Signes fiol

Jag har en fiol som har tillhört en syster till min farmor Hulda Thiger f. Israelsdotter från Fäboliden. Innan den kom i min ägo ägdes den av min farbror Verner Thiger i Lycksele. Farbror Verner var alltid mycket uppmuntrande när det gäller syskonbarnens musikintresse och musikutövning. Verners syskon trakterade nästan alla något instrument så ock min far Ingemar, som spelade dragspel så länge han hade alla fingrar i behåll.  Musicerandet och repertoaren var i huvudsak förknippat med syskonens engagemang i frikyrkan. I nästa generation, min generation, är det inte så många som trakterar något instrument.

Några år innan Verner gick bort hälsade jag och min fru på hos Verner och Tyra i Lycksele. Innan vi skulle tacka för oss och gå kom Verner fram med en fiol i en fiollåda. – Den här fiolen tycker jag att du ska köpa av mig (han var ju försäljare in i det sista). Den har tillhört Signe Eclundh, en syster till din farmor. Jag provade den och tyckte den lät bra och att den var ovanligt vacker med sina dubbla inläggningar och vackra slingor på undersidan. Jag tror jag betalade 5 000 kr för fiol, stråke och låda och lämnade Verner med förmaningen att spela värdig musik på instrumentet.

Jag har senare lärt mig att fiolen är en magginikopia tillverkad i Tyskland eller Frankrike i sekelskiftet till 1900-talet eller i början av 1900-talet. Giovanni Paolo Maggini var en berömd byggare av stråkinstrument. Han var född i Italien omkring 1580 och dog omkring 1630. Hans instrument hör till de förnämsta under det tidiga 1600-talet. Speciellt för hans instrument och senare kopior är de dubbla inläggningarna och utsmyckningarna på fiolernas undersidor.

Signe Eclundh, evangelist f. 1893 i Fäboliden

Signe Israelsdotter var näst yngst i en syskonskara på nio. Hon tog sig efternamnet Eclundh i likhet med några av syskonen. Signe var dotter till Israel Leonard Eriksson i Fäboliden f. 1849 och hans hustru Sofia Josefina Gideonsdotter f. 1856. Signes livsuppgift blev att som evangelist vittna om Jesus och den kristna tron. Det är lite oklart om hon verkade inom pingströrelsen hela sitt liv. Hon kan i början av sin evangelistgärning verkat inom Helgelseförbundet. Hon arbetade först i Tärendö men flyttade sedan till Dalarna, där hon verkade större delen av sitt liv och där hon också är begravd. Arbetet som evangelist var fattigt och beroende av frivilliga bidrag från församlingsbor och trosfränder. Signe fick  nog även arbeta vid sidan av evangelisationsarbetet med tillfällighetsarbete t.ex. i slåtter eller i hushåll för att försörja sig.
Hon levde hela sitt liv som ogift men hade en stor släkt genom sina åtta syskon.

Signe var musikalisk och spelade fiol och kunde sjunga samtidigt som hon spelade. Vanligtvis trakterade kvinnliga evangelister gitarr. Signe var också språkligt begåvad och förärade släkt och vänner tillfällighetsverser i samband med födelsedagar och minnesstunder. Bl.a. skrev hon en minnesruna på vers i samband med min farmors bortgång.
Signe dog i december 1970 och är begravd på kyrkogården i Stora Tuna. Hon tillhörde Borlänge pingstförsamling vid sin bortgång.

Uppgifter om Signe lämnade av Eivor Boström vars mormor Magdalena var syster till Signe.

Signes fiol bland maskrosor

Signes fiol. Undersida

Med sorgen som gäst

Människans tid är utmätt. Somliga får en generös tilldelning av levnadsår medan andra rycks bort i unga år. I vårt moderna samhälle försöker vi skjuta  undan allt som har att göra med döden. I bondesamhället var livet och döden en del av vardagen. Barnadödligheten var stor och åldringar slutade ofta sina liv hemma på gården eller i födorådsstugan. Man hade till och med en ganska krass inställning i frågan. När den yngre generationen tog över gården skrevs vanligtvis ett födorådskontrakt mellan sonen som tog över gården och föräldrarna, där föräldrarna tillförsäkrades livets nödtorft och tak över huvudet så länge de levde. Ofta flyttade föräldrarna ut till lillstugan eller fargångsstugan. Ibland delades fördorådskontraktet mellan barnen till föräldrarna. Håkan Tiger, far till Johan och Pelle Tiger skulle bo en månad hos vardera sönerna. Man hade en dialektal term för detta ansvar mot föräldern eller föräldrarna - man skulle fö ihjäl dem. Det låter kanske hjärtlöst men man älskade och sörjde nog sina anhöriga lika mycket som man gör idag.

Det fanns generellt starka band mellan mor- och farföräldrar och barnbarn förr. Man levde tillsammans på gården och den äldre generationen hade tid att ägna sig åt de yngre barnen.

