Lapplandsveckan

Lapplandsveckan var den stora religiösa begivenheten under sommaren. Första veckan i juli arrangerade den lilla församlingen i Husbondliden denna stora tältkonferens som logistiskt och publikmässigt kan mäta sig med stora utomhusarrangemang av idag. Det måste man så här i backspegeln imponeras av.

Mina föräldrar var småbrukare och min far hade dessutom bisysslor att sköta. Lapplandsveckan låg i tid alldeles innan slåtterarbetet skulle dra igång så någon längre vistelse i Husbondliden blev det aldrig utan möjligen någon dagsutflykt varje år dit.  Andra förlade en ledig vecka eller delar därav till Husbondliden och slog upp sina tält på områden som anvisats för ändamålet. Idag är husbilar och husvagnar vanligt förekommande och veckoprogrammet diversifierat och riktar sig till alla åldrar.

Första minnet av Lapplandsveckan är ett minne som min mor berättade vid ett tillfälle. Det rörde sig om den dramatiska kvällen 1952 när ett våldsamt åskväder med kraftiga vindbyar och regn hotade att blåsa ner och riva sönder tältet, som hade köpts in så sent som året innan för att rymma en ständigt växande åhörarskara. De mindre tältpålarna vid kanterna slits loss. Det knakar i repen, en del tältpålar vid tältets kanter slits upp och tältstolparna i mitten av tältet hotar att falla. Panik utbryter och människorna försöker komma ut så snabbt som möjligt. Vilka som organiserade ett försök att hålla tältet på plats vet jag inte men min mor berättade att ett flertal karlar, inklusive min far, hjälptes åt att försöka hålla tält och stolpar på plats. Så småningom ebbade ovädret ut och alla kunde andas ut tagna av allvaret i situationen och med en känsla att Gud velat säga något med det som skedde. Men vad?

Mina egna minnen av Lapplandsveckan är fragmentariska och med säkerhet kronologiskt hopblandade. Besöken på Lapplandsveckan upplevde jag som roliga utfärder där man stötte på släkten på fars sida och på mors sida vid något enstaka tillfälle. Man umgicks och fikade i pauserna mellan mötena. Friluftsmöten innebar större frihetsgrader än mötena inom byakapellets väggar. Allt var vänligt och tryggt. Den enda rädsla som fanns var att tappa bort föräldrarna bland massorna av människor. Här såg jag för första gången en färgad människa som troligen bjudits in för att vittna om rörelsens framgångar på missionsfältet i Afrika. Den lokala församlingen hade tidigare 1946 utsänt (eller avskilt som det heter i frikyrkovokabulär) Jonas Westman med fru som missionärer för Kongo. 

Vad jag minns bäst är musikinslagen i mötena. Här sjöng Einar Ekberg, Einar Waermö, Carl-Erik Olivebring och Göran Stenlund, alla välkända kyrkosångare inom rörelsen, med Einar Ekberg som främsta företrädare.

Jag har också ett minne av att ha sett en till åren kommen vithårig Lewi Pethrus med vit mustasch predika i tältet. Av de interna stridigheter som fanns inom rörelsen, bland annat kring Algot Niklasson och Sven Lidman, var jag p g a min ringa ålder totalt omedveten om.

Mötestältet Lapplandsveckan

Kaffepaus vid tälten. På fotot ses bl.a. min far, Ivar Thiger,
Eivor Thiger, Göta Thiger, Gunnar Hansson

På fotot ses min far, min kusin Eva Thiger (i blommig
klänning), Märta Thiger (i vit hatt)

Platser som inte har ett namn – existerar dom?

Carl von Linné: "Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem”. 

Tomas Bannerhed: ”Det man inte har ord eller språk för, det finns liksom inte i vårt medvetande.” 

Folk har alltid namngivit de platser i sin närmiljö de besökt och återkommit till. Detta för att skapa en personlig mental karta över de marker som genomströvats, jagats på, arbetats på med skogsbruk, marker som gett skogsbete för djuren, vattendrag som fiskats i och myrmarker som man slagit starr till kreaturen på. Man har också haft behov av namn som delats av alla (liksom språket som i sig är kollektivt) för att kunna tala om och geografiskt placera händelser på utmarkerna och i byn.

Namn som Vahlbergs änga och Lilladuänge skvallrar om denna tid när alla resurser togs till vara för foder till kreaturen. Några namn är knutna till personer som haft anknytning till byn och som få eller ens någon har några minnen av idag. Namn som Gammbröna och Jakobsbröna vittnar om historiska skogsbränder eller hyggesbränningar. Tröllbärje och Tröllbäcken skvallrar om folktro hos nybyggarna i byn. Köjkarknöjsn (som syns i vinjettbilden till denna blogg) talar om för oss idag att härifrån ropade man för att meddela sig långt före mobiltelefonernas tidsålder. Andra namn är renodlade beskrivningar av natur och geografiska särdrag i markerna.

Den dagen gps-koordinater ersätter de geografiska namnen, kommer våra mentala kartor att blekna och upphöra att existera och därmed också på ett sätt de faktiska företeelser som namnen representerar. Därav frågan i rubriken. Jag har försökt att för mig själv rekapitulera namn som använts för att namnge berg, bäckar, sjöar, myrar och tjärnar för att uppdatera min egen personliga mentala karta över den by jag lämnade för många år sedan. Jag upptäcker först nu när jag tittar på kartan att byns yttre gränser bildar ett stiliserat hjärta.

Vintrarna i slutet av 1950-talet

Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet, när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne. Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och gemensamma lekar tillsammans med byns barn. 

På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.

När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp. Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget. Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att åka.

Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.

En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så bindningar med låg fästpunkt därtill.  På eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna åkte tillbaka till stan.

Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun genom Ararat-kurvan och Assars kurva.