Jordbruket och dess redskap

I början av 1700-talet var endast ca 2 procent av Sveriges yta åkermark. I norra Norrlands inland fanns nästan ingen uppodlad mark eftersom kolonisationen av lappmarken ännu inte kommit igång. I landskapet Lappland fanns vid 1700-talets början ca 30 bosättningar. Vid mitten av seklet hade de ökat till ca 75. Vid ingången till 1800-talet var antalet 300 och femtio år senare det dubbla 600.

Jordbruket i Lycksele lappmark var inriktat på kreatursskötsel då åkerbruket gav osäker avkastning. Jakt och fiske var viktiga sidonäringar. Odling av spannmål har aldrig spelat någon avgörande roll för jordbrukens ekonomi i lappmarken. Spannmål kunde alltid fås i utbyte mot animaliska livsmedel och skinn.

Jordbrukets redskap
Den korta odlingssäsongen i norr har gjort att jordbrukarna tog till sig nya tids- och arbetsbesparande redskap. Från Dalarna spred sig järnplogen från 1780-talet snabbt till Värmland och Norrland. Den järnskodda träplogen existerade dock länge jämsides med järnplogen.  Henfrid Johansson nämner i sin artikelserie om byn Fäbodliden, att det på 1850-talet fanns järnplogar i Fäbodliden vid sidan av järnskodda plogar. Överums nia som tillverkades från 1854-1926 var en populär järnplog, en s.k. svängplog eftersom den saknade stödhjul eller medar. Plogar av märket Mähler var också vanliga och i slutet av 1800-talet dök det upp järnplogar av amerikansk tillverkning.

Lien ersatte så småningom skäran som redskap vid spannmålsskörd men det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet. Lien ansågs ge alltför mycket spill och magra skörderesultat gjorde varje kornax dyrbart. I ängsslåtter och skrabbslåtter (hackslåtter) har lien alltid användts.

En ny ryp av harv med billförsedda eller kraftigt böjda järnpinnar, djupharvar, slog igenom under 1700-talet och hade vid 1830-talet stor spridning i Norrland. På 1890-talet introducerades fjäderharven som inte var så känslig för sten i marken eftersom fjädrarna var böjbara även något sidledes. Henfrid Johansson anger att den första fjäderharven i Fäbodliden inköptes 1907.

Slåttermaskinen var utvecklad redan på 1840-talet. På 1870-talet var den vanlig från Svealand upp till södra Norrland. I Fäbodliden dök den första slåttermaskinen upp 1917.

Radsågningsmaskinerna fick snabbt stor spridning i landet från 1890-talet och framåt. 1930 räknar man med att de flesta jordbruk utom de allra minsta hade tillgång till radsågningsmaskin. Fäbodliden fick enligt Henfrid Johansson sin första radsågningsmaskin 1916.

Under 1800-talet får järnet allt större användning i redskapstillverkningen. Spadblad görs i solitt järn från att tidigare ha varit av trä med järnskoning.

Alfred Karlsson kör gödselspridaren.

Paus i slåttern hos Johan Robertsson nån gång tidigt 1930-tal.
Stormyren och Stormyrtjänn i bakgrunden.
Anna och Rickard Karlsson på besök och poserar med var sin räfsa.
Johan och Hanna Robertsson har slagit sig ner vid kaffebrickan.

       Ingemar Thiger, min far, sätter nya pinnar i räfsan.

Hasse och Bror-Allan Karlsson kör hem hö från hässjorna. Otto Karlssons hus i bakgrunden.

Landsvägen

Wikipedia skriver om landsvägen genom Bäverträsk att den fram till 1980-talets mitt var kurvig som en serpentinväg i alperna. Det är väl att ta i lite. Riktigt så krokigt var det väl inte men några kurvor var knepiga i vinterväglag. Först var det Ottos kurva längst upp i byn, sen var det kapellkurvan, sen kom den riktigt knepiga, Araratskurvan och till sist Assars kurva. Jag hade en granne i Hallsta, Ånge i ett antal år under 1980-talet som stått på nosen med sin lastbil i Araratskurvan. Det var riksdagsmannen Martin Segerstedt som i början av sitt yrkesliv var chaufför och hade detta tvivelaktiga minne av Bäverträsk.

Vi barn älskade vägen med dess kurvor vintertid och passade på innan grusbilen kom att åka sparktåg upp ifrån kapellet och ner till Assars kurva.

Det råder olika meningar om när landsvägen anlades. 1924 säger nån, en annan 1927. Alla verkar eniga att vägen i en första etapp byggdes till nollpunkten vid platsen för det kommande kapellbygget.

Studerar man  vägstyrelsens protokoll får man en mer tillförlitlig datering plus andra intressanta fakta. 1922 var det tydligen dags att byta trävirket i Bäverbäcksbron. Av inkomna anbud valde vägstyrelsen det från bröderna Hammarberg i Sandvik. De hade lagt ett anbud på 800 kr.

I protokollet från april 1922 framgår att man fått statsbidrag för att bygga väg från Tannträsk till Bäverträsk och att vägbygget beräknats vara avslutat i juli 1922. Vidare framgår att vägbygget Tallträsk-Bäverträsk satts igång. Den delen av vägen beräknades vara klar 1924. I juni 1922 beslöts att göra en järnöverbyggnad till Bäverbäcksbron, ett arbete som lades ut på Berglunds Mekaniska verkstad. 1923 kom man på att det behövdes ytterligare 600 m³ grus till sträckningen Tallträsk-Bäverträsk. Vid sammanträde i maj 1924 beslöt vägstyrelsen att upprätta en plan för vägbyggandet 1925-29 som bl.a. innefattade färdigställandet av vägen Tannträsk-Bäverträsk-Tallträsk-Öravan fram till Vilhelmina sockengräns. I november 1924 fastställde vägstyrelsen plogningsersättningar för perioden 1925-29. För sträckan Holmlund-Tallträsk utgick en ersättning på 20 kr/km. 

Två dragare och två tider möts vid landsvägen vid kapellkurvan/nollpunkten.
Alfred Karlsson med vattenlådan efter hästen och Assar Thiger  med trehjulig traktor, troligen på väg till Golia. 

Kyrkvägen genom Bäverträsk och andra vägar och stigar

Det skulle dröja ända till början av 1920-talet innan det blev landsvägsförbindelse till byn. Dessförinnan var det kyrkvägen som gällde. Skulle man frakta något sommartid fick man förr bära bördan i en mes eller klövja på häst eller lasta på släpa. Vintertid var det lättare när marken var snöbelagd och frusen.

Till grannbyarna och de enskilda nybyggena ledde körvägar eller stigar liksom till fiskesjöar, slåtterängar och utskiften. En del gamla stigar och körvägar existerar fortfarande och en del har ersatts med skogsbilvägar som delvis följer gamla sträckningar.