När någon avlidit kallade man på någon som skötte om svepning. Sedan skulle den döde ligga i öppen kista i salen eller i något annat rum som för tillfället inte användes. Byborna skulle sedan komma för att ta ett sista farväl av den döde. Det skulle också enligt seden bjudas på kaffe och förtäring vid det tillfället. Inträffade dödsfallet på vintern kunde kistan med den döde ställas ute på logen i avvaktan på att man kunde ordna begravning i Lycksele. Enligt traditionen skulle vägen utanför det hus där den dödes kista stod vara prydd med hackat granris. Seden finns inte belagd i Bäverträsk men däremot i grannbyn Bratten.

Det är svårt att fastställa när seden, att besöka en avlidens hem för att se den döde i sin kista, upphörde men långt fram i vår tid fanns personer som hade klara minnesbilder av sådana tillfällen. Göta Thiger kom ihåg att hon tillsammans med sina föräldrar sett Håkan Tiger i hans kista. Hon kom också ihåg ett dödsfall inom familjen. Götas lillebror föddes under senare delen av 1919 och dog sommaren därefter. Hon hade en tydlig minnesbild av hur byborna kom på besök för att se kistan med den döde som stod i storköket i mangårdsbyggnaden. Familjen bodde sommartid i bagarstugan innan telefon och växel installerades i storgården. Göta mindes hur hennes mor stod lutad mot diskbänken och grät medan byborna defilerade förbi kistan. Sedan skulle familjen som sed ha ork att bjuda på kaffe.

1947 är ett årtal som etsat sig in i många äldres medvetande. Under en period av några månader avled tre äldre personer i byn. Först dog Pelle Tiger nea hea. Under pärgrävninga gick Johan Robertsson hastigt bort och före jul samma år avled Ottilia på Israel Karlsbärge.  

Ottilia Karlsson (f. Thiger) förs till den sista vilan.

Min fars bilar

Min far, Ingemar Thiger, f. 1908 tog körkort 1938. Körkortet finns sparat i familjen. Hur tidigt ute han var med införskaffande av bil vet jag inte men mina äldre syskon har en klarare bild av detta. Han hade skaffat sin första bil vid tiden för andra världskriget och fick som de flesta bilägare lämna däcken till försvaret och ha bilen uppallad i garage i väntan på freden. 

Bilarnas storlek genom åren varierade med inkomsten för tillfället. En särskilt snörik vinter med stora skador på skogen resulterade i mycket arbete i skogen och hyggliga inkomster. Den bil som förvärvades i samband med detta fick heta snöbruttibilen. Det var, tror min äldre bror, en Simca Vedette med v8-motor. Någon gång tidigt 1950-tal blev far lockad av en bilhandlare i stort behov av likvida medel att köpa en Mercedes. Bilen blev kortvarig i fars ägo som tyckte att det var lite uppkäftigt att åka kring i en så stilig bil. Det blev en Saab 2-taktare i stället. Familjen växte och en Oldsmobile med v8-motor byttes in. Bilen hade enligt uppgift gått som direktionsbil någonstans i Ådalen. Det finns inga bilder på far eller familjen poserande framför någon av familjens bilar men Oldsmobilen finns på ett foto parkerad vid pingstkapellet i byn i samband med något möte. Här i sällskap med andra mer modesta bilmodeller.

Den sista bilen far ägde var en Rambler som hade en kylarprydnad i krom i form av en liggande kvinna på en stiliserad motorhuv, nästan som galjonsfigurer som fanns på gamla skepp. Av trafiksäkerhetsskäl måste prydnaden avlägsnas och är nu det enda som idag finns kvar av den bilen. 

  

Bäverträsk en ganska pigg 250-åring

Byastugan Bävergården

I helgen firade bybor, f.d. bybor och andra intresserade Bäverträsk bys 250-årsdag.

1766 kom Zachris Andersson och hans hustru Elisabeth Larsson och började arbeta på sitt nybygge vid Gamhemsjön som då hette Bäverträsket. Efter att i flera år fått odlingarna skadade av frosten, fick paret 1781 tillåtelse av länsstyrelsen att flytta bostadshus och odlingar till Bäverträskbergets sluttning.
Det är till minne av denna odlargärning som byborna 1966 reste en minnessten på platsen för det första bostadshuset i byn. Nu firar man att byn blivit 250 år, trots alla samhällsförändringar. Alla jordbruk är nedlagda och kreaturen sedan länge borta. Ladugårdarna faller ihop eller rivs, det öppna landskapet förbuskas. Men allt är inte tillbakagång. Intresseföreningen är aktiv med bystugan som naturlig samlingsplats. Byn har fått gatlyse och bredband och en ny vägsträckning. Tack vare pendlingsavstånd till Lycksele kan folk, som valt att bo i Bäverträsk, stanna kvar och ha ett bra liv med en nybyggarhistoria att vara stolt över.

250-årsfirandet inleddes på fredag (8/7) i bystugan, Bävergården, med ett musikkafé med paret Siw Burman och Olle Berggren som med stor uppskattning från den fullsatta Bävergården spelade polonäser från Burträsktrakten och andra typer av folklåtar från södra Lappland. Olle var behjälplig med synthkomp till den efterföljande allsången där hela publiken deltog med liv och lust.

