Min far var ingen inbiten älgjägare

I lokal historieskrivning om skogsbyar i Västerbottens inland finns alltid älgjakt med som ett återkommande och väsentligt tema. Vilka har varit med i jaktlaget och vilka har varit jaktledare? Vem sköt den största älgtjuren? Vilka roliga och dråpliga händelser kommer man ihåg med koppling till jakten? Älgjakt är viktigt, det förstår man. Jakten har företrädesvis varit en manlig sysselsättning med sedvänjor och ritualer som återkommer år efter år.  Under sommaren skulle passen ses över och siktröjas. Jakttorn skulle ses över, ved anskaffas till passen och saltstenar sättas ut.
När hösten började närma sig var det dags att övningsskjuta på älgskyttebanan och älghunden skulle löptränas för att orka med att hålla efter älgen när det blev dags för jakt. Några körde runt på skogsbilvägar då och då och spanade efter älgar och hur de rörde sig inom jaktlagets område och den sysslan kunde fler än jägarna ha nöje av.

Jag kommer ihåg från min barndom spänningen som infann sig när jakten startade. Vi barn lyssnade hemma i byn efter ljud av skott och försökte räkna ut riktning och avstånd och väntade på fångskotten som verifierade att en älg skjutits. Var det en ko, en kalv eller en älgtjur? Så småningom dök en traktor upp med en död och urtagen älg på flaket på väg att hängas upp eller styckas. Ibland sköts älgen så till att man var tvungen att slakta djuret i skogen och bära de styckade delarna till närmaste väg eller båtlänning. Jag har ett minne av att jag en gång fick följa med i båt till andra sidan sundet i Gamhemsjön för att hämta älgkött. Det var väl inte något större stycke kött som jag orkade bära. Jag minns att båten var väldigt nedlastad på vägen tillbaka. Ofta var det min farbror Verner Thiger som höll i slaktkniven ute i skogen. Det här var före tillkomsten av alla skogsbilvägar som idag genomkorsar skogslandskapet och underlättar tillvaratagandet av jaktbytet.

Min far, Ingemar Thiger, var ingen inbiten älgjägare men han gjorde sin plikt i jaktlaget varje år. Hans inställning till jagandet har säkert bidragit till att bara en av sex syskon började jaga älg. Visserligen var älgstammen begränsad på fars tid i jaktlaget men jag tror inte att han någonsin sköt en älg. Ett år var han faktiskt delaktig i nedläggandet av en älg. En annan i jaktlaget gjorde dock anspråk på äran av att ha skjutit älgen. Min far backade och lät jaktkamraten stå som skytt. Saken var inte så viktig för min far.

En sak som jag aldrig sett redovisat i anslutning till alla älgjaktsredogörelser är det grannlaga arbete som fruarna hade att ta reda på älgköttet hemmavid. Före frysboxarnas inträde i hemmen gällde det att tillaga och konservera eller salta och/eller röka köttet. Första kvinnan i jaktlaget var förresten Eivor Karlsson.

Fotona nedan är från slutet av 1970-talet då jag följde med min tremänning Per Thiger ut i älgskogen en dag. 

En fri kyrka (7) - Nedgång och ihopslagning med Filadelfiaförsamlingen i Lycksele

1959 gick församlingen i Bäverträsk upp i Filadelfiaförsamlingen i Lycksele. Avflyttning och andra orsaker gjorde så småningom att underlaget för församlingsverksamhet i byn nådde en undre gräns. Avståndet till stan var inte så långt att det skulle hindra medlemmar att delta i församlingsverksamheten där. Några år efter sammanslagningen lämnades kapellet i Bäverträsk till en mäklare för försäljning. Åtgärden blev mycket kritiserad bland byborna men av de flesta i tysthet. Kapellet blev privat boende och byn stod utan samlingslokal. En lång följd av år efter försäljningen anordnades sommartid friluftsmöten uppe på Alfred Karls-berget.