Kyrkvägen

Kyrkvägen, som mer liknade en körväg eller bred stig, gick mitt igenom byn. När landsvägen drogs fram till byn och vidare mot Tallträsk vände man bildlikt kyrkvägen ryggen och visade sitt ansikte mot landsvägen och de som färdades förbi på den. Johan Thigers flyttade till och med mangårdsbyggnadens entré till den sida av huset som vette mot landsvägen.

Kyrkvägen fortsatte uppöver Marralia och Aspås. På Marralia hade kyrkvägen en annan sträckning än landsvägen och ibland tog hemvändande skolelever från byn den vägen som omväxling. Det var på Marralia som Olof Danielsson hittades död med en repstump runt halsen en augustidag 1821. Det var därför populärt att skrämmas med att Olof Danielsson skulle spöka på stället. Jag tror ingen av oss barn ensam skulle ha vågat ta denna väg i höstmörket. Mot Tallträskhållet passerade kyrkvägen på samma ställe som landsvägsbron idag finns.  

Stigar till och från byn
Laga skiftes-kartan från 1885-86 utmärker en rad viktiga vägar och stigar inom byn och till andra byar och bosättningar.

En viktig stig gick till Tvåsjöa. Vahlbergs hade bl.a. starrslåtter på Bäverträsksidan. Än idag pratar man om Vahlbergs änga. Från byn gick man mellan Tvåtjännen via Zachris åkrar till båtlänningen. Därifrån tog man sig med båt över till andra sidan och gick upp över Kvarnberget till Tvåsjöa.
Till Lillsjön tog man sig via båt till Hunnhöle, där en stig eller körväg gick till Lillsjön. Man kunde också komma till Lillsjön via dammen i bortre änden av Gamhemsjön. Robertssons och Karlssons hade starrslåtter vid Lillsjön. Dessa stigar används av och till än idag av fritidsfiskare.

Det fanns också en förbindelse med byn Genberg som gick via Östertjänn. En stig via Vahlbergs och Yttre Tvåtjänn gick till Vi(t)myran. Stigarna till Stafträsket (båtlänningen och dammen) via Näverlia respektiva Bottensjön över moränåsarna är fortfarande skönjbara där inte skogsbilvägarna råkat ha samma sträckning. Till kvarnen vid Bäverbäckens inlopp i Gamhemsjön tog man sig via Felassmyren eller ern sträckning som gick närmare Sunne (sundet). Stigarna är skönjbara än idag. Det fanns en stig som gick till Stenträsket, en som gick till Sandvik och en som gick till Abborrträsk.

Det byggs nytt i byn

Det byggdes många nya hus i byn från 1928 och fram till 1950/51. Det började med Vahlbergs nya bostadshus 1928, följt av Pelle Thigers ersättningshus efter branden 1929. Sedan följde byggandet av Valdemar Thigers nea hea och Holger Thigers på Holmen. På 1940-talet byggde Ottos och Alfred Karlssons och 1950/51 byggdes Ture Robertssons, det hus som brann ner påsken 1979. 1934 byggdes kapellet. Holmen drabbades av eldsvåda 1959. Ett nytt hus byggdes upp på samma plats i början av 1960-talet.

Från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet skapades en rad förutsättningar för byggande av egnahem. 1881 kom lättnader i jordstyckningslagen, vilket bl.a. innebar att besuttenhet som villkor för hemmansklyvning togs bort och att ett hemman kunde klyvas i hur många delar som helst. I början av 1900-talet anslog riksdagen medel till s.k. egnahemslån. Lånen förmedlades av Hushållningssällskapets egnahemsnämnd och de avsåg att underlätta anskaffandet av bostäder förenade med jord- och skogsbruk. Hur många av husen tillkomna i Bäverträsk 1928 och framåt som fick del av dessa lån är inte utrett.

1933 bildades Statens arbetarsmåbruksfond vars syfte var  att underlätta bildandet av stödjordbruk med bostäder för säsongsarbetare, främst inom skogs- och flottningsarbete.

Inringade byggnader återfinns endast på kartan från byn 1928 men som för
jämförelsens skull även utmärkts på denna kartbild som visar byn 1950. Alfred
Karlssons ladugård var inte färdigbyggd 1950 men har tagits med på kartan.

Per-Kristians-bärge (-berget)

På Per Kristians-bärge fanns längre tillbaka en liten grå enkelstuga med farstu, kök och kammare. Det fanns vidare en liten ladugård för ett par kor samt en lada som stod kvar inpå 1940-talet då den brann ner efter ett åsknedslag. Idag kan man möjligen hitta grundstenar till byggnaderna och eventuell skönja var lägdorna funnits.

Varför berget, som i laga skifteshandlingarna kallas Flakaberget, fått nammnet Per Kristians-bärge måste bero på att en person med det namnet bott och brukat stället. I 1890 års folkräkning nämns en ensamstående lantarbetare med namnet Per Kristian Larsson som bildar ett eget hushåll. Han var född 1846 och dog 1905. I 1902 års mantalslängd finns han under Ararat 1. Ägorna uppe på Per Kristians-bärge kom sen att ägas av Per (Pelle) Emil Thiger, son till Håkan Thiger. Åtminstone från 1910 står Pelle Thiger som ägare.

På 1910-talet bodde och brukade Helmfrid och Judith Thiger stället. Helmfrid var yngsta barnet till Jann Thiger. Parets äldsta barn Elsa är född 1919 på berget. Göta Thiger minns att hon följde med sin mor Hanna till familjen för att lämna över något matnyttigt till förstföderskan som brukligt var.

Thyra Thiger, f. Robertsson från närliggande Golia, minns också att hon som treåring olovandes gick från Golia över myren vid Pôttjänn till Judith under förevändningen att titta på en väv. Familjen började leta efter den försvunna och befarade att hon gått vilse eller gått ner sig i tjärnen eller myren men hon hade lyckligtvis kommit fram till Helmfrid Thigers helskinnad. Tyra var född 1912 vilket innebär att Helmfrid och och Judith bör ha bott på berget åtminstone 1915. I den trånga stugan bodde även som fargångsfolk Helmfrids föräldrar Jann Thiger, f. 1839 och hans hustru Johanna Petronella f. 1850.

Helmfrid och Judith flyttade 1921 till den nybyggda stugan på Tigerbacken, Holmbo, strax utanför byns domäner. I 1925 års mantallängd finns de förljdaktligen inte med under Bäverträsk.

Assar Thiger slog vallhö uppe på Per Kristians-bärge ända in på 1950-talet.

I kartans övre del ses stigen mellan Jonas Golia och
byn. Längst upp till vänster ses Pôttjänn, linsänke för
Golia och allmänning för myrtag. I kartans nedre högra
hörn ses Ararat nedanför Per Kristiansbärge.