Siv Burman och Olle Berggren

Lördagen (9/7) visade sig från sin allra bästa sida med sol och värme. Tipspromenad på temat Bäverträsk historia, återknytande av gamla kontakter och utbyte av gamla minnen till en kopp kaffe med tunnbrödsmacka. Kl. 13.00 inleddes ceremonin vid minnesstenen vid sjön dit en del tagit sig efter en promenad längs gamla stigar. Andra valde bilen och landsvägen. Jag hade den stora äran att hålla talet vid stenen med anledning av byns 250-årsfirande. Efter en återblick på den första historieskrivningen med en uppdatering från 1966 och framåt utbringades ett fyrfaldigt leve för 250-åringen varvid en plakett till åminnelse av dagen att sätta upp i bystugan presenterades.
Åter till Bävergården med avslutning på en trevlig och givande dag.

Kocka – ett kvinnoarbete i skogen

I bondesamhället fanns inte många alternativ för unga kvinnor som ville skaffa sig egen utkomst. Den traditionella vägen ut för kvinnor var att ta tjänst som piga eller som hembiträde i stan. Kvinnorna hade ännu inte i slutet på 1940-talet börjat efterfrågas på arbetsmarknaden i någon större utsträckning. 

Kockan var ett av de första kvinnliga arbetena på landet som inte var knutet till lanthushållet. Under andra världskriget anordnade till och med länsarbetsnämnderna i landet utbildningar för kockor. Fram till 1943 hade utbildats 1 700 kockor enligt en artikel 30/12 i Västerbottens Kuriren. Utbildningen gick mycket ut på hur man skulle klara skogshushållet i kristider med ransonering av livsmedel.

Ulla Frisk, f. Alfredsson, var anställd som kocka för ett skogsarbetarlag som avverkade åt Mo och Domsjö. Skogsarbetarna var förlagda i Bengtfallskojan. Ulla hade ansvar för matlagningen åt 14 personer, huggare och hästkarlar. Några av de skogsarbetare som deltog i avverkningen var Gösta Karlsson, Henrik Karlsson, Walter Öhlén, Assar Hultin. Hästkörarna var Villiard Söderberg samt Valdemar och Harald Kärrman. Kockbas var Villiard Söderberg och huggarbas var Ture Holmgren.

På platsen fanns en skogsarbetarkoja för 14 personer, stall förhästarna, en matkoja med med matsal, kök och rum för kockan. Ulla tog sig till arbetet på skidor. Varje lördag skidade hon hem och återvände på söndagkvällen. Som sällskap från och till hemmet hade hon sin morbror Henrik , som var en av huggarna i laget.

Ullas arbetsdag såg ut ungefär så här:

07.00                                               Morgonmål med sill och potatis 

                                                        och välling
12.00                                               Middag
16.00                                               Kaffe
18.00 el 18.30                                  Kvällsmål

Innan morgonmålet måste hon gå upp och göra eld i spisen i god tid för att hinna göra i ordning frukosten. Vatten behövde hon inte hämta, det ålåg karlarna att ordna liksom att bära ut slasken. Ofta var hästkörarna, som var uppe tidigt för att se till hästarna, snälla nog att göra upp eld i spisen. Klockan blev bort emot åtta på kvällen innan hon hade stökat undan för dagen och planerat för den kommande dagens matlagning.

Maten planerades veckovis i samråd med kockbasen. Varorna beställdes i affären i Bratten och kördes till Genberg, där någon av hästkarlarna hämtade varuleveranser och lämnade beställning för nästkommande vecka. Potatis och mjölk köptes i Genberg. Maträtterna var t.ex. palt, köttbullar, bruna bönor och fläsk och ärtsoppa.

Fettisdagen 1952 kom byn Genberg på besök till kojan. Ulla hade kokat knäck och bakat semlor. Ofta kom annat skogsfolk på besök för att äta sin matsäck i kojvärmen bl.a. tummare som arbetade i närheten.

Ulla kom inte ihåg vad ersättningen för arbetet var men i alla fall köpte hon sig en gitarr för de pengar hon tjänade i skogen den vintern.

Kockan Ulla Alfrerdsson med okänd skogsarbetare.

Kockan Ulla Alfredsson med skogsarbetare vid Bengtfallskojan 1952.

Självhushållning och bisysslor (2) - Inkomster vid sidan av jordbruket

Att det överhuvudtaget var möjligt att etablera sig och leva som nybyggare i lappmarken, var tillgången till fiske och jakt. Senare blev möjligheten att kombinera jordbruket med lönearbete eller eget företagande en förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv. Många arbetade i den egna skogen under vintersäsongen  eller blev säsongsanställda för något skogsbolag.

Skogsarbetet var förr ett arbete som krävde många inblandade. Man behövde körare som körde timret till avläggen vid flottningslederna. Körvägen skulle prepareras för att klara belastningen av många timmerlass ända fram till snösmältningen. Basvägen jämnades till  och vattnades för att ge isiga spår som underlättade för hästarna att dra de tunga lassen. Vattningen skedde med hjälp av en vattenlåda på medar som spändes för hästen.

Alfred Karlsson med vattenlådan efter hästen.

Huggarna hade ansvar för fällning, kvistning och kapning av träden. Brosslaren var den som drog fram timret till körvägen  och hjälpte till att att lyfta upp stockarna på timmerdoningen. Köraren körde sedan ner till avlägget där timret tummades, vilket innebar att virket inmättes.

