En fri kyrka (3) - Sionförsamlingen i Bäverträsk bildas

Den 18 juni1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Vittnen vid tillfället (enligt protokollet) var Rudolf Danielsson, Husbondliden; Leon Johansson och Henning Dahlman. Rudolf Danielsson valdes att leda mötet och Hanna Carlsson (g. Holm) utsågs att föra protokoll.
För att få sluta sig till församlingen krävdes omvändelse, dop genom nedsänkning (vuxendop) samt dop i den Helige Ande eller åtminstone en strävan efter att uppnå detta, ”att komma igenom” som man sade inom pingströrelsen.

Vidare fastslogs att församlingsmedlem skulle pryda Kristus genom att inte söka ogudaktigt sällskap, genom att vara enkel, ren och snygg i klädsel och att vara ett föredöme i samtal med andra, i uppträdande inom församlingen, på väg till och från möten. Allt detta med talrika hänvisningar till olika bibelställen.

Medlemsantalet var vid bildandet 15 troende. Av dessa fanns Alfrida Robertsson, Hanna Robertsson, Judit och Helmfrid Thiger, Arvida Karlsson, Hanna Holm och Werner Thiger fortfarande kvar som aktiva församlingsmedlemmar när församlingen firade sitt 40-årsjubileum 1963.  Oskar Robertsson valdes till församlingens föreståndare, en post som han innehade tjugofyra år. Jag har få minnen av Oskar men jag minns honom som en snäll gammal man som gjorde sälgpipor åt oss på våren när sälgen savade och lätt släppte barken från veden.

Församlingen skulle stå utan fast gudstjänstlokal ända till 1934, alltså drygt tio år efter bildandet. Man var i stället hänvisad till lokaler som uppläts av hängivna församlingsmedlemmar. Oftast hölls gudstjänsterna i Nils Vahlbergs hem. Nils Vahlberg var inflyttad i byn och gifte sig med Rora (eg. Aurora) dotter till Per Olof Matsson i Ararat. Nils och Rora övertog Matssons hemman öst på byn. Inför varje gudstjänst hissade Nils Vahlberg den svenska flaggan. Vid något tillfälle blev uppslutningen till mötet minst sagt mager. Nils fällde då kommentaren som har blivit ett talesätt i byn: - Är hä förgäves som ja ha hisse flagga?  Sommartid kunde man ha möten i Oskar Robertssons loge. Långt senare skulle man ordna möten uppe på Israel Karls berget/Alfred Karls berget och i Vilhelm Karlssons loge i Tallträsk. Vilhelm var bror till Alfred.

Göta Thiger, min faster, berättade att den sista gången hon åkte risselslea (släde efter häst) till Lycksele var annandagen 1928 då hon och ett antal nyfrälsta från byn ställde färden till Lycksele för att döpa sig. Sionförsamlingen saknade ännu egen lokal med dopgrav och hade därför hyrt filadelfiakapellet i Lycksele för dopakten som leddes av Gottfrid Ahlenius från Sorsele. Han tjänade tillfälligt som evangelist i Bäverträsk. 1932 hade medlemsantalet i församlingen ökat till 52 troende. Vid 40-årsjubileet 1963 konstaterades att 127 medlemmar tillhört församlingen genom åren.

Per Ekbladh,  Gottne Hägglund, Gösta Karmeborg, Evert Öberg, Bertil Jakobsson och Sture Eclundh har tjänat som pastorer i församlingen genom åren. Evangelistparet Sonja Ahlkvist och Alva Karlsson var de sista församlingsanställda som bodde i kapellet. Jag har bara sporadiska minnen av pastorerna som passerat revy i församlingen. Per Ekblad var gift med en dotter till Oskar och Alfrida Robertsson och besökte då och då byn och församlingen. Bertil Jakobsson var min far behjälplig i rörmokeriet ibland. Bertil var praktiskt lagd och därtill ganska smal i kroppsbyggnad om jag har förstått det rätt. Min far fällde ibland den uppskattande kommentaren om Bertil att han skulle kunna ta sig igenom ett husnavarhål.

Sture Eclundh minns jag vid sidan av pastorssysslan som en god amatörfotograf. Sonja och Alva har jag flest minnen av eftersom jag var något äldre när de var verksamma i byn. Alva minns jag som en ganska driven gitarrist i jämförelse med många andra. Av Alva fick jag överta en gitarr när hon fick tillfälle att köpa en ny och bättre. Det inspirerade mig till att börja spela gitarr på allvar.