Vahlbergs/Ottos (C)

Gårdsbildningen bestod ursprungligen av två bostadshus, ett från 1878 och ett från 1928. Det äldsta huset är starkt förknippat med Sionförsamlingen i byn. Huset bestod av förstuga, kök och kammare. På övervåningen fanns en stor sal som tjänade som möteslokal fram till 1934 när kapellet stod färrdigt. Det äldsta huset stod parallellt med byvägen på ovansidan av vägen. Ladugården och stallet stod i rak vinkel ovanför den gamla mangårdsbyggnaden alldeles under berget. Vahlbergs hade 3-4 kor men ingen häst. Vahlberg lånade ofta häst hos Johan Robertsson. Den nya mangårdsbyggnaden från 1928 byggdes något nedanför det äldsta bostadshuset.

Gårdsbildningen hörde till Erik Abraham Matssons hemman som övertogs av brorsdottern Rora f. 1861. Rora eller Aurora, som var hennes fullständiga förnamn, var dotter till Per Olof Matsson i Ararat, f. 1821. Rora flyttade från Bäverträsk 1887, troligen till Lycksele, där hon var piga hos kyrkoherden Axel Teodor Frykholm 1890.

Rora återvände och gifte sig med Nils Johan Vahlberg, f. 1865. Hos Rora och Johan Vahlberg bodde sedan också Roras syster Tilda (eg. Matilda), f. 1853. De två systrarna var väldigt olika, Tilda var smal och liten och Rora kraftig. Vahlbergs hade en fosterdotter från Fäbodliden, Gunhild, som senare gifte sig med Fridolf Gideonsson från hembyn. 1928 byggde Vahlberg ett nytt hus där dottern Gunhild och mågen Fridolf skulle bo när paret övertog hemmanet i Bäverträsk. Fridolf trivdes aldrig i Bäverträsk med byns tidiga kvällsvanor. Han ledsnade så småningom på bäverträskborna och sålde till Otto Karlsson 1936. Rora flyttade med till Fäbodliden men trivdes i sin tur aldrig där. – Gräset är aldrig grönt i Fäbodliden, uttryckte hon sig. Bäverträsk var för henne paradiset på jorden. Hon var ju barnfödd i byn och beklagade sig alltid när hon var på besök.

Einar Nordgren, vars morfar var bror till Rora har berättat följande: Rora var född 1861 och var sex år när nödåret 1867 inträffade. På sin ålders höst blev Rora krokig och böjd. Hon förklarade det lite  skämtsamt med att hennes pappa under något av svagåren olovandes sköt en trana för att dryga ut maten i huset.

Vahlbergs hemman köptes av Otto Karlsson, f. 1905 och bror till Alfred Karlsson som kom till byn 1928. Otto var gift med Greta Gruffman, f. 1914. Otto rev det gamla bostadshuset. En åsksommar i början av 1940-talet slog åskan ner i ladugården som brann ner till grunden. Därefter slutade Otto med jordbruket. Familjen utökades och behövde samtidigt ett större och modernare hus. Otto byggde därför nytt högst upp i byn. Huset stod färdigt 1946.

Vahlbergs hus byggt till dottern Gunhild och mågen fridolf gideonsson 1928.

Otto Karlssons längst upp i byn. Uppfördes 1946.

Johan Thigers (F)

Mangårdsbyggnaden, som angetts vara från 1860-talet, finns fortfarande kvar. Innan landsvägen byggdes från nollpunkten (kurvan vid kapellet) till Tallträsk hade huset ingång mot kyrkvägen genom byn. I samband med att ingången förlades till motsatt långsida fick byggnaden ett inbyggt trapphus. Mangårdsbyggnaden är av korsbyggnadstyp med murstocken centralt placerad mitt i byggnaden.

Det berättas att gården ursprungligen byggdes upp i den Golia som tillhörde Johan Thiger sedan storskiftet. Gården ska ha flyttats till byn omkring 1900. Golia odlades upp på 1890-talet och ända in på 1950-talet slogs vallhö där. I Golia fanns två hölador. De är idag borta och lägdorna är igenplanterade.

Svenska gods och gårdar anger att bagarstugan eller undantagsstugan som står på gården härstammar från 1850 och är troligen det äldsta boningshuset i byn. Huset har kvar den gamla öppna spishärden. Stugan var undantagsstuga för Håkan Thiger och har varit bagarstuga genom åren.

I ängen nedanför huset invid platsen för den gamla transformatorn finns eller fanns en tomt efter en ladugård. Ladugården ska ha delats mellan Pelle och Johan Thiger innan den revs och bröderna uppförda var sin ladugård. Vid landsvägen enligt den gamla sträckningen låg sommarladugården. Mellan den och Hembäcken låg på ovansidan av gårdsvägen sågplatsen där Ingemar Thiger bedrev sågverksrörelse i mindre skala. I nedre änden av Lolägda och Kvarnstycke fanns vid gamla landsvägen en loge och mitt emot vid stenröset en rökbastu.

Min yngsta bror Samuel eller Sampe bor idag i föräldrahemmet som han nyligen reparerat.

Dagmar Karlsson och Göta Robertsson (Thiger) med barnen Majbritt, Mattis
eller Marianne. Johan Thigers i bakgrunden. 1930-talet

Undantagsstugan på Johan Thigers i bakgrunden. Personer: syskonen Mary,
Dagmar, Ingemar och Levi. Två fr. v.: Göta Thiger (Robertsson) samt Elmy
Karlsson.

Dagmar och okänd i snön på Johan Thigers gårdsplan. I bakkrunden
undantagsstugan med förstutrapp under tak samt längst bak i bilden
sommarladugården.

Hulda och Johan Thiger, min farmor och farfar.

Gamm-Hulda/Hulda Eriksson - byns första "vattenskidåkare"

När det skrivs historia, oavsett om et gäller en bys historia eller historia i ett större perspektiv, är det ofta männens göranden och låtanden som beskrivs. Kvinnors arbete har sällan dokumenterats eller värderats i samma utsträckning. Hulda Maria Eriksson eller Gamm-Hulda som hon kallades är ett undantag i byns historia, dels för att hon livet igenom ensam hade ansvar för gård och odlingar i Ararat och dels för att hon var en originell och färgstark person.

Hulda Maria Eriksson, f. 1859, var barn nummer två till Erik Abraham Matsson och hans hustru Sofia Johanna Abrahamsdotter. När hon övertog hemmanet i Ararat är inte utrett här men i mantalslängden för 1920 står hon som ägare. Hon levde hela livet ensam med ansvar för hemmanet. Hon hade en gång haft en fästman, en förälskelse som hela byn nog kände till. Hon var i sin ungdom trolovad med Ferdinand Johansson i Holmlund men han kom sen att gifta sig med Maria Augusta Tiger, dotter till Håkan Tiger. När frågan nån gång kom på tal svarade hon efter en stunds funderande: - Ja, nog ha ja vuri kär en gång å jag tyck om han än å jag tyck om käringa hans å båna å för den delen.  