Fällning av björk för kastved? Huggaren okänd. Ur B-A Alfredssons fotoalbum

Skogskoja i Kaanans land. Johan Robertsson och Sven Robertsson bland
personerna på fotot. Övriga oidentifierade.

Under försommaren erbjöd flottningen en välkommen påspädning till kassan. Arbetet passade också väl in i arbetscykeln för jordbruket. Flottningen inleddes när vårbruket var avslutat.

En del fick möjlighet till arbete när vägen drogs genom byn. Man lade in anbud på en viss sträckning av vägen. Anna-Greta Thiger, min mor, minns att Holger Thiger, min farbror, deltog i vägdikning vid något tillfälle och fick 60 öre per löpmeter som ersättningen.

Behovet av träkol var stort under kriget, när sverige hade svårt att få fram stenkol. Bröderna Ivar och Ingemar Thiger kolade många milor tillsammans. Man höll bl.a. till intill landsvägen i höjd med nuvarande infart till grusgropen  vid Stavträsket. Råvaran var dels kolved från skogen och dels gammalt timmer från rivna hus. Mer än ett gammalt hus i Bäverträsk har kolats upp. Detta öde drabbade t.ex. Israel Karlssons ladugård uppe på berget och Johan Robertssons gamla mangårdsbyggnad. I början av 1950-talet kolades nea hea. Vid detta tillfälle kolades troligen Johan Robertssons hus upp. Det nya bostadshuiset uppfördes 1951.

På ett ställe i byn, som kallas sågplatsen, låg en såg som drevs av en råoljemotor eller tändkulemotor. Sågverksrörelsen ägdes av bröderna Ivar och Ingemar Thiger, min far. Man sågade åt bönderna runt om i trakten men också åt Domänverket som under 1930-talet upplät mark till anläggning av ett antal kronotorp. Man hade en period ett mobilt sågverk som kunde fraktas på lastbil dit där arbetet fanns.

Sågen vid sågplatsen. Fr. v.: Mary och Ingemar Thiger. Övriga oidentifierade.

Självhushållning och bisysslor (1) - Det mesta fick man klara själv

Bondesamhället under 1700- och 1800-talen var en utpräglad period av självhushållning. Man hade för det mesta vad som krävdes för livets nödtorft i form av kött, spannmål och mjölkprodukter. Man saknade i stället reda pengar för att köpa varor och tjänster för. Visserligen kunde man periodvis sälja vilt, skinn och mejeriprodukter eller salpeter, pottaska och tjära eller byta varor mot andra tjänster.

Huvuddelen av gårdarna i byn odlade en linåker för att få garn till finare tyger för klädesplagg, sänglinne och handdukar. Nedre, eller Yttre tvåtjänn är på lagaskifteskartan avsatt som linsänke. Det innabar att byn gemensamt använde tjärnen som ett ställe att lägga det skördade linet i blöt för rötning. I rötprocessen frilades de långa fibrerna i linstjälkarna. I anslutning till tjärnen hade det tagits upp ett par större gropar i vilket linet lades till rötning. Golia använde Pöttjänn som linsänke. Odling av lin torde inte ha förekommit efter 1930-talet.

De flesta gårdar hade får för ullens skull. Fåren klipptes på våren innan de släpptes ut på bete. Ullen skulle tvättas, kardas och spinnas och sedan vävas till ylletyg som ibland stampades till vadmal. Det finns inga uppgifter att det skulle ha funnits vadmalsstamp i byn.

De gemenskapsanläggningar som fanns i byn var ett par skvaltkvarnar i Hembäcken, I bäcken fanns längre tillbaka även en ramsåg. Den låg nedanför gamla landsvägen nedanför Mora. Som tidigare nämnts fanns förr en större kvarn- och såganläggning vid Bäverbäckens inlopp i Gamhemsjön. Resterna av anläggningen revs ca 1956 efter att bystämman bestämt att kvarnen skulle säljas till högstbjudande.

I en intervju med Tyra Thiger anger hon att det förr ska ha funnits en vattendriven spånhyvel i Hembäcken. Takspånen är ett ganska sent tacktäckningsmaterial. Det torde ha introducerats någon gång efter mitten av 1800-talet. Henfrid Johansson anger i sin artikelserie om Fäbodliden att det första spåntaket i byn uppträdde ca 1870. 

Ulla-Matti Alfredsson, gift Frisk med två får vid sommarladugården på
Israel Karls-bärge.
 

Flicka och får vid Johan Robertssons i Bäverträsk. I bakgrunden ses
Johan Thigers. Lägg märke till bilen med gengasaggregatet.

Henfrid Johansson om trollungarna på nybygget Gräsmyr i Arvidsjaur

- Jag kan inte riktigt bli ledig tron på det där med de övernaturliga, menade Henfrid Johansson i en intervju.  En gammal gubbe talade om för mig att de övernaturliga finns än idag men troll och vittra dom flyr undan bebyggelsen. Gubben kände en arkitekt i Lycksele, Strömkvist som berättade en historia som är det egendomligaste jag har hört. Han var bosatt i Arvidsjaur innan han kom till Lycksele. En kväll kom en bekant och hälsade på och de började tala om sådant som var obegripligt och oknytt.
 - Men du som bor tvärs över gården från grannfrun K J, gå in till henne och se om du får henne att tala om hur det var på nybygget Gräsmyr, då ska du få höra något som är rent ovanligt, sade hans gode vän.