Sionförsamlingen firar 25-årsjubileum. På fotot kan identifieras:
Oskar Robertsson (nr 3 fr. v.), Axel Johansson, Gösta Karmeborg och
Gottner Hägglund

Anna Robertsson g. m. Rickard Robertsson besöker sin svägerska
Alfrida Robertsson g. m. Oskar Robertsson, sionförsamlingens föreståndare.
Tid: 1930-tal

En fri kyrka (2) - Föregångarna

I Bäverträsk fanns sambandet mellan nykterhetsrörelse och frikyrka ganska tydligt. Pionjärerna inom pingstförsamlingen i Bäverträsk var tidigt engagerade i Svenska Blåbandsrörelsen som grundades  1883. Rörelsen kom ursprungligen från USA och Pittsburgh där den startade 1877 som en nykterhetsrörelse med kristna förtecken. I början av förra seklet fanns en blåbandsförening i Bäverträsk med omnejd. Robert Jonsson var lokalföreningens ordförande. Föreningen höll ofta sina möten i Näsland och Sandvik. Göta Thiger, min faster, mindes att hon som barn deltog med sin mor i ett blåbandsmöte i Näsland. Mötena var en blandning av religiös sammankomst  och nykterhetsmöte. Robert Jonssons söner kom senare att figurera som några av grundarna till pingstförsamlingen i Bäverträsk.

I samband med att pingstförsamlingar bildades i byarna gick huvuddelen av medlemmarna över i dem. Blåbandsrörelsen har varit mest långlivad i centralorten Lycksele samt i byarna Rusksele och Helsingfors.

Pingstväckelsen i byarna hade en föregångare i Helgelseförbundets evangeliseringsarbete. Det är känt att det så tidigt som 1896 fanns kvinnliga evangelister i arbete i Kroksjö. I Vinliden drog väckelsen fram tidigt och resulterade i att en baptistförsamling bildades. Helgelseförbundet hade inga ambitioner att bilda egna församlingar. Därför kom bl.a. pingströrelsen att skörda frukterna av Helgelseförbundets tidiga evangelisation.

Några år efter att filadelfiaförsamlingen bildades i Stockholm 1910 hade rörelsen och dess tankar letat sig upp till lappmarken. I samband med marknader och kyrkhelger samlades grupper av människor som gripits av väckelsen till bönemöten i kyrkstugorna på Finnbacken i Lycksele. Ögonvittnen har berättat att så många som trettio personer kunde trängas i någon bondes kyrkstuga i högljudd bön om Andens dop. En av dessa kyrkstugor i vilken dessa bönemöten tilldrog sig tillhörde bäverträskbonden Robert Jonsson. Han hade sin kyrkstuga någonstans mellan mejeriet och Medborgarhuset. Kyrkstugorna som hade två våningar låg i långa rader med gator emellan. Robert Jonssons kyrkstuga gränsade till tallträskarnas. Tigrarna hade sin kyrkstugulägenhet ovanpå Roberts. Med på mötena var oftast Roberts söner Oskar, Rickard och Jonas. Rickard kom sedermera att arbeta som pingstpastor. Oskar var församlingsföreståndare i pingstförsamlingen i Bäverträsk under många år.

Kyrkstugorna på Finnbacken, Lycksele

Robert Jonssons hus i Bäverträsk. När denna bild togs hade gården övertagits
av sonen Johan Robertsson. Här vinkar familjen av brodern
Rickard Robertsson och hans hustru Anna som varit på besök.

Släppa djuren på skogen

Nybyggarnas jordbruk var inriktat på mjölk- och köttproduktion och inte i första hand på spannmål. Det fanns en tendens att ha fler kor än markerna kunde föda. 1830 fanns det 1800 kor i Lycksele socken. Det innebar att det gick 0,85 ko på varje invånare i socknen. Antalet får var ändå fler, 4 160. Fåren hade man framför allt för ullens skull. Sommartid fick djuren gå fritt på något ställe där de inte behövde tillsyn varje dag. Johan Robertsson hade någon period sina får på Storholmen  och intilliggande holme i Gamhemsjön. Getter har aldrig hållits i något större antal. De ansågs allmänt vara besvärliga djur att hålla.

Korna släpptes ut på bete i slutet av maj eller i början av juni och togs hem i slutet av september. Kreaturena släpptes via fätåerena (fägatorna) som gick genom byn. En gick från Ararat via Johan Thigers upp till Hemtjänn och anslöt sig till den som utgick från Johan Robertssons via Oskar Robertssons upp mot Israel Karls-bärge bort mot Granbärge och över Magamyra.

En getare (vallpojke) följde med korna ut i skogen under dagen och hem igen till mjölkning. Många gånger var getaren inte mer än 7-8 år med ansvar för större delen av byns kreatur. Gårdarna turades om att förse getaren med matsäck, getarkont, under dagen. Vissa gårdar var kända att ha bra mat, andra sämre. För en del var tillvaron ute i skogen med korna en traumatisk upplevelse, speciellt om det fanns björn i trakten eller om det var kraftiga åskväder. Några som varit getare svor dyrt och heligt att aldrig utsätta sina egna barn för detta. Hade man klarat av uppgiften första sommaren gick det bättre följande år. På höstarna när det var gott om svamp, som korna älskade, var det svårt att få hem dem i tid till mjölkningen. Korna föredrog soppar av olika slag. Dessa svampar kallades kollektivt för kosôppen. Ingen i byn använde svamp i matlagningen.

Efter vårbruket och vinterns körslor i skogen fick hästarna vila upp sig på skogsbete. Hästarna släpptes på skogen åt Svartlia till och hämtades hem till slåtterarbetet. I vissa byar fanns speciella getare för byns hästar. Göta Thiger kunde inte påminna sig att det har varit fallet i Bäverträsk.