Hulda hhade fem-sex kor och några får. Hon var naturligtvis beroende av hjälp från andra i byn vid slåtter och grövre jordbruks- och skogsarbete. Det hände väl ibland att byborna blev trötta på att alltid ställa upp. I hemmet och i ladugården hade Hulda ofta en piga till hjälp. Dessutom tyckte hon inte om att vara ensam i huset nattetid. Tyra Thiger minns att hon ibland fick bud till Golia om att Hulda ville att hon skulle ligga över i Ararat när pigan var ledig och bortrest.

Hulda var en ståtlig kvinna men hon klädde sig gammalmodigt och gick hela livet i långa svarta yllekjolar. De långa kjolarna hängde med i helg och söcken. I potatislandet gick hon alltid på knä och den långa kjolen blev naturligtvis ordentligt smutsig. Fiskade gjorde hon i Bottensjön. För att ta sig dit korsade hon vattensjuka Stormyran på breda skidor sommar som vinter. Båt hade hon i lugnvattnet nedanför Bäverbäckbron. Därifrån mönne hon in i Bottensjön. Hon rodde aldrig på vanligt vis. I Gamhemsjön har Huldas hôle fått namn efter henne. På detta ställe slog hon säv som torkades och användes till madrassfyllning.

En gång på 1920-talet när landsvägen genom byn var ny passerade en bil med stockholmare byn och råkade köra av vägen i kurvan efter hea. När de stod och begrundade sitt öde råkade Hulda komma genom skogen på väg till båtlänningen vid Bäverbäcken. Hon gick ofta och pratade viskande för sig själv. Åsynen av henne fick sällskapet att släppa allt vad de hade för händer. Jonas Robertsson, som hjälpte till att få upp bilen, avslöjade aldrig vem uppenbarelsen i skogen var. Stockholmsbilisten med sällskap åkte vidare i tron att ha skådat vittra eller någon annan övernaturlig varelse.

Ferdinand och Maria Johansson, Holmlund

Ararat (I)

Hemmanet Ararat kom inte till genom delning av stamhemmanet i Bäverträsk utan var en extra insyning. Nybyggaren på sluttningen mellan Flakabärge och Stormyran måste ha sett sig som en sentida Noa som strandat på bergsluttningen och funnit marken runt omkring god och lämplig för odling.

Per Olof Matsson f. 1819, son till Mats Johansson i Bäverträsk bosatte sig på hemmanet i Ararat. I 1890 års folkräkning står sonen Johan Ludvig Persson som ägare och fadern bor nu på gården som förmånstagare. I mantalslängden för 1902 och 1910 står Johan Ludvig Persson som inhyses respektive brukare. 1910 står Johan Fredrik Jonsson som ägare av 17/1024 mantal. Fr.o.m. 1910 äger Pelle Thiger 19/1024 mantal av Ararat 1. 1920 äger Hulda Eriksson, Erik Abraham Matssons dotter och Per Olof Matssons brorsdotter, Ararat.

1991 skriver Per Olof Matsson till häradsrätten följande brev:

Som min son Johan Ludvig Persson är hemfallen åt dryckenskap och förslösar de penningar som han bekommit i köpeskilling för sitt hemman 5/12 mtl Ararath nr 1 vilket hemman han nyligen försålt får jag i egenskap av hans fader och fordringsegare ödmjukt anhålla att bemälde min son måtte varda i omyndighetstillstånd  försatt och får jag till förmyndare föreslå nämndemannen Johan Robert Jonsson i Bäverträsk.
Lycksele den 19 mars 1891

Per Olof Matsson

Häri instämmer vi Johan Ludvig Perssons syskon
Maria Vilhelmina Persdotter
Aurora Johanna Persdotter

Johan Ludvig blir så småningom myndigförklarad igen men då bor han inte längre kvar i byn.

Mangårdsbyggnaden i Ararat påminde om Jonas Robertssons i Golia. Huset hade tre fönster upptill på framsidan och två fönster nertill, ett på vardera sidan om förstutrappen som var ganska hög eftersom gården låg i en kraftig sluttning. Till höger låg ett stort kök och en kammare innanför. Till vänster låg också ett kök med kammare. Byggnaden revs för inte så många år sedan. I gårdsbildningen fanns och en bagarstuga vid landsvägen och en ladugårdsbyggnad uppförd på 1940-talet. En äldra ladugård låg vinkelrätt mot mangårdsbyggnaden men bortom huset, mot Johan Thigers Golia till. Den var av en traditionerll typ med gödselstan under ladugårdsdelen. Idag finns av gårdsbildningen endast den förfallna ladugården från 40-talet kvar.

Hulda i Ararat, eller Gam-Hulda som hon allmänt kallades dog 1931. Hon levde hela sitt liv som ogift och testamenterade  skogen som hörde till hemmanet till missionsförsamlingen i Lycksele. Inägorna och byggnaderna köptes av Henfrid Karlsson som hade bott och arbetat som dräng hos Johan Robertsson ett antal år. Henfrid lät bygga en ny ladugård. Familjen Karlsson inledde flyttningsvågen från byn 1955. Flytten gick till Västerås där ASEA ropade efter arbetskraft. Seth Nordin förvärvade gården efter Henfrid. 

    Ararat

Lennart Robertssons (D)

Lennart Robertssons gård var ursprungligen Johan Fredrik ”Jann” Tigers gård. Gården kom på obestånd och större delen av hemmanet såldes till Modo. Redan 1891 begärde Modo lagfart på Jann Tigers barns arvslotter. Döttrarna Anna och Hedda sålde 3/64 mantal för 1 450 kr. Dottern Linda, gift med Pelle Tiger från Vägsele, sålde 25/256 mantal för 2 100 kr med fördorådsansvar för köparen. 1895 sålde Ottilia och Israel Karlsson hemmanet 15/256 mantal till Modo med förorådsansvar för köparen. Fältjälan fick behållas. Robert Jonsson köpte några år senare inägorna och byggnaderna. I en intervju i mitten av 1960-talet berättar Alfred Karlsson att Robert Jonsson bytte till sig inägorna av skogsbolaget mot ett skogsskifte över Malberget. Bytet skulle ha skett 1906.

Till gårdsbildningen hörde förutom mangårdsbyggnaden från 1840, stall och ladugård samt loge. Elna Robertsson, Lennarts hustru, hade hört talas om en ladugårdsbyggnad mellan Oskar Robertssons (Lennarts far) och Alfreds som var riven när Elna kom till byn 1946. Detta stämmer med byakartan från 1885-86 som visar att det legat en byggnad mellan Oskars och kapellet. Senare ladugårdsbyggnad uppfördes 1909 och byggdes om 1928 enligt Svenska gods och gårdar. På laga skiftes-kartan finns en byggnad ungefär där ladugården byggdes. Logen nedanför ligger idag på samma ställe som på byakartan, av vilket man kan förmoda att logen kommit till senast 1885.

Lennart, Oskars son, och hustrun Elna köpte hemmanet efter Oskar Robertsson 1946. Oskar var bror till Johan och Jonas Robertsson. Oskar hade samma år reparerat på övervåningen och flyttade upp med hustrun Alfrida sedan Elna och Lennart gift sig och flyttat in på bottenvåningen.

När Elna kom till byn hade man fyra kor, en häst, några smådjur och gris. 1965 avyttrades alla djur och jordbruket lades ned.

Alfrida Robertsson och svägerskan Anna Robertsson (t.v.)

Jonas Robertsson i Golia (H)

I laga skifteshandlingar över Bäverträsk framgår att Jonas Robertsson ägde ett skifte odlingsmark utan byggnader runt Golia. Odlingsmark var beteckning på mark som var lämplig för uppodling. Jonas var född 1877 som den äldsta sonen till Robert Jonsson som hade hemmanet efter Mikael Matsson i byn.

När mangårdsbyggnaden på Golia byggdes är oklart. Troligen byggdes gården på 1910-talet. Mangårdsbyggnaden hade tre stora fönster på framsidan upptill och två fönster nedtill på var sin sida om förstubron. Huset hade två murstockar. På bottenvåningen kom man via farstun till köket som låg till höger och innanför köket fanns en kammare. Till vänster låg bagarstugan med en kammare innanför. På övervåningen var en stor sal samt en liten lägenhet.

Rickard Robertsson och hans fru Anna på besök hos brodern Jonas i Golia.

Övriga byggnader på gården utgjordes av sommarladugård, ladugård, loge och härbre. Holger Lindberg köpte mangårdsbyggnaden i mitten av 1940-talet och flyttade den till Lycksele där den uppfördes på Bångvägen. Härbret skänktes av sonen Sven Robertsson till Gamplatsen i Lycksele och sommarladugård och loge kolades upp. Ladugården stod kvar i många år. Idag finns inget kvar av årtionden av mödosam uppodling. Lägdorna har nödtorftigt lyckats hålla stånd mot björksly och vide. Odlingsrösen och några halvt uppruttnade fönsterbågar lutade mot en gran är det enda som skvallar om att det funnits byggnader på platsen.

Thyra Tiger f. 1912, dotter till Jonas Robertsson, har berättat om uppodlingsarbetet på gården. All odlingsmark togs upp med spade och korp. Sten bars eller släpades med häst ner på stenrösena. Alla barn fick hjälpa till att bära sten. Jonas var bra på att uppmuntra barnen till uthållighet i arbetet.
Brunnen på gården klarade inte av att förse familjen och kreaturen med vatten året runt. Mitt på sommaren och mitt på vintern sinade brunnen och vatten fick hämtas i en kallkälla vid Pôttjänn. Vintertid kunde man dra vattnet på en släde men på sommaren fick man bära vattenhinkar i ett ok. Vid tjärnen tvättade/sköljde  man också kläder. Tjärnen användes också som linsänke. Vid sidan av tjärnen fanns också en allmänning för myrtag.

Den närmaste vägen till byn var att gå över spångarna på myren nedanför Golia, vidare över Per Kristians-bärge, där Helmfrid Tiger med familj bodde, sen via Nybacken och in i byn.

Jonas dog 1941 och var sjuklig och sängliggande långa perioder under sina sista levnadsår. Vid ett sådant tillfälle, när alla i huset var ute i slåtterarbete, hade Levi Thiger ombetts att se till Jonas. Jonas berättade då för Levi om en dröm han hade haft om Golias framtid: - Här kommer inte att finnas så pass som fälen ätter en muskara en gång. Jonas blev sannspådd. Sonen Sven drev jordbruket några år in på 1940-talet men sålde sedan eller rev byggnaderna och flyttade till Lycksele. Inägorna köptes av Wollmar Thiger, bror till Assar Thiger. Skogen behölls och brukades av Sven.   

Kvinnan i mitten är Jonas dotter Thyra f. Robertsson g. m. Werner Thiger.
I Bakgrunden Golias sommarladugård eller ordinarie ladugård.

Alfred Karlssons (G)

Den ursprungliga mangårdsbyggnaden anlades uppe på Bäverträskberget. Enligt uppgifter ska den vara byggd 1895. Ladugård och stall uppfördes 1896 och en loge 1897 och en bagarstuga 1898. Alfred Karlsson från Tallträsk köpte gården av Israel och Ottilia Karlsson. Ottilia var dotter till Jann Tiger. Israel kom från Bjurträsk. Alfred Karlsson gifte sig med Israel och Ottilias dotter Arvida.

1949 byggdes ett nytt boningshus nedanför berget på mark som köpts av Lennart Robertsson. Huset var inflyttningsklart 1950. Ladugården på berget användes några år in på 1950-talet innan den nya ladugården var klar. Ett problem med bosättningen på berget var vattenfrågan. Brunnen sinade på sommaren och mitt på vintern. Ottilia bar vattenhinkar i ett ok flera gånger om dagen från kallkällan nedanför berget och upp till hushållet och kreaturen.

På 1960-talet renoverades stugan uppe på berget till sommarstuga åt barnen Karl-Erik och Ulla. Efter ett åsknedslag 1969 brann stugan ner till grunden.

Stugan uppe på berget. Alfred, Arvida och två av barnen.

Ottilia Karlsson f. Tiger g. m. Israel Karlsson.
Mor till Arvida Karlsson

Arvida mjölkar. Hon hade alltid välskötta kor.

Ladugården uppe på berget.

Arvida och Alfreds bröllopsfoto.

Ungefär så här såg Bäverträsk ut 1928

1928 har byn växt en del. Johan Thigers mangårdsbyggnad (G) är flyttad från Thigers Golia in till byn. Jonas Robertssons Golia (K) har kommit till liksom Israel Karlssons (G) uppe på Israel Karls-bärge. Vahlbergs nya hus som byggdes till dottern har också kommit till - gårdsbildningen (C)

Pelle Tigers/Assars (E)

Pelle Tigers gård uppe i byn låg längs med byvägen från Vahlbergs och ut mot stora landsvägen. Enligt uppgift skulle mangårdsbyggnaden ha uppförts 1912, Huset innehöll på bottenvåningen farstu, kök, kammare och sal, I salen hölls byskola innan skolan i Bergsgården byggdes. På övre våningen fanns ett rum som utgjorde lärarinnans bostad. Lärarbostaden låg i den del av huset som vette mot Johan Robertssons.