Han besökte frun och talade om ett och annat. Så småningom förde han på tal att det skulle vara lite märkvärdigt på nybygget och frågade om hon ville återge något av det märkvärdiga hon fått se och höra.

- Nej det gör jag inte. Jag har fått uppbära så mycken smälek för det där så det gör jag absolut inte, jag har blivit skrattad åt och haft nog spektakel åt.
Men då sa maken:  - Det är väl inte det Strömkvist funderar på, nog kan du väl berätta hur det var.

Och så berättade hon:  Det var två små systrar på nybygget Gräsmyr, som brukade leka i en glänta mot skogen. En var berättaren som barn och den andra hennes lillasyster.  Så kom en dag fram tre små varelser, gråklädda och med grå mössor och började leka med barnen. Varelserna var inte så talföra men systrarna tyckte om att leka med de små lekkamraterna. Mamman på nybygget anade oråd för hon upptäckte att lekkamraterna inte var riktiga människor, de var trolltyg enligt hennes mening. Hon ville lämna nybygget men mannen hade lagt ner mycket arbete på nybygget och slog ifrån sig och bagatelliserade det hela.

En kväll då fadern var borta och småflickorna följde modern till kvällsmjölkningen, kom de tre små varelserna in i ladugården. Modern hade en full mjölkstäva på golvet och höll på att mjölka en annan ko.
- Ja, verkeligen, att människor ska behöva vara och bo och leva där det är sån trollohyra. Nej, härifrån ska man.
Då slog/rappe en av de små varelserna till mjölkstävan på golvet så mjölken stänkte och trästävan splittrades kring vägg och tak. Sen for de små varelserna ut ur ladugården.

Fadern försökte lugna modern med att barnen tyckte om att leka med de små. 

Så kom en dag, när en av barnen på nybygget, syster till berättaren, blev ovän med en av småfolket  och kallade den lilla varelsen trollohyra. Den lilla varelsen blev arg och rev av flickan alla kläder, t.o.m. strumporna. Flickan sprang in och grät floder. Detta var droppen, nu skulle modern flytta en gång för alla. Men det gick dagar och veckor och så kom den lilla varelsen tillbaka och hade med sig en guldkedja som försoningsgåva .  – Den här kedjan ska du vara mycket rädd om, för om du tappar bort den eller gör dig av med den, då dör du. Familjen flyttade ifrån nybygget och syskonen växte upp.  

En gång när lillasystern blivit vuxen hade hon ärende till Umeå. – Nu ska jag ta den här guldkedjan och gå till en juvelerare med den, för det fanns ingen kontrollstämpel på den. Hon skulle få komma tillbaka efter ett tag för att få ett utslag om kedjan.  - Jag kan inte finna annat än att kedjan inte bara är 23 karats guld utan t.o.m. 24 karats guld, meddelade juveleraren.

- Vad ska man tro? Man får den uppfattningen att människan inte ljög om det hela, avslutade Strömkvist.

Henfrid Johansson 1896-1976

Henfrid Johansson föddes i Fäbodliden som nummer två i en syskonskara på elva barn. Tre av syskonen dog inom en månad efter födseln. Henfrids mor Ester Elisabeth Renman föddes 1869 i Aspås. Fadern f. 1861 var barnfödd och bosatt i Fäboliden.

Henfrid arbetade i skogen men blev engagerad i vägbyggnation på Vilhelminavägen. Bland arbetskamraterna fanns David Bölja, Nisse Backlund, Adolf Bergström och andra som kom till bygden som AK-arbetare på vägbygget. Henfrid jobbade, efter perioden som vägarbetare, som skogsarbetare. På fritiden var tillverkning av flintlåsbössor och läsning något som upptog hans tid.

Henfrid förblev ogift liksom Arvid Lindman som han delade bostad med. Det berättas att Henfrid var förälskad i den unga skollärarinnan på bygden. De var till och med förlovade säger en del men förlovningen slogs upp p.g.a. att Henfrid vid något tillfälle inte uppträdde chevalereskt nog för hennes smak. Henfrid kunde ha ett hetsigt humör,  vilket ledde till att han vid något tillfälle lämnade sitt arbete i vredesmod och bytte arbetsgivare. Bäverträskborna satte han inte högt. Åtminstone var det fallet vid ett tillfälle när Einar Nordgren och hans fru fick lyssna till hans svavelosande utläggning om Bäverträsk och byborna.

Henfrid blev i samband med vägbygget inhyst på obestämd tid tillsammans med Arvid Lindman i den enkelstuga han bodde i på Björkåsen.  Arvid hade försökt ta upp ett torp på Aspåsliden men blev stoppad av Domänverket, som ansåg att det inte skulle gå att få vatten på stället. I stället hänvisades Arvid till Björkåsen, där hans bror Vilhelm hjälpte honom att bygga upp stugan, som aldrig fick elektricitet eller indraget vatten och avlopp så länge någon bodde kvar i huset. Den lilla åkerlapp som Arvid hann ta upp på Aspåsliden fungerade ett tag som fotbollsplan för traktens ungdomar.

Arvid och Henfrid var två helt olika personligheter. Arvid var ansedd lite barnslig men snäll och Henfrid bullrig, talför och intellektuellt lagd. Om Henfrid sas att han ibland, när han åkte till Lycksele för att införskaffa något i klädväg, kom tillbaka med en bok. Henfrid skrev av och till artiklar för Västerbottens Kuriren, om hembyn Fäbodliden framför allt.

När vi gick i skolan i Bergsgården gick vi ibland ner till Henfrids stuga för att se om han var hemma. Var inte någon där ägnade vi oss  att studera Iivet i bäcken som rann förbi torpet och under vägen. Där i vägtrumman fanns små fiskar ca fem cm långa som vi inte fann något namn på.  

Henfrid kom ofta på sin moped till byn och stannade till och utbytte nyheter i bygden och med sin djupa höga basröst berättade intressanta historier från förr. ”Jämmerligen”, var ett uttryck som han kryddade sina historier med.

Henfrid hyrde stugan på Björkåsen av Domänverket ända tills han flyttade till äldreboendet Storgården i Lycksele. Henfrid avled 1976.

Henfrid Johansson ger Helene Nordgren, Björkhagen "chekla"

Mat för dagen (5) - Affärer och frysbox

Torra varor provianterade man i närmaste mataffär eller i Lycksele. Till stan for man i samband med marknadsdagar och kyrkhelger. Rudolf Karlsson hade affär i Tallträsk. Werner Thiger hade ett upplag av torra varor på Johan Thigers vind. Werner öppnade sedan en affärsrörelse i Bratten 1931 som han drev i sju år. I Holmgård fanns ända in på 1950-talet en begränsad försäljning av torra varor. På 1940-talet började det gå varubussar förbi byn. Bl.a. försåg Palmarssons varubuss från Norrbyberg byn med förnödenheter. Det gick en period även en bageribuss förbi byn.

1956 köptes de första frysboxarna till byn. Det var Ture Robertsson, Ivar Thiger och Ingemar Thiger som köpte var sin frysbox. Slut med konservering, insaltning, rökning m.m. Ingemars frysbox stod i kallfarstun ända fram till reparationen av huset i slutet av 1950-talet. Då fick den stå i ladugårdsporten. När familjen flyttade fick Einar och Märith Norgren ta hand om den  och än idag står den och surrar som extrabox i källaren på Furuvik i Lycksele, Det var hög kvalitet på produkten fast särskilt strömsnål och ekologisk var den inte.

Mat för dagen (4) - Bärplockning

Bär var en viktig vitaminkälla för hushållen förr eftersom odling av grönsaker inte förekom i någon större utsträckning. Potatis började odlas allmänt en bit in på 1800-talet. Lingon var den viktigaste bärsorten. Lingon plockades också för avsalu. Stavträskberget och Bottenberget var förr fina lingonställen. Bären plockades i näverkontar som bars hem på ryggen eller lastades på cykeln. Någon gång kom uppköpare och hämtade bären i byn men oftast skickade man dem med bussen till stan.

De lingon som plockades för husets behov syltades vanligtvis in utan socker och förvarades i sylttunnor hela vintern. Behövde man sylt skrapade man loss ett block av den frysta sylten som sedan kokades upp med tillförande av socker.
Man förvarade också bären i form av vattlingon. Vattlingon gjordes på följande sätt: Man hettade upp vatten som sedan fick svalna. De utvalda bären sköljdes och lades i vattnet i flaskor eller glasburkar under vintern. Vattlingon med grädde var en delikatess som var obligatorisk efterrätt vid alla julkalas. Ragnar Karlsson från Björkberg, som gifte sig med Dagmar Thiger, funderade allvarligt på att slå upp förlovningen eftersom han hjärtligt avskydde vattlingonen som han alltid blev bjuden på när han var i byn, Ibland förvarades hjortron på samma sätt som vattlingon.

Lingonplockning i Bäverträsk på 1930-talet.

Mat för dagen (3) - Slakt och förvaring av livsmedel

På vintern var det naturligtvis lättare att bevara maten längre tid. I kallskafferierna var det minst kylskåpskallt. I jordkällarna, som i byn allmänt fanns under boningshuset, var det svalt året om.

Slakt av gris och nötkreatur utfördes strax före jul. Ofta anlitade man någon slaktare utifrån. Sjöström hette en man som besökte byn då och då och som anlitades för allt från gårdsslakt och avlivning av kattor till hovslageri. Han tillverkade också mjärdar på ledig tid. Hans karriär tog en ände när han av ålder och skakighet (han vart kagrut som man sa på lyckseledialekten) slog Ivar Thiger över nävarna med hovraspen när han skulle dräpa en kattunge och Ivar skulle hjälpa till att hålla i djuret.

Fläsket saltades in i fläsktinor som förvarades i boden eller källaren säkert från råttor och möss. Det förekom också att man rökte köttet. Vid Lolägda/Kvarnstycket fanns förr en rökbastu tillhörig Johan Thiger. Den användes av flera i byn. Rökbastun användes sedan också som förvaring åt det rökta köttet eller fläsket som fick sitta upphängt från taket i bastun. Lukten av rökt kött satte sig i rökbastuns väggar och tak och decennier efter att bastun förfallit kunde man känna lukten av rökt kött från stället.

