En musikalisk syskonskara

Min far Ingemar Thiger hade åtta syskon. De flesta av dem trakterade ett instrument eller sjöng solo eller i kör. Musikutövandet skedde i kapellet, i syskonskaran eller vid sammankomster eller kalas.
Jag har inget minne av att jag hörde min far spela något instrument. Jag har sett fotografier där han trakterar dragspel. När jag växte upp hade sågverksarbete redan decimerat eller skadat ett antal fingrar, vilket gjorde det omöjligt för honom att spela. Jag kan inte påminna mig att han beklagade sig över detta. Däremot var han angelägen om att vi barn skulle ägna oss åt musik ifall vi hade fallenhet och lust för detta. Vi hade t.ex alltid piano hemma. Det stod i salen där vi sällan uppehöll oss annat än för att spela på detta piano. I min syskonskara var det bara min storasyster och jag som i någon högre grad ägnade oss åt musik. Farbror Verner var särskilt uppmuntrande och intresserade sig för vårt musikutövande. Han var också den av sin syskonskara som regelbundet musicerade, i hans fall var pianot huvudinstrument. Han ackompanjerade solister i gudstjänster hemma i pingstförsamlingen men också på annat håll i samband med hans affärsresor som möbelförsäljare. Det var i kapellet vi fick våra tidigaste musikaliska influenser. Längre fram skulle radio, tv och grammofon introducera oss för annan musik och andra genrer.

Farbror Holger var, har jag läst i pingstförsamlingens i Bäverträsk protokoll, ansvarig för musikverksamheten i kapellet i början. Den sysslan övertogs av Göta Thiger när Holger flyttade till Tuvträsk.
Farbror Valdemar, som bodde nea hea innan han flyttade till Lycksele, var liksom Verner medlem i Lycksele pingstförsamlings manskör. Farbror Levi, den yngsta av fars syskon, spelade fiol. Jag kommer ihåg och har ett fotografi från min mors 60-årsdag där Verner och Levi spelar piano och fiol för min mor. Pianot hade hon fortfarande kvar och Levi måste ha haft med sig fiolen. På fotot sitter farbror Ivar och lyssnar. Jag har inte hört att han skulle ha trakterat något instrument. Samma sak gäller min fars systrar Dagmar, Margret och Mary.

Lycksele manskör på 1950-talet. I nedersta raden som nr 2 fr. v. sitter
farbror Verner. Farbror Valdemar sitter längst till höger i nedre raden.

Min far Ingemar Thiger poserar med sitt knappdragspel nedanför trappen
till hemmet i Bäverträsk. Till h. systern Mary och brodern Levi. Personen
längst till v. okänd

Farbröderna Verner och Levi musicerar tillsammans på min mors 60-årsdag.
Farbror Ivar lyssnar i soffan.

Med sorgen som gäst

Människans tid är utmätt. Somliga får en generös tilldelning av levnadsår medan andra rycks bort i unga år. I vårt moderna samhälle försöker vi skjuta  undan allt som har att göra med döden. I bondesamhället var livet och döden en del av vardagen. Barnadödligheten var stor och åldringar slutade ofta sina liv hemma på gården eller i födorådsstugan. Man hade till och med en ganska krass inställning i frågan. När den yngre generationen tog över gården skrevs vanligtvis ett födorådskontrakt mellan sonen som tog över gården och föräldrarna, där föräldrarna tillförsäkrades livets nödtorft och tak över huvudet så länge de levde. Ofta flyttade föräldrarna ut till lillstugan eller fargångsstugan. Ibland delades fördorådskontraktet mellan barnen till föräldrarna. Håkan Tiger, far till Johan och Pelle Tiger skulle bo en månad hos vardera sönerna. Man hade en dialektal term för detta ansvar mot föräldern eller föräldrarna - man skulle fö ihjäl dem. Det låter kanske hjärtlöst men man älskade och sörjde nog sina anhöriga lika mycket som man gör idag.

Det fanns generellt starka band mellan mor- och farföräldrar och barnbarn förr. Man levde tillsammans på gården och den äldre generationen hade tid att ägna sig åt de yngre barnen.

När någon avlidit kallade man på någon som skötte om svepning. Sedan skulle den döde ligga i öppen kista i salen eller i något annat rum som för tillfället inte användes. Byborna skulle sedan komma för att ta ett sista farväl av den döde. Det skulle också enligt seden bjudas på kaffe och förtäring vid det tillfället. Inträffade dödsfallet på vintern kunde kistan med den döde ställas ute på logen i avvaktan på att man kunde ordna begravning i Lycksele. Enligt traditionen skulle vägen utanför det hus där den dödes kista stod vara prydd med hackat granris. Seden finns inte belagd i Bäverträsk men däremot i grannbyn Bratten.