Helgen efter midsommar 1929 brann byggnaden ned. Assar Thiger berättade för sonen Per, att han och fadern hade varit i skogen eller fiskat och var på väg hem. När de kom uppför lia såg de att spåntaket redan stod i lågor. Inget fanns att göra. Göta i granngården var ensam hemma. Föräldrarna var borta i Bratten på frikyrkogudstjänst. Hon bevittnade brandförloppet och var hela tiden livrädd att elden skulle sprida sig till Johan Robertssons loge som låg ganska nära och till andra byggnader på gården.

Pelle Thigers mangårdsbyggnad och bagarstuga/ladugård skymtar i bakgrunden. I bakgrunden ses också lägdan ovanför Ararat med ett potatisland.

På nedre sidan av byvägen låg en sammanbyggd bagarstuga och ladugård. Två år efter att mangårdsbyggnaden förstörts av brand var det ladugårdens och bagarstugans tur att bli lågornas rov. Det här var i myrslåttertider, minns Göta. Göta och Henry Karlsson, en svärson till Jonas Robertsson, hade städslats av Hulda i Ararat att hjälpa till med starrslåtter på Stormyran. Göta passerade bagarstugan kl. 07.00 på morgonen och växlade några ord med Adny, en dotter till Pelle Thiger, som höll på att göra upp eld för att baka senare på dagen. Klockan 13.00, när Göta och Henry var uppe i Ararat för att äta lunch, såg de att det rök det kring skorstenen på bagarstugan och att elden höll på att ta sig ordentligt. Pelle och Anna Thiger bodde i bagarstugan medan de byggde nytt nea hea efter branden 1929. Vid tidpunkten för den senare branden bodde Pelles dotter Adny och hennes man tillfälligt där. Av gårdsbildningen uppe i byn återstod nu endast en bod som stod kvar till för ett antal år sedan då den revs av nuvarande ägare.  

Gården nea hea byggdes 1930/1931. Ladugården på det nya stället var troligen klar något senare. På ett foto taget från Ivar Thigers syns det färska trävirket på ladugården. Troligen hade en ombyggnad eller tillbyggnad gjorts på ladugården som rödfärgades 1942 eller 1943.

Nya huset nea hea som stod färdigt efter branden 1931.

Pelle, Assar och Anna Thiger

Hammarbergs (B)

Hammarbergs hus var ett lustigt hus, minns Göta Thiger, dotter till Johan Robertsson. Det var ganska högt, i två våningar. Uppepå fanns en sal med välvt tak, där det hade hållit skola en gång i tiden. Götas mormor från Byssträsk hade varit lärare där en period. Nertill fanns en storstuga med öppen spis och spishäll, vidare fanns en kammare och mot Otto Karls-bärge en del som användes som snickarbod. Utanpå snickarboden fanns ett magnifikt fyrahålsdass till vilket man fick kliva upp via trappsteg som utgjordes av stockändar i stugan. Hammarbergs, som bodde i Sandvik, var där på slåtter när Göta var liten.

Gården med tillhörande inägor köptes exekutivt av Johan Robertsson. Boningshuset revs i mitten av 1930-talet. Enligt Göta kom delar av timret att återanvändas vid byggandet av Hörnblads affärsfastighet i Lycksele.

Till gården hörde också en loge som revs någon gång på 1940-talet samt ett härbre som nu är flyttat till byastugan i byn.

Härbret eller boden som hörde till Hammarbergs. Tillvänster i bilden skymtar födorådsstugan på Johan Robertssons gård (A)

Hammarbergsgård skymtar i detta avsnitt av ett foto taget i slutet på 1920-talet. I förgrunden Johan Robertssons hus.

Johan Robertssons (A)

Mikael Wilhelm Matsson ägde gården i mitten av 1800-talet. Mikael var son till Mats Johansson som gifte sig med en dotter till Olof Danielsson, Catharin Olofsdotter, f. 1789 som ärvde ena halvan av Olofs hemman. Den andra delen innehades några år av Olofs son Olof Olofsson. Mats Johanssons hemman delades i sin tur och sönerna Mikael Wilhelm Matsson och Erik Abraham Matsson ärvde var sin del. Mikael Matsson dog i 50-årsåldern och 1877 blev Robert Jonsson från Byssträsk ägare till den delen.

Robert Jonssons familj vinkar avsked till brodern Rickard Jonsson och hans fru Anna

Mangårdsbyggnaden, som var en typisk västerbottensgård, var hela 22 meter lång. Gården byggdes troligen i slutet av 1700-talet. Ladugården från 1800 var ursprungligen av en vanligt förekommande typ i Västernorrlands inland. Den var anlagd på sluttande mark med ladugårdsdelen i den nedre delen med gödselstan under den del där kreaturen fanns. Gödseln skyfflades ner genom en lucka i ladugårddsgolvet. I den övre delen låg höskullen. Vid ombyggnad 1937 anlades ladugårdsdelen i det undre planet. 1943 redovisas att gården hade 1 häst, 6 kor, 4 ungdjur, 1 svin och 8 höns.

Mangårdsbyggnadens planlösning bestod av kök med tre fönster, en kammare, salen med fyra fönster samt kamrar med två fönster på vardera. Uppepå var en oinredd kallvind som Göta Thiger, dotter till Johan Robertsson, minns skulle knäskuras varje vår. Sommartid sov man ibland uppe på vinden. Huset reparerades 1934. Murstocken flyttades och centralvärme installerades.

Familjen flyttade ut till bagarstugan på sommaren men när telefonväxel installerades i mangårdsbyggnadens kammare måste man hålla sig inne för att passa växeln. Telefonväxeln var kvar hos Johan Robertssons så länge Göta bodde kvar hemma. När hon flyttade installerades växeln i Ararat. Bagarstugan, som byggdes 1800, revs när lillstugan som finns där idag byggdes. I bagarstugan fanns längst upp mot mangårdsbyggnaden en vedbod, därefter en källare, snickarbod och bagarstuga. I gårdsbildningen ingick även en förmånsstuga från 1878, en bod eller härbre i två våningar samt en loge. I anslutning till gården ska ha funnits en salpeterlada. Grundstenarna fanns kvar när Göta växte upp.

1912 gifte sig Johan Robertsson med Johanna (Hanna) Olofsson f. 1890. Sommaren samma år slog åskan ner i det stora huset och samtliga fönsterrutor krossades. Kammargolvet brandskadades men elden spred sig som tur var inte.

1951 revs den gamla mangårdsbyggnaden och Ture, Johans son byggde ett nytt modernt hus på samma tomt. Timret till den gamla västerbottensgården hamnade troligen i en kolmila nea hea. Det nya huset brann ner till grunden påsken 1980. Ture och hans familj hade mer än tio år tidigare flyttat till Västerås. Idag finns Hannas lillstuga kvar samt förmånsstugan.