Johan Robertsson hade också en rökbastu och Assar Thiger byggde en nea hea (nere på heden längst ner i byn, där Pelle Thiger byggde nytt efter branden). Ändå längre tillbaka var torkning av fisk och kött också ett alternativ för att bevara livsmedel.

Mat för dagen (2) - Brödbak

Tunnbröd bakades i regel två gånger om året, på hösten medan det ännu var acceptabel värme i bagarstugan samt på våren då det återigen var tillräckligt varmt. Brödet skulle sedan räcka för sommarens respektive vinterns behov. Brödet förvarades i bodarna i speciella brödtinor.

Brödstöpan (degen) sattes dan före baket och härden eldades upp tidigt på morgonen för att man skulle få lämplig värme på ugnshällen fram på förmiddagen. Ofta gick man ihop om baket och delade på uppgifterna. Någon kavlade ut och någon skötte gräddningen.

Bakungnar fanns i Johan Thigers lillstuga, hos Pelle Thigers innan huset brann ner och hos Johan Robertssons. Bakugn fanns också på Golia men huset revs före mitten av 1940-talet. I Hanna Robertssons lillstuga, som byggdes i slutet av 1940-talet, fanns också en bakugn liksom i Assar Thiges källare nea hea. På senare tid bakade man oftast hos Ingemar Thigers eller Assar Thigers.

Idag nyttjas bystugans bagarstuga regelbundet för tunnbrödbak.

Mat för dagen (1) - Hemkonservering

Före frysboxarna och kýlskåpens tid fick husmödrarna ta till andra sätt att förvara och lagra livsmedel över en längre tid. Torkning, insaltning och rökning var några sätt att bevara maten. En bit inpå 1900-talet introducerades metoden att konservera livsmedel genom upphettning i speciella glasburkar med tättsittande lock. Burkarna var tätt tillslutna tack vare en gummiring som genom undertryck i burken glasburken höll lufttätt mellan burk och lock. Locket hölls även på plats genom en bygel av metall. Göta Thiger ansåg att metoden introducerades i slutet av 1920talet. Då och i början av 1930-talet propagerade Västerbottens Hushållningssällskap för metoden genom kurser ute i byarna. I Bäverträsk fanns tydligen inte underlag för någon kurs i konservering men 1933 deltog 15 män och 16 kvinnor i en lantmannakurs som Hushållningssällskapet anordnade i byn.

Allt möjligt kunde konserveras, från kött till frukt och bär. Glasburkarna förvarades efter upphettningsproceduren svalt i matkällaren. Man måste dock med jämna mellanrum se över burkarna så att det inte kommit in luft i skarven mellan burk och lock. Då dröjde det inte länge förrän maten var förstörd.

Handledningen i hemkonservering utkom i mitten av 1930-talet
och sedan i nya upplagor genom åren. 

Salpetertillverkning - bokstavligen ett skitgöra

Nedanför Johan Robertssons ladugård och loge stod förr en salpeterlada. Några anger att ladan stått längre österut längs byvägen. Salpetertillverkningen, där urin från kreaturen, eller urinbemängd jord var huvudingrediens, var en utdragen process som startade på våren för att bli färdig nån gång på vintern. Salpetern, som bl.a. var underlag för svartkruttillverkning, fraktades till Umeå för avsalu. Man kunde i mitten av 1800-talet få 10 kronor per pund salpeter.

En nationell försörjning av krut var viktig i ofärdstider. Sverige har ända till 1809 varit inblandat i krigshandlingar av olika slag och omfattning. Salpetern eller kaliumnitraten (KNO3) och dess råvara var så viktig att redan Gustav Vasa förklarade kreaturens urin som kronans egendom och det ålåg bönderna att frakta urinmättad ladugårdsjord till de statliga salpetersjuderierna. Under 1600-talet ersattes denna plikt av en särskild skatt, salpetergärden. Mellan 1801 och 1830 var bönderna ålagda att leverera färdig salpeter till staten. Efter 1830 och fram till 1895 löste staten in all tillverkad salpeter med medel ur den salpeterfond som inrättats. Landet var indelat i tretton salpetersjuderidistrikt och i Västerbotten skulle leveranserna ske till Umeå. Tillverkningen var väl som mest intensiv några årtionden i mitten av 1800-talet. Pottasktillverkning ersatte på många håll den  mer omständliga tillverkningen av salpeter.

Salpeterpannan i salpeterladan var en kostsam investering och flera bönder samsades om salpeterbränningen. Zetterstedt anger att salpetersjuderiet var vanligt i Lyckselebyarna och var ett extra tillskott som kunde behövas vid missväxtår, då man behövde köpa spannmål.

Urinen samlades i kar som placerades under ladugårdsdelen som i många ladugårdar låg ovanför dyngstan. I Bäverträsk finns flera belägg för att den ladugårdstypen har varit vanlig (Ararat och Robert Jonssons ladugård). Urinen leddes ner till träkar. Urinbemängd jord samlades också in som råvara för tillverkningen. I särskilda salpeterlador som var försedda med avlånga luckförsedda luftningsgluggar tillverkades sedan salpetern. Genom urlakning av jorden samlades vätskan upp tillsammans med urinen. Genom upprepad sjudning fälldes salpetern ut genom kristallisation. Lukten från tillverkningen var naturligtvis vedervärdig och det ansågs nästan som en stfaffkommendering att behöva sköta sjudningsprocessen. Salpetern skulle renas och torkas för att sedan fraktas i säckar till Umeå där den köptes in efter att uppköparen kontrollerat kvaliteten.