Sionförsamlingen var den helt dominerande föreningsaktiviteten i byn under ett 40-tal år. Det anordnades inga danser i byn, det fanns ingen organiserad idrottsaktivitet eller annan föreningsverksamhet varför sionförsamlingen kom att prägla så många människors liv. Ungdomarna som växte upp på 1950-talet, då världen utanför trängde på genom framväxande massmedier och en större geografisk rörlighet, tyckte väl att församlingens informella syndakatalog var lite för omfattande och föråldrad. Äldstebrodern Axel Johansson från Nya Yppersta var väl den som mest nitiskt höll efter ungdomarna och speciellt flickorna. Det var synd att klippa håret, sminka sig, bära örhängen, att inte ha huvudbonad i kapellet, att bära långbyxor som flicka m.m. Många poster i syndakatalogen ströks väl efterhand. Där var Lyckseleförsamlingen normerande. De moderniteter som accepterades där accepterades även så småningom i byförsamlingarna.

Idag är frikyrkohistorien i Bäverträsk ett minne som tydligast lever kvar hos dem som kommit upp i åren och som har någon sorts anknytning till byn. Någon gammal församlingspredikant behöver inte som i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit återkomma till byn för att fullborda sekulariseringen. Det har samhällsutvecklingen och tiden klarat på egen hand.

En fri kyrka (6) - Predikantkrämen

Det kanske inte hände varje år men ofta anordnade församlingen bibelstudieveckor med väckelsemöten och avslutande söndagsmöten kl. 11.00 och 15.00. Särskilt kallade till dessa veckor var predikanter som var kända för sin fängslande förkunnelse och som kunde locka inte bara församlingens egna utan även andra troende och icke troende.

Predikanterna vid dessa bibelstudieveckor var förlagda hemma hos församlingsmedlemmar i byn, antingen hos oss, hos Ture Robertssons eller Ivar Thigers nea hea. Jag kommer inte ihåg namnen på de predikanter som bodde hemma hos oss men minns tydligt de särskilda förhållningsorder som gällde med dessa gäster i huset. Det gällde att inte stoja och bråka eller störa dessa herrens tjänare när de förberedde sig för sina predikningar i bibelstudium och bön. Vid matbordet gällde att hålla sig avvaktande och vänta till gästen och sedan de vuxna tagit för sig.  Min mor stod som alltid vid sidan av och passade upp. En positiv sak med dessa gästspel, ur vår synvinkel som barn, var att det vid söndagsmålet vankades efterrätt. Sällan serverades efterrätt på färska bär och frukter men kräm kokad på torkade katrinplommon fanns alltid att tillgå. Efterrätten blev så förknippad i vår familj med dessa besökande predikanter att den för evigt kom att få beteckningen predikantkrämen.

En fri kyrka (5) - O må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld

Den trosuppfattning som var rådande inom sionförsamlingen var, vid sidan av kravet på omvändelse, dop genom nedsänkning och strävan efter andens dop, en förkunnelse präglad av ett eskatologisk perspektiv, nämligen att mänskligheten befann sig i de yttersta av dagar och att Jesus återkomst var mycket nära förestående liksom de frälstas uppryckande honom till mötes. Mötesledaren i kapellet påannonserade kommande möten oftast med ”om vi får ha hälsan och Gud dröjer”.

Många satte sin förhoppning till ett annat och bättre liv hinsides i stället för detta liv som var fullt av mödor och ekonomiska bekymmer. Himlen var fokus i förkunnelse och församlingsliv. Det gällde att ha sin lampa brinnande och att finnas i den skara som när som helst skulle ryckas upp Herren till mötes. Vid bönemöten, när bönebruset stillnat och tungomålstalandet likaså, stämde någon av äldstebröderna ofta upp ”Å må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld, må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd …” Hos mer än en väckte föreställningen om att plötsligt bli ensam kvar i vedermödan utan familj och vänner starka ångestkänslor.

1950-talet var präglat av det kalla kriget och det gudlösa hotet från öst. Pastorn Birger Claesson publicerade i slutet av 1950 en redogörelse för en syn han hade haft som innebar en omfattande invasion av Sverige av fiendearmeer till följd av befolkningens ökade gudlöshet. Skriften fick stor spridning inom frikyrkan. Jag minns att bland de fåtaliga böcker som fanns i mitt hem fanns denna skrift med den ödesmättade titeln ”DOM över Sverige”. 

1946 upptäcktes en kristusbild i gruvan i Kristineberg. Fyndet sattes i samband med en profetia som femtio år tidigare lämnades av en kvinna i västerbottniska lappmarken. I profetian förespås att Kristus i de yttersta tiderna ska visa sig inne i ett berg i Nordanlandet. Folketymologin såg genast kopplingen Krist-in-e-berg med kristusbilden i Kristineberg. Fotot och profetian såldes i stora upplagor åren därefter, bl.a. vid Lapplandsveckan. Jag minns från min barndom att jag sett denna bild inramad i gårdar hemma i byn.

1954 på sommaren inträffade en fullständig solförmörkelse över Sverige. Denna händelse sågs av en och annan församlingsmedlem som ytterligare ett tecken på den yttersta tiden.

Samtidigt befann sig vårt land som förskonats från världskriget i stark ekonomisk utveckling. Folk fick det stadigt bättre ekonomiskt och möjligheter till vidareutbildning och klassresor öppnade sig successivt för den yngre generationen. Den starka strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk skulle kanske i det korta perspektivet visa sig vara ett större hot mot skogsbyarnas fortlevnad och bygemenskapen än profetior och tecken i skyn.

  

Kristusbilden i Kristinebergsgruvan.

En fri kyrka (4) - Församlingen bygger ett kapell

Lokalfrågan för Sionförsamlingen i Bäverträsk togs upp vid ett antal tillfällen under slutet av 1920-talet. 1932 bildades en byggnadskommitté bestående av Oskar Robertsson, Axel Johansson, Johan Robertsson, Holger Thiger, Valdemar Thiger, Alfred Karlsson och Vilhelm Karlsson från Tallträsk. Tomten skänktes till församlingen av Oskar Robertsson. Efter många timmar av ideellt arbete kunde kapellet invigas 1934.

1947 installerades telefon till den nye predikanten Gösta Johansson (Karmeborg) från Kroksjö. I december samma år får äldstebrodern Axel Johansson uppdrag att åka till Vilhelmina för att där upphandla ordentliga bänkar till kapellet. De anbud som man fått från Lycksele avvisades som alltför dyra. 1948 fick Alfred Karlsson och Ingemar Thiger uppdrag att ordna ett staket runt byggnaden och samma personer plus Ture Robertsson utsågs att ordna vattenledning till kapellet.

1952, lagom till att den nye predikanten Bertil Jakobsson tillträdde, beslöt församlingen att bygga ut lägenheten på övervåningen med två rum. För detta ändamål upptogs ett lån på 8 000 kr Resterande kostnad 20 000 kr finansierades genom frivilliga insatser.

Ingången till kapellet låg på långsidan som vetter mot Hemtjänn (Hemtjärnen) och bäcken som rinner ut från tjärnen. På gavelsidan som vetter mot Östansbacken fanns stora fönster som generöst släppte in ljus i lokalen. Ingång till lägenheten ovanpå fanns på motstående gavel som vette mot landsvägen.
Mötesrummet sträckte sig över hela gavelbredden. trägolvet var mörknat av många lager av fernissa.
De ljusbetsade bänkarna stod i två rader med en gång i mitten som ledde fram till podiet. Bänkarna var i baksidan försedda med ett sluttande hyllplan för att ställa upp medhavd Bibel eller Segertoner. På podiets vänstra sida stod tramporgeln från vilken Göta Thiger ledde församlingssången och strängmusiken som för det mesta sjöng tvåstämmigt till orgel och gitarrer, ibland förstärkt med ett dragspel. Till höger om podiet fanns ingången till lilla salen som öppnades upp vid stormöten som drog mycket folk och som nyttjades för kaffeservering ibland.

1951 köptes en mindre skollokal på utposten Lingonbacken under församlingen i Bäverträsk. Bänkarna från lilla salen i bäverträskkapellet flyttades till Lingonbacken och en begagnad tramporgel köptes in.

Kapellet före 1952. Fotot taget från Alfred Karlssons gård.

Kapellet efter ombyggnaden 1952

En fri kyrka (3) - Sionförsamlingen i Bäverträsk bildas

Den 18 juni1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Vittnen vid tillfället (enligt protokollet) var Rudolf Danielsson, Husbondliden; Leon Johansson och Henning Dahlman. Rudolf Danielsson valdes att leda mötet och Hanna Carlsson (g. Holm) utsågs att föra protokoll.
För att få sluta sig till församlingen krävdes omvändelse, dop genom nedsänkning (vuxendop) samt dop i den Helige Ande eller åtminstone en strävan efter att uppnå detta, ”att komma igenom” som man sade inom pingströrelsen.

Vidare fastslogs att församlingsmedlem skulle pryda Kristus genom att inte söka ogudaktigt sällskap, genom att vara enkel, ren och snygg i klädsel och att vara ett föredöme i samtal med andra, i uppträdande inom församlingen, på väg till och från möten. Allt detta med talrika hänvisningar till olika bibelställen.

Medlemsantalet var vid bildandet 15 troende. Av dessa fanns Alfrida Robertsson, Hanna Robertsson, Judit och Helmfrid Thiger, Arvida Karlsson, Hanna Holm och Werner Thiger fortfarande kvar som aktiva församlingsmedlemmar när församlingen firade sitt 40-årsjubileum 1963.  Oskar Robertsson valdes till församlingens föreståndare, en post som han innehade tjugofyra år. Jag har få minnen av Oskar men jag minns honom som en snäll gammal man som gjorde sälgpipor åt oss på våren när sälgen savade och lätt släppte barken från veden.

Församlingen skulle stå utan fast gudstjänstlokal ända till 1934, alltså drygt tio år efter bildandet. Man var i stället hänvisad till lokaler som uppläts av hängivna församlingsmedlemmar. Oftast hölls gudstjänsterna i Nils Vahlbergs hem. Nils Vahlberg var inflyttad i byn och gifte sig med Rora (eg. Aurora) dotter till Per Olof Matsson i Ararat. Nils och Rora övertog Matssons hemman öst på byn. Inför varje gudstjänst hissade Nils Vahlberg den svenska flaggan. Vid något tillfälle blev uppslutningen till mötet minst sagt mager. Nils fällde då kommentaren som har blivit ett talesätt i byn: - Är hä förgäves som ja ha hisse flagga?  Sommartid kunde man ha möten i Oskar Robertssons loge. Långt senare skulle man ordna möten uppe på Israel Karls berget/Alfred Karls berget och i Vilhelm Karlssons loge i Tallträsk. Vilhelm var bror till Alfred.

Göta Thiger, min faster, berättade att den sista gången hon åkte risselslea (släde efter häst) till Lycksele var annandagen 1928 då hon och ett antal nyfrälsta från byn ställde färden till Lycksele för att döpa sig. Sionförsamlingen saknade ännu egen lokal med dopgrav och hade därför hyrt filadelfiakapellet i Lycksele för dopakten som leddes av Gottfrid Ahlenius från Sorsele. Han tjänade tillfälligt som evangelist i Bäverträsk. 1932 hade medlemsantalet i församlingen ökat till 52 troende. Vid 40-årsjubileet 1963 konstaterades att 127 medlemmar tillhört församlingen genom åren.

Per Ekbladh,  Gottne Hägglund, Gösta Karmeborg, Evert Öberg, Bertil Jakobsson och Sture Eclundh har tjänat som pastorer i församlingen genom åren. Evangelistparet Sonja Ahlkvist och Alva Karlsson var de sista församlingsanställda som bodde i kapellet. Jag har bara sporadiska minnen av pastorerna som passerat revy i församlingen. Per Ekblad var gift med en dotter till Oskar och Alfrida Robertsson och besökte då och då byn och församlingen. Bertil Jakobsson var min far behjälplig i rörmokeriet ibland. Bertil var praktiskt lagd och därtill ganska smal i kroppsbyggnad om jag har förstått det rätt. Min far fällde ibland den uppskattande kommentaren om Bertil att han skulle kunna ta sig igenom ett husnavarhål.

Sture Eclundh minns jag vid sidan av pastorssysslan som en god amatörfotograf. Sonja och Alva har jag flest minnen av eftersom jag var något äldre när de var verksamma i byn. Alva minns jag som en ganska driven gitarrist i jämförelse med många andra. Av Alva fick jag överta en gitarr när hon fick tillfälle att köpa en ny och bättre. Det inspirerade mig till att börja spela gitarr på allvar.

Sionförsamlingen firar 25-årsjubileum. På fotot kan identifieras:
Oskar Robertsson (nr 3 fr. v.), Axel Johansson, Gösta Karmeborg och
Gottner Hägglund

Anna Robertsson g. m. Rickard Robertsson besöker sin svägerska
Alfrida Robertsson g. m. Oskar Robertsson, sionförsamlingens föreståndare.
Tid: 1930-tal

En fri kyrka (2) - Föregångarna

I Bäverträsk fanns sambandet mellan nykterhetsrörelse och frikyrka ganska tydligt. Pionjärerna inom pingstförsamlingen i Bäverträsk var tidigt engagerade i Svenska Blåbandsrörelsen som grundades  1883. Rörelsen kom ursprungligen från USA och Pittsburgh där den startade 1877 som en nykterhetsrörelse med kristna förtecken. I början av förra seklet fanns en blåbandsförening i Bäverträsk med omnejd. Robert Jonsson var lokalföreningens ordförande. Föreningen höll ofta sina möten i Näsland och Sandvik. Göta Thiger, min faster, mindes att hon som barn deltog med sin mor i ett blåbandsmöte i Näsland. Mötena var en blandning av religiös sammankomst  och nykterhetsmöte. Robert Jonssons söner kom senare att figurera som några av grundarna till pingstförsamlingen i Bäverträsk.

I samband med att pingstförsamlingar bildades i byarna gick huvuddelen av medlemmarna över i dem. Blåbandsrörelsen har varit mest långlivad i centralorten Lycksele samt i byarna Rusksele och Helsingfors.

Pingstväckelsen i byarna hade en föregångare i Helgelseförbundets evangeliseringsarbete. Det är känt att det så tidigt som 1896 fanns kvinnliga evangelister i arbete i Kroksjö. I Vinliden drog väckelsen fram tidigt och resulterade i att en baptistförsamling bildades. Helgelseförbundet hade inga ambitioner att bilda egna församlingar. Därför kom bl.a. pingströrelsen att skörda frukterna av Helgelseförbundets tidiga evangelisation.

