I min barndom hade de flesta farbröder s.k. krimmermössor. Det var en skinnmössa utan skärm med ett stukat veck över hjässan. De dök upp i herrmodet i början av 1900-talet och hängde med in på 1950-talet åtminstone. Mössan var varm och ersatte hatten som huvudbonad på vintern. När den var uttjänt var den bra att ha i skogsarbetet. Särskilt kalla dagar vände man fodret utåt och fick genom pälsen varmt om huvud och öron.
Mössan var ursprungligen tillverkad av ull från Krim av får av persiantyp. Så småningom dök det upp krimmermössor av skinnimitation med krulligt effektgarn i varpen. Ordet krimmer är tyska i betydelsen från Krim.
Mössan var också bra stötdämpare, det kunde vi barn däri Ingemars konstatera. En vinter roade vi oss med att åka på snön på överblivna masonitbitar med den glatta sidan nedåt. Vi tog fart och kastade oss på masonitskivan upp vid ledet till Lennart Robertssons. Blev farten tillräcklig gled vi ända ner till och över bron över Hembäcken. För att få ännu bättre glid vattnade vi på vägen. I samma veva hade kallelse utgått till byastämma hemma hos oss. Pappa var väl byålderman vid det tillfället.
På vägen hem efter mötet följdes bröderna Otto och Alfred Karlsson åt uppöver och förbi Lennarts. Bröderna hann inte långt innan Otto med andan i halsen störtade in till oss och ropade i förtvivlan: - Nu slog n Alfred ihjäl sig! Han hade nämligen halkat på isgatan vi åstadkommit. Hade han inte haft krimmermössan på huvudet hade väl Otto blivit sannspådd och vi barn hade fått gå genom livet med en grannes liv på vårt samvete.
Min far Ingemar som var en lugn person som sällan hetsade upp sig tyckte nog att vi efter incidenten kunde göra en iskana bredvid körvägen i stället för på den.
 |
| Från Wiskadahls katalog 1952 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar