Min fars bilar

Min far, Ingemar Thiger, f. 1908 tog körkort 1938. Körkortet finns sparat i familjen. Hur tidigt ute han var med införskaffande av bil vet jag inte men mina äldre syskon har en klarare bild av detta. Han hade skaffat sin första bil vid tiden för andra världskriget och fick som de flesta bilägare lämna däcken till försvaret och ha bilen uppallad i garage i väntan på freden. 

Bilarnas storlek genom åren varierade med inkomsten för tillfället. En särskilt snörik vinter med stora skador på skogen resulterade i mycket arbete i skogen och hyggliga inkomster. Den bil som förvärvades i samband med detta fick heta snöbruttibilen. Det var, tror min äldre bror, en Simca Vedette med v8-motor. Någon gång tidigt 1950-tal blev far lockad av en bilhandlare i stort behov av likvida medel att köpa en Mercedes. Bilen blev kortvarig i fars ägo som tyckte att det var lite uppkäftigt att åka kring i en så stilig bil. Det blev en Saab 2-taktare i stället. Familjen växte och en Oldsmobile med v8-motor byttes in. Bilen hade enligt uppgift gått som direktionsbil någonstans i Ådalen. Det finns inga bilder på far eller familjen poserande framför någon av familjens bilar men Oldsmobilen finns på ett foto parkerad vid pingstkapellet i byn i samband med något möte. Här i sällskap med andra mer modesta bilmodeller.

Den sista bilen far ägde var en Rambler som hade en kylarprydnad i krom i form av en liggande kvinna på en stiliserad motorhuv, nästan som galjonsfigurer som fanns på gamla skepp. Av trafiksäkerhetsskäl måste prydnaden avlägsnas och är nu det enda som idag finns kvar av den bilen. 

  

Bäverträsk en ganska pigg 250-åring

Byastugan Bävergården

I helgen firade bybor, f.d. bybor och andra intresserade Bäverträsk bys 250-årsdag.

1766 kom Zachris Andersson och hans hustru Elisabeth Larsson och började arbeta på sitt nybygge vid Gamhemsjön som då hette Bäverträsket. Efter att i flera år fått odlingarna skadade av frosten, fick paret 1781 tillåtelse av länsstyrelsen att flytta bostadshus och odlingar till Bäverträskbergets sluttning.
Det är till minne av denna odlargärning som byborna 1966 reste en minnessten på platsen för det första bostadshuset i byn. Nu firar man att byn blivit 250 år, trots alla samhällsförändringar. Alla jordbruk är nedlagda och kreaturen sedan länge borta. Ladugårdarna faller ihop eller rivs, det öppna landskapet förbuskas. Men allt är inte tillbakagång. Intresseföreningen är aktiv med bystugan som naturlig samlingsplats. Byn har fått gatlyse och bredband och en ny vägsträckning. Tack vare pendlingsavstånd till Lycksele kan folk, som valt att bo i Bäverträsk, stanna kvar och ha ett bra liv med en nybyggarhistoria att vara stolt över.

250-årsfirandet inleddes på fredag (8/7) i bystugan, Bävergården, med ett musikkafé med paret Siw Burman och Olle Berggren som med stor uppskattning från den fullsatta Bävergården spelade polonäser från Burträsktrakten och andra typer av folklåtar från södra Lappland. Olle var behjälplig med synthkomp till den efterföljande allsången där hela publiken deltog med liv och lust.

Siv Burman och Olle Berggren

Lördagen (9/7) visade sig från sin allra bästa sida med sol och värme. Tipspromenad på temat Bäverträsk historia, återknytande av gamla kontakter och utbyte av gamla minnen till en kopp kaffe med tunnbrödsmacka. Kl. 13.00 inleddes ceremonin vid minnesstenen vid sjön dit en del tagit sig efter en promenad längs gamla stigar. Andra valde bilen och landsvägen. Jag hade den stora äran att hålla talet vid stenen med anledning av byns 250-årsfirande. Efter en återblick på den första historieskrivningen med en uppdatering från 1966 och framåt utbringades ett fyrfaldigt leve för 250-åringen varvid en plakett till åminnelse av dagen att sätta upp i bystugan presenterades.
Åter till Bävergården med avslutning på en trevlig och givande dag.