historiska skogsbränder eller hyggesbränningar. Tröllbärje och Tröllbäcken skvallrar om folktro hos nybyggarna i byn. Köjkarknöjsn (som syns i vinjettbilden till denna blogg) talar om för oss idag att härifrån ropade man för att meddela sig långt före mobiltelefonernas tidsålder. Andra namn är renodlade beskrivningar av natur och geografiska särdrag i markerna.

Den dagen gps-koordinater ersätter de geografiska namnen, kommer våra mentala kartor att blekna och upphöra att existera och därmed också på ett sätt de faktiska företeelser som namnen representerar. Därav frågan i rubriken. Jag har försökt att för mig själv rekapitulera namn som använts för att namnge berg, bäckar, sjöar, myrar och tjärnar för att uppdatera min egen personliga mentala karta över den by jag lämnade för många år sedan. Jag upptäcker först nu när jag tittar på kartan att byns yttre gränser bildar ett stiliserat hjärta.

Vintrarna i slutet av 1950-talet

Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet, när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne. Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och gemensamma lekar tillsammans med byns barn. 

På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.

När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp. Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget. Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att åka.

Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.

En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så bindningar med låg fästpunkt därtill.  På eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna åkte tillbaka till stan.

Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun genom Ararat-kurvan och Assars kurva.

Min far var ingen inbiten älgjägare

I lokal historieskrivning om skogsbyar i Västerbottens inland finns alltid älgjakt med som ett återkommande och väsentligt tema. Vilka har varit med i jaktlaget och vilka har varit jaktledare? Vem sköt den största älgtjuren? Vilka roliga och dråpliga händelser kommer man ihåg med koppling till jakten? Älgjakt är viktigt, det förstår man. Jakten har företrädesvis varit en manlig sysselsättning med sedvänjor och ritualer som återkommer år efter år.  Under sommaren skulle passen ses över och siktröjas. Jakttorn skulle ses över, ved anskaffas till passen och saltstenar sättas ut.
När hösten började närma sig var det dags att övningsskjuta på älgskyttebanan och älghunden skulle löptränas för att orka med att hålla efter älgen när det blev dags för jakt. Några körde runt på skogsbilvägar då och då och spanade efter älgar och hur de rörde sig inom jaktlagets område och den sysslan kunde fler än jägarna ha nöje av.

Jag kommer ihåg från min barndom spänningen som infann sig när jakten startade. Vi barn lyssnade hemma i byn efter ljud av skott och försökte räkna ut riktning och avstånd och väntade på fångskotten som verifierade att en älg skjutits. Var det en ko, en kalv eller en älgtjur? Så småningom dök en traktor upp med en död och urtagen älg på flaket på väg att hängas upp eller styckas. Ibland sköts älgen så till att man var tvungen att slakta djuret i skogen och bära de styckade delarna till närmaste väg eller båtlänning. Jag har ett minne av att jag en gång fick följa med i båt till andra sidan sundet i Gamhemsjön för att hämta älgkött. Det var väl inte något större stycke kött som jag orkade bära. Jag minns att båten var väldigt nedlastad på vägen tillbaka. Ofta var det min farbror Verner Thiger som höll i slaktkniven ute i skogen. Det här var före tillkomsten av alla skogsbilvägar som idag genomkorsar skogslandskapet och underlättar tillvaratagandet av jaktbytet.

Min far, Ingemar Thiger, var ingen inbiten älgjägare men han gjorde sin plikt i jaktlaget varje år. Hans inställning till jagandet har säkert bidragit till att bara en av sex syskon började jaga älg. Visserligen var älgstammen begränsad på fars tid i jaktlaget men jag tror inte att han någonsin sköt en älg. Ett år var han faktiskt delaktig i nedläggandet av en älg. En annan i jaktlaget gjorde dock anspråk på äran av att ha skjutit älgen. Min far backade och lät jaktkamraten stå som skytt. Saken var inte så viktig för min far.

En sak som jag aldrig sett redovisat i anslutning till alla älgjaktsredogörelser är det grannlaga arbete som fruarna hade att ta reda på älgköttet hemmavid. Före frysboxarnas inträde i hemmen gällde det att tillaga och konservera eller salta och/eller röka köttet. Första kvinnan i jaktlaget var förresten Eivor Karlsson.

Fotona nedan är från slutet av 1970-talet då jag följde med min tremänning Per Thiger ut i älgskogen en dag.