Alla dessa krimmermössor

I min barndom hade de flesta farbröder s.k. krimmermössor. Det var en skinnmössa utan skärm med ett stukat veck över hjässan. De dök upp i herrmodet i början av 1900-talet och hängde med in på 1950-talet åtminstone. Mössan var varm och ersatte hatten som huvudbonad på vintern. När den var uttjänt var den bra att ha i skogsarbetet. Särskilt kalla dagar vände man fodret utåt och fick genom pälsen varmt om huvud och öron.

Mössan var ursprungligen tillverkad av ull från Krim av får av persiantyp. Så småningom dök det upp krimmermössor av skinnimitation med krulligt effektgarn i varpen. Ordet krimmer är tyska i betydelsen från Krim.

Mössan var också bra stötdämpare, det kunde vi barn däri Ingemars konstatera. En vinter roade vi oss med att åka på snön på överblivna masonitbitar med den glatta sidan nedåt. Vi tog fart och kastade oss på masonitskivan upp vid ledet till Lennart Robertssons. Blev farten tillräcklig gled vi ända ner till och över bron över Hembäcken. För att få ännu bättre glid vattnade vi på vägen. I samma veva hade kallelse utgått till byastämma hemma hos oss. Pappa var väl byålderman vid det tillfället.

På vägen hem efter mötet följdes bröderna Otto och Alfred Karlsson åt uppöver och förbi Lennarts. Bröderna hann inte långt innan Otto med andan i halsen störtade in till oss och ropade i förtvivlan: - Nu slog n Alfred ihjäl sig! Han hade nämligen halkat på isgatan vi åstadkommit. Hade han inte haft krimmermössan på huvudet hade väl Otto blivit sannspådd och vi barn hade fått gå genom livet med en grannes liv på vårt samvete.

Min far Ingemar som var en lugn person som sällan hetsade upp sig tyckte nog att vi efter incidenten kunde göra en iskana bredvid körvägen i stället för på den.

Från Wiskadahls katalog 1952

Jordbruket och dess redskap

I början av 1700-talet var endast ca 2 procent av Sveriges yta åkermark. I norra Norrlands inland fanns nästan ingen uppodlad mark eftersom kolonisationen av lappmarken ännu inte kommit igång. I landskapet Lappland fanns vid 1700-talets början ca 30 bosättningar. Vid mitten av seklet hade de ökat till ca 75. Vid ingången till 1800-talet var antalet 300 och femtio år senare det dubbla 600.

Jordbruket i Lycksele lappmark var inriktat på kreatursskötsel då åkerbruket gav osäker avkastning. Jakt och fiske var viktiga sidonäringar. Odling av spannmål har aldrig spelat någon avgörande roll för jordbrukens ekonomi i lappmarken. Spannmål kunde alltid fås i utbyte mot animaliska livsmedel och skinn.

Jordbrukets redskap
Den korta odlingssäsongen i norr har gjort att jordbrukarna tog till sig nya tids- och arbetsbesparande redskap. Från Dalarna spred sig järnplogen från 1780-talet snabbt till Värmland och Norrland. Den järnskodda träplogen existerade dock länge jämsides med järnplogen.  Henfrid Johansson nämner i sin artikelserie om byn Fäbodliden, att det på 1850-talet fanns järnplogar i Fäbodliden vid sidan av järnskodda plogar. Överums nia som tillverkades från 1854-1926 var en populär järnplog, en s.k. svängplog eftersom den saknade stödhjul eller medar. Plogar av märket Mähler var också vanliga och i slutet av 1800-talet dök det upp järnplogar av amerikansk tillverkning.

Lien ersatte så småningom skäran som redskap vid spannmålsskörd men det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet. Lien ansågs ge alltför mycket spill och magra skörderesultat gjorde varje kornax dyrbart. I ängsslåtter och skrabbslåtter (hackslåtter) har lien alltid användts.

En ny ryp av harv med billförsedda eller kraftigt böjda järnpinnar, djupharvar, slog igenom under 1700-talet och hade vid 1830-talet stor spridning i Norrland. På 1890-talet introducerades fjäderharven som inte var så känslig för sten i marken eftersom fjädrarna var böjbara även något sidledes. Henfrid Johansson anger att den första fjäderharven i Fäbodliden inköptes 1907.