Kaffetår hos Johan Robertssons i slutet av 1920-talet. Personer fr. v: Hanna, Johan, Dolly, Thure samt okänd.

  

Så såg Bäverträsk ut ca 1885-87

Kartan visar det ungefärliga läget på bebyggelsen i byn plus Ararat i nedre vänstra hörnet som då inte räknades till Bäverträsk. Vägen till byn från Lycksele var naturligtvis inte byggd och vägnätet inom byn hade andra sträckningar. Byavägen följde ungefärligen den streckade linjen norr-söder mitt i byn. Vägarna har lagts in för att kunna orientera sig och jämföra förhållandet med senare tid. Landsvägen återger den gamla sträckningen förbi Ararat.

De byggnader som markerats med en ring är byggnader som inte finns på bykartan från 1928. Orsakerna kan vara att byggnaderna flyttats, rivits eller byggts till. Bl.a. visar kartan inom gårdsbildningarna F och E en mycket lång byggnad som korsas av byvägen i väst-östlig riktning. Detta ska ha varit den långa ladugård som låg med nedre gaveln mot gamla transformatorn. Ladugården delades mellan Johan Tigers och Pelle Tigers innan de byggde var sin ladugårdsbyggnad. Gårdarna E och F uppvisar stora skillnader jämfört med kartan för 1928. Förändringarna har troligen skett i samband med skiftet efter Håkan Tiger.

Inom gårdsbildningen D finns en byggnad mellan ladugården och hembäcken. Denna byggnad var en ladugård, något som man kan slå fast eftersom fetån eller fägatan på skifteskartan står i förbindelse med byggnaden. Den byggnad som på 1886 års karta ligger på den senare ladugårdens plats kan eventuellt ha haft en annan funktion.

Inom gårdsbildningen I Ararat fanns 1886 en byggnad bortom den gamla ladugården. Det kan ha varit en födorådsstuga eftersom den är markerad med ett kryss som är den gängse symbolen för bostadshus.

Per-Kristiansbärge, Israel Karlsbärge och Golia var obebyggda vid den här tiden.

En Tiger blir synlig i byn

Den indelte soldaten Olof Persson Tiger, f. 1773 i Gäddträsk och som soldat bosatt i soldattorpet i Tegsnäset, hade två söner som gav sig inåt lappmarken för att bli nybyggare. Den ena var König Tiger som hamnade i Tärnatrakten. Utförsåkarlegenden Ingemar Stenmark är på mödernet släkt med denne König Tiger som dock inte behöll sitt soldatnamn. Den andre var Nils Olofsson Tiger som via tjänst som dräng i Norrby kom till Bäverträsk. Nils hade varit dräng hos Håkan Johansson som var bror till Mats Johansson, bonde i Bäverträsk och gift med en dotter till den Olof Danielsson som under mystiska omständigheter hittades död i augusti 1821 i närheten av kyrkvägen på Marralia, en bit utanför byn.

Nils gifte sig med Håkan Johanssons dotter Maria Helena Håkansdotter, f. 1806 och övertog Fredrik Mikaelssons del av stamhemmanet  sedan Fredrik flyttat till Brattfors. Helena avled endast 30 år gammal men hann föda fem barn under sitt korta äktenskap:

Sofia Johanna, f. 1837              gift i Fäbodliden
Johan , ”Jann”, f. 1839              bosatt i byn
Håkan August, f. 1842              bosatt i byn
Eva Carolina, f. 1843                gift i Arvträsk
Nils, ”Nicke”, f. 1844                till Vägsele

Nils Olofsson Tiger gifte så småningom om sig efter hustruns död 1846. Hustru nummer två hette Ulrica Bernardina Olofsdotter och var född 1821 i Falträsk. I det senare äktenskapet föddes fyra barn, tre döttrar och en son:

Catharina, f. 1849                       gift i Umgransele
Israel, f. 1854                             till Björkberg
Maria, f. 1859                             gift i Umgransele
Clara, f. 1865                             gift i Umgransele  

Håkan August Tiger f. 1842. Min farfarsfar

Ett mystiskt dödsfall leder till rykten i byn

Olof Danielsson f. 1753 från Gammelbyn i Burträsktrakten tog över nybygget i Bäverträsk efter att Zachris Andersson flyttat till Kroksjö. Olof hade tillsammans med sin fru Elisabet Persdotter från Örsträsk tio barn, fem flickor och lika många pojkar. Catharina, den äldsta av döttrarna gifte sig med Mats Johansson från Norrby och fick hälften av nybygget. Den andra hälften innehades av sonen Olof Olofsson men han flyttade till Lyxaberg och gifte sig. Olof Olofssons hemmansdel köptes av Fredrik Mikaelsson från Bastuträsk och Olof Danielsson blev födorådstagare på den hemmansdel som Fredrik Mikaelsson köpte.

Fredagen den 10 maj 1821 på förmiddagen försvann Olof hemifrån. Tidigare på förmiddagen hade han vid två tillfällen besökt pigan Greta Magdalena på trösklogen för att fråga efter dottern Catharinas tillstånd eftersom hon just skulle till att föda barn. Han skulle då ha bett pigan att trösta dottern ifall något oförmodat skulle inträffa.

Någon gång mitt på dagen upptäckte man att gubben Olof saknades men alla trodde att han gått till en av skvaltkvarnarna efter hembäcken som höll på att repareras. Olof var sjuklig och ofärdig och orkade inte ta sig så långt på egen hand. När han inte setts till fram på eftermiddagen började mågen Mats och Mikael att leta men avbröt vid mörkrets inbrott. Dagen därpå skaffades en båt och man draggade i de vakar som uppstått på vårisen men utan resultat. Man var helt säker på att Olof gått ner sig på Hemtjänn och väntade på att kroppen skulle flyta upp efter islossningen. När detta inte skedde, anmälde man tre veckor efter försvinnandet  Olof saknad hos myndigheterna i Lycksele.

I augusti, tre månader efter försvinnandet, upptäckte byns getarpojke en död man några kilometer från byn. Man kunde konstatera att den döde var Olof Danielsson. Han låg under en gran med en repstump runt halsen. Tre meter upp i granen satt en längre repstump.

Ryktet började gå i byn att någon skulle ha tagit Olof av daga och fraktat honom utanför byn och arrangerat ett självmord för att dölja brottet. Man menade på att Olof som var ofärdig inte skulle ha kunnat ta sig så långt från byn och än mindre kunna klättra upp i en gran hänga sig. Vi rättegången konstaterades att Olof varit dyster och grubblande och att han troligast tagit sig själv av daga. Man anvisade att hans kropp skulle begravas i stillhet i den del av kyrkogården där dödfödda barn fick sitt sista vilorum. Olofs änka levde kvar i byn några år efter mannens bortgång men dog i lungsot i slutet av november 1824. Hur det tragiska som hände påverkade Fredrik Mikaelsson vet vi inte men kort tid efter dödsfallet flyttade han till Brattfors. Hans hemmansdel köptes av Nils Olofsson Tiger f. 1804.   

