Min far var ingen inbiten älgjägare

I lokal historieskrivning om skogsbyar i Västerbottens inland finns alltid älgjakt med som ett återkommande och väsentligt tema. Vilka har varit med i jaktlaget och vilka har varit jaktledare? Vem sköt den största älgtjuren? Vilka roliga och dråpliga händelser kommer man ihåg med koppling till jakten? Älgjakt är viktigt, det förstår man. Jakten har företrädesvis varit en manlig sysselsättning med sedvänjor och ritualer som återkommer år efter år.  Under sommaren skulle passen ses över och siktröjas. Jakttorn skulle ses över, ved anskaffas till passen och saltstenar sättas ut.
När hösten började närma sig var det dags att övningsskjuta på älgskyttebanan och älghunden skulle löptränas för att orka med att hålla efter älgen när det blev dags för jakt. Några körde runt på skogsbilvägar då och då och spanade efter älgar och hur de rörde sig inom jaktlagets område och den sysslan kunde fler än jägarna ha nöje av.

Jag kommer ihåg från min barndom spänningen som infann sig när jakten startade. Vi barn lyssnade hemma i byn efter ljud av skott och försökte räkna ut riktning och avstånd och väntade på fångskotten som verifierade att en älg skjutits. Var det en ko, en kalv eller en älgtjur? Så småningom dök en traktor upp med en död och urtagen älg på flaket på väg att hängas upp eller styckas. Ibland sköts älgen så till att man var tvungen att slakta djuret i skogen och bära de styckade delarna till närmaste väg eller båtlänning. Jag har ett minne av att jag en gång fick följa med i båt till andra sidan sundet i Gamhemsjön för att hämta älgkött. Det var väl inte något större stycke kött som jag orkade bära. Jag minns att båten var väldigt nedlastad på vägen tillbaka. Ofta var det min farbror Verner Thiger som höll i slaktkniven ute i skogen. Det här var före tillkomsten av alla skogsbilvägar som idag genomkorsar skogslandskapet och underlättar tillvaratagandet av jaktbytet.

Min far, Ingemar Thiger, var ingen inbiten älgjägare men han gjorde sin plikt i jaktlaget varje år. Hans inställning till jagandet har säkert bidragit till att bara en av sex syskon började jaga älg. Visserligen var älgstammen begränsad på fars tid i jaktlaget men jag tror inte att han någonsin sköt en älg. Ett år var han faktiskt delaktig i nedläggandet av en älg. En annan i jaktlaget gjorde dock anspråk på äran av att ha skjutit älgen. Min far backade och lät jaktkamraten stå som skytt. Saken var inte så viktig för min far.

En sak som jag aldrig sett redovisat i anslutning till alla älgjaktsredogörelser är det grannlaga arbete som fruarna hade att ta reda på älgköttet hemmavid. Före frysboxarnas inträde i hemmen gällde det att tillaga och konservera eller salta och/eller röka köttet. Första kvinnan i jaktlaget var förresten Eivor Karlsson.

Fotona nedan är från slutet av 1970-talet då jag följde med min tremänning Per Thiger ut i älgskogen en dag.