Slåttermaskinen var utvecklad redan på 1840-talet. På 1870-talet var den vanlig från Svealand upp till södra Norrland. I Fäbodliden dök den första slåttermaskinen upp 1917.

Radsågningsmaskinerna fick snabbt stor spridning i landet från 1890-talet och framåt. 1930 räknar man med att de flesta jordbruk utom de allra minsta hade tillgång till radsågningsmaskin. Fäbodliden fick enligt Henfrid Johansson sin första radsågningsmaskin 1916.

Under 1800-talet får järnet allt större användning i redskapstillverkningen. Spadblad görs i solitt järn från att tidigare ha varit av trä med järnskoning.

Alfred Karlsson kör gödselspridaren.

Paus i slåttern hos Johan Robertsson nån gång tidigt 1930-tal.
Stormyren och Stormyrtjänn i bakgrunden.
Anna och Rickard Karlsson på besök och poserar med var sin räfsa.
Johan och Hanna Robertsson har slagit sig ner vid kaffebrickan.

       Ingemar Thiger, min far, sätter nya pinnar i räfsan.

Hasse och Bror-Allan Karlsson kör hem hö från hässjorna. Otto Karlssons hus i bakgrunden.

Vahlbergs/Ottos (C)

Gårdsbildningen bestod ursprungligen av två bostadshus, ett från 1878 och ett från 1928. Det äldsta huset är starkt förknippat med Sionförsamlingen i byn. Huset bestod av förstuga, kök och kammare. På övervåningen fanns en stor sal som tjänade som möteslokal fram till 1934 när kapellet stod färrdigt. Det äldsta huset stod parallellt med byvägen på ovansidan av vägen. Ladugården och stallet stod i rak vinkel ovanför den gamla mangårdsbyggnaden alldeles under berget. Vahlbergs hade 3-4 kor men ingen häst. Vahlberg lånade ofta häst hos Johan Robertsson. Den nya mangårdsbyggnaden från 1928 byggdes något nedanför det äldsta bostadshuset.

Gårdsbildningen hörde till Erik Abraham Matssons hemman som övertogs av brorsdottern Rora f. 1861. Rora eller Aurora, som var hennes fullständiga förnamn, var dotter till Per Olof Matsson i Ararat, f. 1821. Rora flyttade från Bäverträsk 1887, troligen till Lycksele, där hon var piga hos kyrkoherden Axel Teodor Frykholm 1890.

Rora återvände och gifte sig med Nils Johan Vahlberg, f. 1865. Hos Rora och Johan Vahlberg bodde sedan också Roras syster Tilda (eg. Matilda), f. 1853. De två systrarna var väldigt olika, Tilda var smal och liten och Rora kraftig. Vahlbergs hade en fosterdotter från Fäbodliden, Gunhild, som senare gifte sig med Fridolf Gideonsson från hembyn. 1928 byggde Vahlberg ett nytt hus där dottern Gunhild och mågen Fridolf skulle bo när paret övertog hemmanet i Bäverträsk. Fridolf trivdes aldrig i Bäverträsk med byns tidiga kvällsvanor. Han ledsnade så småningom på bäverträskborna och sålde till Otto Karlsson 1936. Rora flyttade med till Fäbodliden men trivdes i sin tur aldrig där. – Gräset är aldrig grönt i Fäbodliden, uttryckte hon sig. Bäverträsk var för henne paradiset på jorden. Hon var ju barnfödd i byn och beklagade sig alltid när hon var på besök.

Einar Nordgren, vars morfar var bror till Rora har berättat följande: Rora var född 1861 och var sex år när nödåret 1867 inträffade. På sin ålders höst blev Rora krokig och böjd. Hon förklarade det lite  skämtsamt med att hennes pappa under något av svagåren olovandes sköt en trana för att dryga ut maten i huset.

Vahlbergs hemman köptes av Otto Karlsson, f. 1905 och bror till Alfred Karlsson som kom till byn 1928. Otto var gift med Greta Gruffman, f. 1914. Otto rev det gamla bostadshuset. En åsksommar i början av 1940-talet slog åskan ner i ladugården som brann ner till grunden. Därefter slutade Otto med jordbruket. Familjen utökades och behövde samtidigt ett större och modernare hus. Otto byggde därför nytt högst upp i byn. Huset stod färdigt 1946.

Vahlbergs hus byggt till dottern Gunhild och mågen fridolf gideonsson 1928.

Otto Karlssons längst upp i byn. Uppfördes 1946.