Några år efter att filadelfiaförsamlingen bildades i Stockholm 1910 hade rörelsen och dess tankar letat sig upp till lappmarken. I samband med marknader och kyrkhelger samlades grupper av människor som gripits av väckelsen till bönemöten i kyrkstugorna på Finnbacken i Lycksele. Ögonvittnen har berättat att så många som trettio personer kunde trängas i någon bondes kyrkstuga i högljudd bön om Andens dop. En av dessa kyrkstugor i vilken dessa bönemöten tilldrog sig tillhörde bäverträskbonden Robert Jonsson. Han hade sin kyrkstuga någonstans mellan mejeriet och Medborgarhuset. Kyrkstugorna som hade två våningar låg i långa rader med gator emellan. Robert Jonssons kyrkstuga gränsade till tallträskarnas. Tigrarna hade sin kyrkstugulägenhet ovanpå Roberts. Med på mötena var oftast Roberts söner Oskar, Rickard och Jonas. Rickard kom sedermera att arbeta som pingstpastor. Oskar var församlingsföreståndare i pingstförsamlingen i Bäverträsk under många år.

Kyrkstugorna på Finnbacken, Lycksele

Robert Jonssons hus i Bäverträsk. När denna bild togs hade gården övertagits
av sonen Johan Robertsson. Här vinkar familjen av brodern
Rickard Robertsson och hans hustru Anna som varit på besök.

En fri kyrka (1)

Slutet av 1800-talet ser en rad starka folkrörelser växa fram, vilka kommer att bidra till det demokratiska Sveriges framväxt. Det är arbetarrörelsen och fackföreningarna, det är nykterhetsrörelsen och sist men inte minst frikyrkorörelsen.

Frikyrkan har kanske inte så tydligt kopplats samman med de demokratiska strävandena som fick fäste i slutet av förrförra seklet. Rätten att fritt utöva sin gudstro och rätten att förkunna det kristna budskapet hade alltid varit förbehållet svenska kyrkan. Åtskilliga som öppet trotsat statskyrkans makt hade fängslats eller tvingats i ofrivillig exil, bl.a. som utvandrare till Amerika. Sambandet mellan den kyrkliga och den världsliga makten är i slutet av 1800-talet fortfarande tydlig. Det skulle t.ex. dröja ända till 1932 innan ansvaret för den svenska folkskolan helt gick över från kyrkoförsamlingarna till kommunerna.

Konventikelplakatet från 1726 som stadgade kyrkans ensamrätt till gudstjänster och förkunnelse var verksamt fram till 1858 då det mjukades upp för att tio år senare i praktiken bli verkningslöst. Den svenska statskyrkan såg ändå länge med skepsis på de framväxande frikyrkosamfunden. Ytterst utmanade dessa samfund naturligtvis kyrkans och prästerskapets legitimitet och makt. För de människor som anammade frikyrkornas budskap utgjorde delvis steget från kyrkan till frikyrkoförsamlingen ett slags upprorshandling mot en rådande ordning samtidigt som man sökte en annan form av trosutövning som svenska kyrkan inte kunde tillgodose.

Det fanns i slutet av förrförra seklet ett nära samband mellan arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och de framväxande frikyrkorna. Starkast fanns sambandet i kustsamhällena som hade en betydande arbetarbefolkning.

I Västerbottens inland beredde Blåbandsrörelsen, Helgelseförbundet och baptisterna marken för den pingstväckelse som svepte fram i byar och samhällen i nittonhundratalets början. I bäverträskbonden Robert Jonssons kyrkstuga på Finnbacken i Lycksele trängdes nyfrälsta i bön om andens dop under kyrk- och marknadshelgerna. Strax före midsommar 1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Medlemsantalet var i starten femton stycken och det skulle dröja till 1934 innan man kunde få en fast samlingspunkt, en egen kyrkolokal, kapellet.

Kan eventuellt vara Magdalenas dop (en syster till min farmor Hulda Thiger)

