Var ligger Pöbbes myra?

Alla har vi varit där och kommer garanterat att hitta dit igen.  Pöbbes eller Pöbbes myra är ingen geografisk plats (antar jag) utan en mental plats som beskriver ett övergående tillstånd av surmulenhet, självömkan och missnöjdhet. Jag minns att vissa hemma i byn sade till den som var sur, trumpen och fåordig: - Ha du vuri däri Pöbbes myra?

 Ibland brukar det finnas en verklig förlaga till gamla talesätt kopplade till en namngiven person. Men vem var i så fall Pöbbes? Uttrycket verkar inte vara särskilt spritt om man räknar träffar på nätet. På en webbsida som har rubriken Dialektuttryck i Ramsele By på 1950-talet återfinns uttrycket däri pöbbes och att vara pöbbig.  I tidskriften Oknytt 3-4/2005 sid. 3 nämner författaren Anita Salomonsson begreppet samt parallelluttrycket Påtamyren. I Magdalena Hellquists sammanställning Bättre kaka än ingen smaka – ordspråk och talesätt i övre Norrland finns dock inte uttrycket med.

Det verkar vara ett norrländskt uttryck eller begränsat till norra Ångermanland, södra Lappland och Västerbotten. Att jag började reflektera över uttrycket var en kommentar på mitt blogginlägg om krimmermössor där pöbbes nämndes. Efter att ställt frågan på Facebook kan jag konstatera att uttrycket och olika varianter varit och är ganska vanliga. Några sade Pöttmyra eller Pjöttmyra. - Har du itte däri Pöbbes, hörde Sara-Mari Jonsson ibland sin mormor säga. Karin Alfredsson hörde sin far säga: - Ha du vare däri Pöbbes å itte surfile?

Alla dessa krimmermössor

I min barndom hade de flesta farbröder s.k. krimmermössor. Det var en skinnmössa utan skärm med ett stukat veck över hjässan. De dök upp i herrmodet i början av 1900-talet och hängde med in på 1950-talet åtminstone. Mössan var varm och ersatte hatten som huvudbonad på vintern. När den var uttjänt var den bra att ha i skogsarbetet. Särskilt kalla dagar vände man fodret utåt och fick genom pälsen varmt om huvud och öron.

Mössan var ursprungligen tillverkad av ull från Krim av får av persiantyp. Så småningom dök det upp krimmermössor av skinnimitation med krulligt effektgarn i varpen. Ordet krimmer är tyska i betydelsen från Krim.

Mössan var också bra stötdämpare, det kunde vi barn däri Ingemars konstatera. En vinter roade vi oss med att åka på snön på överblivna masonitbitar med den glatta sidan nedåt. Vi tog fart och kastade oss på masonitskivan upp vid ledet till Lennart Robertssons. Blev farten tillräcklig gled vi ända ner till och över bron över Hembäcken. För att få ännu bättre glid vattnade vi på vägen. I samma veva hade kallelse utgått till byastämma hemma hos oss. Pappa var väl byålderman vid det tillfället.

På vägen hem efter mötet följdes bröderna Otto och Alfred Karlsson åt uppöver och förbi Lennarts. Bröderna hann inte långt innan Otto med andan i halsen störtade in till oss och ropade i förtvivlan: - Nu slog n Alfred ihjäl sig! Han hade nämligen halkat på isgatan vi åstadkommit. Hade han inte haft krimmermössan på huvudet hade väl Otto blivit sannspådd och vi barn hade fått gå genom livet med en grannes liv på vårt samvete.

Min far Ingemar som var en lugn person som sällan hetsade upp sig tyckte nog att vi efter incidenten kunde göra en iskana bredvid körvägen i stället för på den.

Från Wiskadahls katalog 1952

Häst eller oxe?

Oxen var förr ett alternativ till hästen som dragare eftersom den var stark och uthållig. När ardennerhästen introducerades och delvis ersatte den svenska lanthästen utkonkurrerades  oxen som dragare. Antalet oxar som dragdjur minskade stadigt från att ha utgjort ca 250 000 på 1870-talet jämfört med med antalet jordbrukshästar som var ca 400 000 vid samma tidpunkt. 1944 räknades endast ett par tusen oxar men 500 000 hästar i svenskt lantbruk.

Det finns dokumenterat att oxar har använts som dragdjur i Bäverträsk. Erik Abraham Matsson, om vilken många historier berättades, hade en oxe som dragdjur, Om någon träffade på Erik Abraham ute med oxen och frågade vart han  var på väg svarade han alltid: - Ja få si vart oxen vill. Det berättas också om hans far Mats Johansson, att han en gång blev tillfrågad av någon att få åka med på lasset men nekades för att det blev för tungt för oxen. Men han kunde väl i alla fall få lägga handskarna på kärran. Han blev även nekad detta . - Men dom väg ju ingenting, sade den som frågade. - Kast upp dem i lufta ska du få si att dem rammel ne, svarade Mats. Och så var sista ordet sagt i det ärendet.

Arvida Karlsson med oxe uppe på Israel Karlsbärge. I bakgrunden ses
Jonas Robertssons Golia som en öppen yta i skogen.

Spannmål och kvarnar

Den vanligaste grödan var kornet. En viss odling av höstråg förekom liksom ett begränsat svedjebruk långt tillbaka. Under kriget på 1940-talet gjordes försök med veteodling. Både Johan Robertsson och Ingemar Thiger försökte sig på detta. Vetet mognade faktiskt vissa år och gav ett utmärkt mjöl  som dock hade en svag brunfärgning. Min mor Anna-Greta mindes att mjölet lämpade sig väl för bakning.

Spannmålen skördades i slutet av augusti eller i början av september. Husbehovsmalningen skedde i de skvaltkvarnar som fanns utefter Hembäcken (rödmarkerade på kartan nedan). Platserna för dessa är ännu avsatta som allmänningar. Den skvaltkvarn som fanns inne i Lennarts hägna stod kvar ännu in på 1950-talet, den längre ner efter bäcken hade försvunnit långt tidigare. Den lägda som låg intill den nedre kvarnen fick senare heta Kvarnstycke. Det gällde att samsas om tiderna i skvaltkvarnarna. Bäcken måste dämmas upp och vattnet släppas på i lämplig mängd och det var endast under våren och under hösten som det var tillräckligt flöde i bäcken för att driva kvarnarna.

I slutet av 1800-talet anlades en större kvarn vid inloppet av Bäverbäcken till Gamhemsjön. Via uppdämning av Kvarntjänn som låg ovanför och en kanal parallellt med bäcken leddes vattnet förbi kvarnanläggningen med dess kvarnhjul, som också drev en såganläggning. Tyra Thiger, min faster, minns hur hon tillsammans med sin far Jonas Robertsson en höst i skenet av en stallykta gick från Golia ner till kvarnen för att kontrollera malningen. Tyra stod i undre delen av kvarnen medan hennes far var på det övre planet för att kontrollera att matningen fungerade ordentligt. Tyra mindes att det var både kusligt och spännande att stå där i mörkret omgiven av dundret från kvarnaxel, kugghjul och malstenar tillsammans med bruset från vatten och vattenhjul.

I byastämman 17/6 1957 (§ 11) beslöt man att sälja resterna av såg- och kvarnhuset till högstbjudande. Assar Thiger köpte kvarnen som sedan troligen eldades upp som ved.

Ville man få finmalet mjöl fick man bege sig till Lycksele, där en kvarn fanns vid älven ut mot Hedlunda till.