Hur blev man nybyggare?

När Zachris blev nybyggare i Bäverträsk 1766 gällde lappmarksreglementet från 1749. Insyningsproceduren hade vid tiden för Zachris nybygge blivit ganska detaljerad.
När Zachris hade fastnat för Bäverträsk som plats för sitt nybygge måste han ansöka om att få det godkänt. Ansökan skulle ske skriftligt och ställas till länsstyrelsen. Man får förmoda att Zachrtis behövde hjälp att formulera ansökan.
När ansökan kommit in uppdrogs till kronofogden och länsmannen i distriktet att tillsammans med två nämndemän syna och undersöka platsen för nybygget. Bl.a. undersökte man jordmånens lämplighet för uppodling. Ängsmarkerna, som kunde ligga i olika väderstreck och på varierande avstånd från nybygget, skulle beskrivas. Vidare skulle man avgöra om nybygget kunde vara till förfång för andra nybyggare eller för rennäringen.
Protokoll fördes vid insyningen och detta låg till grund för immissionsbrevet eller frihetsbrevet som länsstyrelsen sen utfärdade och som gav Zachris tillåtelse att börja bryta mark och odla på nybygget.
Som morot lockades blivande nybyggare med 15 års skattefrihet med möjlighet till förlängning samt frihet från att bli utskriven till krigstjänst. 

Zachris och Elisabet nybyggare i Bäverträsk 1766

Ingen kan veta vad som fick Zachris Andersson f. 1726 att ansöka om att få insynat ett nybygge vid Gamhemsjön. Kanske hade han som dräng i Umgransele kommit att ströva längs de vattendrag som ger sitt vatten till Bäverbäcken och sen följt bäcken som vid platsen för Zachris framtida nybygge vidgar sig till en tre km lång sjö. Kanske hade han funnit platsen naturskön och avståndet till starrmyrar och raningar rimliga. Kanske såg han rika möjligheter till jakt och fiske.

Det som idag vittnar om hans och hans hustrus odlargärning är bostadshusets grundstenar och fundamentet till spismuren samt några odlingsrösen. Namnbytet från Bäverträsket till Gamhemsjön vittnar i sig om historien. I Zachristjänn som ligger intill Gamhemsjön har Zachris med all säkerhet fiskat.

Vi kan knappast föreställa oss det företag det innebar för nybyggaren och hans familj att första sommaren bygga nån form av bostad för familjen, tak över huvudet för husdjuren, att samla mat för vintern och att börja odla upp och förbereda för byggandet av boningshus och fähus. 

Läget vid sjön var inte det allra bästa för spannmålsodling. När frosten upprepade gånger förstört skörden insåg Zachris att odlingarna måste flyttas högre upp i terrängen, i s.k. lidläge. Efter att från 1766 ha kämpat med att bryta mark och odla upp i drygt tio år, fick han av länsstyrelsen 1781 tillstånd att ta upp ny åker utefter Bäverträskberget. Lidläget var mindre utsatt för frost och jordmånen bättre. Byggnaderna som uppförts nere vid sjön togs ner och flyttades upp till det nya stället.

1966 restes en minnessten till minne av Zachris och hans hustru Elisabet Larsdotter, Bäverträsk bys första fasta bosättare. Stenen är placerad intill lämningarna av gammelgården.

Zachris och hans familj lämnade nybygget innan tiden för skattefriheten hade löpt ut. Han hade uttömt sina krafter på uppodlingsföretaget och därtill skulle han ha varit skuldsatt. Zachris och hans fru flyttade till dottern som hade gift sig med samen och nybyggaren Bryngel Larsson i Kroksjö.

Burträskaren Olof Danielsson, f. 1753 tog över nybygget efter Zachris Andersson.   

Alfred Karlsson och riksdagsman Uno Olofsson avtäcker minnesstenen vid platsen för första nybygget i Bäverträsk.

Innan nybyggarna kom

Det måste nån gång ha varit gott om bäver i trakterna kring byn eftersom den fått namnet Bäverträsk. Redan i början av 1800-talet hade bävern blivit ganska sällsynt. Zetterstedt anger 1833 i sin Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län att bävern varit synlig i trakterna kring Åsele men att den eljest räknas till de mer sällsynta djuren, åtminstone i Lyckseletrakten. På 1980-talet återvände bävern till Bäverträsket/Gamhemsjön.

Man kan förledas att tro att nybyggarna i det lappländska skogslandet slog sig ner på jungfrulig mark. Inget kan vara mer felaktigt. Vapstenssamerna har i alla tider haft sin flyttningsled genom trakterna kring Gamhemsjön och Bäverbäcken.

Lämningar efter forntida boplatser har hittats vid Bäveravan. Fångstgropar och fångstgropsystem (nr 253-255, 280, 281 och 283 på kartan över Gamhemsjön nedan) kan vara forntida men kan ha anlagts senare eller återanvänts under nybyggarepoken.

Bäverträsk finns

Det är ibland svårt att inse att den by som en gång var nav och centrum i ens då mycket begränsade värld faktiskt inte betyder något längre. Jordbruket och dess binäringar betyder inget längre. Det är för småskaligt, smått, olönsamt och ocentralt. Naturen återerövrar långsamt de åkerlappar och tegar som mödosamt uppodlats av generationer nybyggare och småbrukare. Byggnader som hör ihop med bruket av jorden och djurhållning förfaller och rasar. Byn behövs inte längre precis som så många andra byar i Norrlands inland. Det är människorna som behövs och inte självklart platsen. Vi behövs men kanske inte precis på den här platsen och inte just nu i alla fall. Det är det som kallas strukturomvandling. Så varför bry sig?

En gång var också Bäverträsk by en del av en medveten politik att befolka Norrlands inland. Byn betydde något som plats. Att den fanns där den fanns var viktigt. Idag finns en annan agenda eller finns det överhuvudtaget numera någon samlad agenda för glesbygden?

I den här byn levde jag fjorton år av mina nu uppnådda sextiosju levnadsår. Jag har tillbringat min barndom och uppväxt här, den period i livet som präglar oss allra mest. Det mesta av vad jag tycker, tänker och anser idag gavs sin första form under dessa år i samspel med miljön och de människor som var en del av den.

Denna lilla blogg är i sin enkelhet en hyllning till dem som skapade denna by genom generationer av hårt och idogt arbete och de som så småningom gav mig en god barndom och uppväxtmiljö och till dem som stannade kvar så att Bäverträsk fortfarande lever som by. Det förtjänar att synliggöras och uppmärksammas.

Innehållet i bloggen är till stor del hämtat från min historik över byn med titeln En bit av en bys historia - Bäverträsk.