Zetterstedt, Johan, Wilh. : Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län förrättad år 1832. Örebro 1833. [Faksimilutgåva 1980].

Meddelande 1887 om uppbörd av Salpeter bl a i Bäverträsk

Sjudkar för salpetertillverkning. Fotot inte kopplat till Bäverträsk.

Till julen 1943 kom elen till Bäverträsk

Veckan före jul 1943 lystes Bäverträsk by upp av elektriskt ljus liksom också byarna Betsele, Bålforsen, Rörmyrbergets kronotorpsområde, Fäbodliden, Bjurträsk, Kroksjö, Myrträsk, Holmlund, Öravan, Vinliden, Björkberg, Sandås, Norrbäck och Tannträsk.

Kostnaden för distributionsnätet från Lycksele uppgick till 500 000 kr i den tidens penningvärde. Övre Norrlands kraftverks 40 000 volts Lyckseleledning, genom vilken kraften levererades till byarna efter övre Örådalen under julhelgen, var det första steget i elektrifieringen av Västerbottens inland. Nästa steg i utbyggnaden ansågs vara en 40 000 volts ledning över Öravan till Storuman och Stensele med avgreningar till Vilhelmina och trakterna kring Åsele. Övre Örådalens elektriska distributionsförening ansvarade för distributionen av elektriciteten och hade till att börja med stöd av Statens vattenfallsverk med att göra ansökningar om tillstånd och koncessioner samt att ta fram kalkyler för anläggningskostnader och taxebestämningar. Man anförde kulturella och sociala bevekelsegrunder för denna service till distributionsföreningen. Det fanns väl en och annan som insåg att det även fanns ekonomiska bevekelsegrunder. Hur som helst var lyckan stor i byn för lyset och strömmen som i dagens jämförelse inte var mycket att yvas över. En 60-wattslampa i varje rum samt högst ett vägguttag. Men jämfört vad man hade dessförinnan var naturligtvis skillnaden stor. Karbidlamporna och fotogenlamporna kunde nu ställas undan.

Distributionsföreningens ordförande Gottfrid Gideonsson, Fäbodliden fann anledning att i samband med att strömmen släpptes på skicka ett telegram via telegrafstationen i Bäverträsk till generaldirektören för Statens vattenfallsverk med följande tacksamma lydelse:

När vi idag fått statens kraft till våra ledningar i lappmarken, bedja vi att till Eder få framföra vårt hjärtliga tack för Statens vattenfallsverks medverkan.

Mitt inne i byn stod transformatorn från vilken luftledningar till de olika fastigheterna i byn utgick. Under kraftiga åskväder löpte blixtarna som ljusklot längs ledningarna. Vanligtvis gick smältskydden och säkringarna i transformatorstationen. Det var inte alltid som någon vuxen fanns hemma för att hjälpa till att få tillbaka strömmen igen. Jag har själv som ung varit med att via en specialgjord  lång stång byta smältskydd och även att byta säkringar. Säkert helt regelvidrigt men middagsmaten skulle stå på bordet i tid. I slutet var det glapp i säkringsskåpet, vilket löstes genom att någon pillat in mynt i säkringshålen.

När byn fick telefon

På 1920-talet installerade skogsbolaget en telefonlinje mellan kontoret i Bratten, Bäverträsk, Öravan och Vinliden. Bolaget behövde stå i kontakt med sina tjänstemän ute på fältet. I Bäverträsk var bolagstelefonen monterad i kammaren i Johan Robertssons hus. Göta, som var äldst av syskonen Robertsson, fick ofta springa med bud från Brattenkontoret till tummare och stämplare. Vid ett tillfälle fick hon gå med bud ända till Norrvik, strax utanför Lycksele. Byborna hade också viss tillgång till bolagstelefonen.

Vid 1900-talets början fanns ett antal privata telefonlinjer i landet men dessa övertogs successivt av Televerket. När i tid växelstationen installerades mindes inte Göta Thiger (född Robertsson) men hon trodde att det skedde i slutet av 1920-talet. Därefter måste någon alltid vara hemma i huset  för att passa växeln. Göta fick alltid återvända från byn vid mjölkningsdags för att passa växeln när mor Hanna skulle gå i ladugården. Johan Robertsson befattade sig aldrig med  med arbetet i växeln, det räknades inte som karlgöra. Växeln höll öppet från morgonen fram till kl. 21.00. När Göta gifte sig 1939 och flyttade nea hea överfördes växelstationen till Ararat.

Telefonnummer i byn före automatiseringen:
1.  Ingemar Thiger
2.  Assar Thiger
3.  Birger Nilsson
4.  Kapellet
5.
6.  Lennart Robertsson
7.  Ivar Thiger
8.  Alfred Karlsson
9.  Ture Robertsson
10. Set Nordin (Ararat)

(Dessa är de telefonnummer jag och min syster Märith kommer ihåg på rak arm.)

Telefonväxel