Det är svårt att fastställa när seden, att besöka en avlidens hem för att se den döde i sin kista, upphörde men långt fram i vår tid fanns personer som hade klara minnesbilder av sådana tillfällen. Göta Thiger kom ihåg att hon tillsammans med sina föräldrar sett Håkan Tiger i hans kista. Hon kom också ihåg ett dödsfall inom familjen. Götas lillebror föddes under senare delen av 1919 och dog sommaren därefter. Hon hade en tydlig minnesbild av hur byborna kom på besök för att se kistan med den döde som stod i storköket i mangårdsbyggnaden. Familjen bodde sommartid i bagarstugan innan telefon och växel installerades i storgården. Göta mindes hur hennes mor stod lutad mot diskbänken och grät medan byborna defilerade förbi kistan. Sedan skulle familjen som sed ha ork att bjuda på kaffe.

1947 är ett årtal som etsat sig in i många äldres medvetande. Under en period av några månader avled tre äldre personer i byn. Först dog Pelle Tiger nea hea. Under pärgrävninga gick Johan Robertsson hastigt bort och före jul samma år avled Ottilia på Israel Karlsbärge.  

Ottilia Karlsson (f. Thiger) förs till den sista vilan.

Julkalasen förr

De stora julkalasen i byn var efterlängtade. Julafton ägnades vanligtvis åt familjen eller de närmaste släktingarna. Göta Thiger, min faster, som berättat mycket om livet i byn när hon var ung, minns inte att man haft tomte som julklappsutdelare. Inte heller har man haft julbock. Det finns dock uppgifter från 1950-talet att man i byn Bratten haft julbock som julklappsutdelare. Vanligtvis delade någon i familjen ut klapparna som nästan alltid innehöll nyttigheter.

Fr.o.m. annandagen vidtog alla kaffekalasen. Under hela julhelgen ända fram till trettondagen gick man och väntade på besök från gårdarna i byn som kom och budade till kalas. Man tog också egna initiativ och bjöd in grannar och släkt. Tyra Tiger, en faster till mig, berättade om hur spännande det var att under juldagarna lyssna efter bjällrorna från någon hästskjuts som kom upp till huset för att bjuda in till julkalas.

Vid julkalasen bjöds på kaffe, bröd och bakverk. Till efterrätt blev det ofta vattlingon och grädde eller ibland hallon eller hjortron. Vid julkalasen var det sed att kommentera julgranen och julprydnaderna. Att pynta med julgran är en tradition som kom till Sverige från Tyskland i början av 1900-talet.

När man fick julfrämmande från byn värmdes hela huset upp och framför allt salen. I vanliga fall höll man endast kök och kammare uppvärmda vintertid.

Julkalas på 1930-talet hos Johan Robertssons. På fotot finns familjen Jonas Robertsson, familjen Johan Robertsson och familjen Johan Thiger.

Julkalas på 1950-talet med familjerna Ivar och Ingemar Thiger samt familjen
Sture Eklund, pastor i filadelfiaförsamlingen i byn.

Släppa djuren på skogen

Nybyggarnas jordbruk var inriktat på mjölk- och köttproduktion och inte i första hand på spannmål. Det fanns en tendens att ha fler kor än markerna kunde föda. 1830 fanns det 1800 kor i Lycksele socken. Det innebar att det gick 0,85 ko på varje invånare i socknen. Antalet får var ändå fler, 4 160. Fåren hade man framför allt för ullens skull. Sommartid fick djuren gå fritt på något ställe där de inte behövde tillsyn varje dag. Johan Robertsson hade någon period sina får på Storholmen  och intilliggande holme i Gamhemsjön. Getter har aldrig hållits i något större antal. De ansågs allmänt vara besvärliga djur att hålla.

Korna släpptes ut på bete i slutet av maj eller i början av juni och togs hem i slutet av september. Kreaturena släpptes via fätåerena (fägatorna) som gick genom byn. En gick från Ararat via Johan Thigers upp till Hemtjänn och anslöt sig till den som utgick från Johan Robertssons via Oskar Robertssons upp mot Israel Karls-bärge bort mot Granbärge och över Magamyra.

En getare (vallpojke) följde med korna ut i skogen under dagen och hem igen till mjölkning. Många gånger var getaren inte mer än 7-8 år med ansvar för större delen av byns kreatur. Gårdarna turades om att förse getaren med matsäck, getarkont, under dagen. Vissa gårdar var kända att ha bra mat, andra sämre. För en del var tillvaron ute i skogen med korna en traumatisk upplevelse, speciellt om det fanns björn i trakten eller om det var kraftiga åskväder. Några som varit getare svor dyrt och heligt att aldrig utsätta sina egna barn för detta. Hade man klarat av uppgiften första sommaren gick det bättre följande år. På höstarna när det var gott om svamp, som korna älskade, var det svårt att få hem dem i tid till mjölkningen. Korna föredrog soppar av olika slag. Dessa svampar kallades kollektivt för kosôppen. Ingen i byn använde svamp i matlagningen.

Efter vårbruket och vinterns körslor i skogen fick hästarna vila upp sig på skogsbete. Hästarna släpptes på skogen åt Svartlia till och hämtades hem till slåtterarbetet. I vissa byar fanns speciella getare för byns hästar. Göta Thiger kunde inte påminna sig att det har varit fallet i Bäverträsk.