Kocka – ett kvinnoarbete i skogen

I bondesamhället fanns inte många alternativ för unga kvinnor som ville skaffa sig egen utkomst. Den traditionella vägen ut för kvinnor var att ta tjänst som piga eller som hembiträde i stan. Kvinnorna hade ännu inte i slutet på 1940-talet börjat efterfrågas på arbetsmarknaden i någon större utsträckning. 

Kockan var ett av de första kvinnliga arbetena på landet som inte var knutet till lanthushållet. Under andra världskriget anordnade till och med länsarbetsnämnderna i landet utbildningar för kockor. Fram till 1943 hade utbildats 1 700 kockor enligt en artikel 30/12 i Västerbottens Kuriren. Utbildningen gick mycket ut på hur man skulle klara skogshushållet i kristider med ransonering av livsmedel.

Ulla Frisk, f. Alfredsson, var anställd som kocka för ett skogsarbetarlag som avverkade åt Mo och Domsjö. Skogsarbetarna var förlagda i Bengtfallskojan. Ulla hade ansvar för matlagningen åt 14 personer, huggare och hästkarlar. Några av de skogsarbetare som deltog i avverkningen var Gösta Karlsson, Henrik Karlsson, Walter Öhlén, Assar Hultin. Hästkörarna var Villiard Söderberg samt Valdemar och Harald Kärrman. Kockbas var Villiard Söderberg och huggarbas var Ture Holmgren.

På platsen fanns en skogsarbetarkoja för 14 personer, stall förhästarna, en matkoja med med matsal, kök och rum för kockan. Ulla tog sig till arbetet på skidor. Varje lördag skidade hon hem och återvände på söndagkvällen. Som sällskap från och till hemmet hade hon sin morbror Henrik , som var en av huggarna i laget.

Ullas arbetsdag såg ut ungefär så här:

07.00                                               Morgonmål med sill och potatis 

                                                        och välling
12.00                                               Middag
16.00                                               Kaffe
18.00 el 18.30                                  Kvällsmål

Innan morgonmålet måste hon gå upp och göra eld i spisen i god tid för att hinna göra i ordning frukosten. Vatten behövde hon inte hämta, det ålåg karlarna att ordna liksom att bära ut slasken. Ofta var hästkörarna, som var uppe tidigt för att se till hästarna, snälla nog att göra upp eld i spisen. Klockan blev bort emot åtta på kvällen innan hon hade stökat undan för dagen och planerat för den kommande dagens matlagning.

Maten planerades veckovis i samråd med kockbasen. Varorna beställdes i affären i Bratten och kördes till Genberg, där någon av hästkarlarna hämtade varuleveranser och lämnade beställning för nästkommande vecka. Potatis och mjölk köptes i Genberg. Maträtterna var t.ex. palt, köttbullar, bruna bönor och fläsk och ärtsoppa.

Fettisdagen 1952 kom byn Genberg på besök till kojan. Ulla hade kokat knäck och bakat semlor. Ofta kom annat skogsfolk på besök för att äta sin matsäck i kojvärmen bl.a. tummare som arbetade i närheten.

Ulla kom inte ihåg vad ersättningen för arbetet var men i alla fall köpte hon sig en gitarr för de pengar hon tjänade i skogen den vintern.

Kockan Ulla Alfrerdsson med okänd skogsarbetare.

Kockan Ulla Alfredsson med skogsarbetare vid Bengtfallskojan 1952.

Kyrkvägen genom Bäverträsk och andra vägar och stigar

Det skulle dröja ända till början av 1920-talet innan det blev landsvägsförbindelse till byn. Dessförinnan var det kyrkvägen som gällde. Skulle man frakta något sommartid fick man förr bära bördan i en mes eller klövja på häst eller lasta på släpa. Vintertid var det lättare när marken var snöbelagd och frusen.

Till grannbyarna och de enskilda nybyggena ledde körvägar eller stigar liksom till fiskesjöar, slåtterängar och utskiften. En del gamla stigar och körvägar existerar fortfarande och en del har ersatts med skogsbilvägar som delvis följer gamla sträckningar.

Kyrkvägen

Kyrkvägen, som mer liknade en körväg eller bred stig, gick mitt igenom byn. När landsvägen drogs fram till byn och vidare mot Tallträsk vände man bildlikt kyrkvägen ryggen och visade sitt ansikte mot landsvägen och de som färdades förbi på den. Johan Thigers flyttade till och med mangårdsbyggnadens entré till den sida av huset som vette mot landsvägen.

Kyrkvägen fortsatte uppöver Marralia och Aspås. På Marralia hade kyrkvägen en annan sträckning än landsvägen och ibland tog hemvändande skolelever från byn den vägen som omväxling. Det var på Marralia som Olof Danielsson hittades död med en repstump runt halsen en augustidag 1821. Det var därför populärt att skrämmas med att Olof Danielsson skulle spöka på stället. Jag tror ingen av oss barn ensam skulle ha vågat ta denna väg i höstmörket. Mot Tallträskhållet passerade kyrkvägen på samma ställe som landsvägsbron idag finns.  

Stigar till och från byn
Laga skiftes-kartan från 1885-86 utmärker en rad viktiga vägar och stigar inom byn och till andra byar och bosättningar.

En viktig stig gick till Tvåsjöa. Vahlbergs hade bl.a. starrslåtter på Bäverträsksidan. Än idag pratar man om Vahlbergs änga. Från byn gick man mellan Tvåtjännen via Zachris åkrar till båtlänningen. Därifrån tog man sig med båt över till andra sidan och gick upp över Kvarnberget till Tvåsjöa.
Till Lillsjön tog man sig via båt till Hunnhöle, där en stig eller körväg gick till Lillsjön. Man kunde också komma till Lillsjön via dammen i bortre änden av Gamhemsjön. Robertssons och Karlssons hade starrslåtter vid Lillsjön. Dessa stigar används av och till än idag av fritidsfiskare.

Det fanns också en förbindelse med byn Genberg som gick via Östertjänn. En stig via Vahlbergs och Yttre Tvåtjänn gick till Vi(t)myran. Stigarna till Stafträsket (båtlänningen och dammen) via Näverlia respektiva Bottensjön över moränåsarna är fortfarande skönjbara där inte skogsbilvägarna råkat ha samma sträckning. Till kvarnen vid Bäverbäckens inlopp i Gamhemsjön tog man sig via Felassmyren eller ern sträckning som gick närmare Sunne (sundet). Stigarna är skönjbara än idag. Det fanns en stig som gick till Stenträsket, en som gick till Sandvik och en som gick till Abborrträsk.