onsdag 12 juni 2019

Några lämnar byn


Mekaniseringen i skogen främst i början av 1960-talet innebar att många skogsarbetare blev utan försörjning. Jordbruken i byarna kunde inte hålla jämna steg med utvecklingen mot större enheter och ökad mekanisering. En del skaffade sig tidigt bisysslor för att kunna leva på jordbruket och den egna skogen. Skogsarbete var ett alternativ, skogsplantering på sommaren, flottning på våren var andra alternativ. Flottningsepoken avtog i slutet slutet av 1960-talet då landsvägstransport av virke blev det allenarådande. Min far hade t.ex. rörmokeri som bisyssla och tidigare en mindre sågverksrörelse. 

För några blev alternativet att lämna byn och flytta dit arbete fanns, som t.ex. ASEA i Västerås. Karlssons pojkar i Ararat blev några av de första som flyttade till Västerås (ca 1955). Så småningom följde hela familjen med. För några blev arbetsmarknadsutbildningar en chans till ändrad arbetsinriktning. Riktade arbetsmarknadsutbildningar hade funnits sedan början av 1900-talet men erbjöd låga ersättningar till deltagarna. Först år 1954 fick Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) möjlighet att bevilja utbildningsbidrag till samtliga arbetslösa som deltog i utbildningar.
För de yngre generationerna öppnades utbildningsvägar inom det ordinarie utbildningsväsendet. 1965 inrättades grunderna till det nuvarande utbildningsstödet för högskole- och universitetsstudier.

Nästa familj som lämnade byn var Thure Robertssons. I en odaterad kopia av en artikel i Västerbottenskuriren (VK) intervjuas Thure Robertsson om bakgrunden till familjens flytt. Thure hade via en kurs i svetsning i Lycksele fått arbete vid Vattenfall i bygget av Tuggens kraftstation. Snart fick han anställning hos ASEA vid samma anläggning. Från Tuggen gick färden till ASEA i Västerås och sedan ut i världen som övermontör åt företaget. Bonde hade han aldrig velat bli.

Jag har hört sägas att några i byn betraktade dem som flyttade som svikare av bygemenskapen. Men det var en ny tid med nya valmöjligheter och nya förutsättningar. Idag utgör byastugan och byföreningen ett försök till förnyad gemenskap mellan kvarboende och bybor i förskingringen.

Några flyttade till Lycksele, kommuncentrat, t.ex. Ivar och Göta Thiger. Anna-Greta Thiger flyttade med hemmavarande barn till Örnsköldsvik sedan hon blivit änka. För dem som stannade kvar gav och ger  innehav av bil möjlighet till arbetspendling inom rimliga avstånd.

Henfrid och Tora Karlsson på återbesök i Bäverträsk efter flytten till
Västerås. På fotot även Arvida och Alfred Karlsson. Pojkarna möjligen
Bror-Allan Alfredsson och Lars-Bertil Karlsson (sedermera Lyxell)