Salpetertillverkning - bokstavligen ett skitgöra

Nedanför Johan Robertssons ladugård och loge stod förr en salpeterlada. Några anger att ladan stått längre österut längs byvägen. Salpetertillverkningen, där urin från kreaturen, eller urinbemängd jord var huvudingrediens, var en utdragen process som startade på våren för att bli färdig nån gång på vintern. Salpetern, som bl.a. var underlag för svartkruttillverkning, fraktades till Umeå för avsalu. Man kunde i mitten av 1800-talet få 10 kronor per pund salpeter.

En nationell försörjning av krut var viktig i ofärdstider. Sverige har ända till 1809 varit inblandat i krigshandlingar av olika slag och omfattning. Salpetern eller kaliumnitraten (KNO3) och dess råvara var så viktig att redan Gustav Vasa förklarade kreaturens urin som kronans egendom och det ålåg bönderna att frakta urinmättad ladugårdsjord till de statliga salpetersjuderierna. Under 1600-talet ersattes denna plikt av en särskild skatt, salpetergärden. Mellan 1801 och 1830 var bönderna ålagda att leverera färdig salpeter till staten. Efter 1830 och fram till 1895 löste staten in all tillverkad salpeter med medel ur den salpeterfond som inrättats. Landet var indelat i tretton salpetersjuderidistrikt och i Västerbotten skulle leveranserna ske till Umeå. Tillverkningen var väl som mest intensiv några årtionden i mitten av 1800-talet. Pottasktillverkning ersatte på många håll den  mer omständliga tillverkningen av salpeter.

Salpeterpannan i salpeterladan var en kostsam investering och flera bönder samsades om salpeterbränningen. Zetterstedt anger att salpetersjuderiet var vanligt i Lyckselebyarna och var ett extra tillskott som kunde behövas vid missväxtår, då man behövde köpa spannmål.

Urinen samlades i kar som placerades under ladugårdsdelen som i många ladugårdar låg ovanför dyngstan. I Bäverträsk finns flera belägg för att den ladugårdstypen har varit vanlig (Ararat och Robert Jonssons ladugård). Urinen leddes ner till träkar. Urinbemängd jord samlades också in som råvara för tillverkningen. I särskilda salpeterlador som var försedda med avlånga luckförsedda luftningsgluggar tillverkades sedan salpetern. Genom urlakning av jorden samlades vätskan upp tillsammans med urinen. Genom upprepad sjudning fälldes salpetern ut genom kristallisation. Lukten från tillverkningen var naturligtvis vedervärdig och det ansågs nästan som en stfaffkommendering att behöva sköta sjudningsprocessen. Salpetern skulle renas och torkas för att sedan fraktas i säckar till Umeå där den köptes in efter att uppköparen kontrollerat kvaliteten.

Zetterstedt, Johan, Wilh. : Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län förrättad år 1832. Örebro 1833. [Faksimilutgåva 1980].

Meddelande 1887 om uppbörd av Salpeter bl a i Bäverträsk

Sjudkar för salpetertillverkning. Fotot inte kopplat till Bäverträsk.