Skolan (3) - Bergsgården

1937 byggde Adolf och Ragnhild Bergström en skol- och bostadsbyggnad i Bergsgården tre km från byn. Skolbyggnaden ägdes av paret Bergström och skoldelen hyrdes ut till skolstyrelsen. Adolf hade kommit till orten genom vägbyggnationerna, han liksom Nisse Backlund och Hjalmar Näsström. Bengt och Algöt Fransson köpte senare skolan av Bergströms. Bengt hade sin verkstad som träsnidare i ett rum intill skolsalen och Algöt stod för skolbespisningen på övervåningen dit eleverna marscherade i samlad tropp med varsin pall att sitta på vid matbordet. Skolan skulle betjäna elever ända från Bäverträsk till Älgträsk och detta var en av anledningarna till att skolan placerades så avskilt men på rimligt avstånd till alla delar av upptagningsområdet. Den stod där i ensamt majestät med Stenträskmyren åt ena hållet och den täta granskogen nedanför där man ibland kunde skönja blänket från Stennässjön. Skolan var en s.k. B-skola vilket innebar att man hade intagning vart annat år. Ena året fanns årskurserna 1, 2 och 5 och andra året 2, 4 och 6. När det blev sjuårig folkskola skjutsades barnen i årskurs sju till Furuvik eller Umgransele. Vartannatårsintagningarna gjorde att föräldrar till sexåringar stod inför valet att låta barnen börja vid sex års ålder eller vänta två år till de blev åtta. De föräldrar som vill sätta sina sexåringar i skolan fick inför terminsstarten åka till Lycksele för att testa sina telningars skolmognad.

Skolan i Bergsgården , ingången till bostadsdelen. Vid väggen står Adolfs DKW
parkerad. Ute på gräsmatta sitter Ragnhild och sonen Sten-Sture.

Skolan saknade wc i skoldelen. En länga med torrdass stod nedanför skolan vid skogskanten. På samma sida av Vilhelminavägen mot Bäverträsk till låg en liten bollplan och intill en större vattenpöl med intressant insektsliv på vårarna. Bl.a. var det gott om stora dykarbaggar. I skogen nedanför vägen byggdes kojor på lunchrasterna. De förrädiska höstisarna lockade de djärvaste till våghalsig jumpning på de dyiga vattensamlingarna på myren ovanför skolan.

Ragnhild Bergström med elever vid Bergsgårdens skola. Fr. v. övre raden:
Solveig Backlund, Edit Backlund, Vivianne Nordgren, Inga-Britt Nordgren,
Eleine Magnusson, Ragnhild Bergström, Bror-Allan Alfredsson, Daniel Karlsson,
Jan Karlsson, Åke Oskarsson.
Nedre raden fr. v.: Bror Backlund, Tor Karlsson, oidentifierad, Stig Karlsson,
Leidulf Johansson, Stig Johansson, Jan-Elis Nordgren.

Min svåger Einar Norgren, som bodde i Björkhagen, började skolan 1938. Året därpå hade Adolf Bergström skollärarinnans man skaffat en DKW som han utförde skolskjutsar med. Einar hann åka skolskjuts några dagar höstterminen 1939 innan kriget bröt ut och bensin och däck reserverades för försvaret och andra samhällsfunktioner som måste upprätthållas. Adolf lämnade in sina däck till järnvägens godsmottagning och där fick dom ligga till kriget var slut undan för försvarets argusögon. Einar kunde inte promenera de fem kilometerna från Björkhagen till skolan i Bergsgården. En tid fick han bo hos släktingar i Holmbo. Därefter bodde han hos Axel Johansson i Nya Yppersta. Axel var strängt religiös och Einars tillvaro och rörelsefrihet blev begränsad vilket ledde till otrivsel. Einar hade också svårt att sova och vaknade ofta mitt i natten av ljudet från Axels astmatunga andning och hans inhalerande av någon slags medicinsk rök som skulle lindra anfallen.

Lärarinnan Ragnhild Bergström tillsammans med elever på trappen till
skolingången. Fotot taget på 1930-talet. 

Fr.o.m. tredje klass förutsattes Einar kunna gå hela de fem kilometerna till och från skolan. Det var tröttsamt för en så ung människa speciellt när snöröjningen var eftersatt eller dröjde. Einar var ofta trött i och efter skolan p.g.a. den långa skolvägen. Någon gång kunde en bil med gengasaggregat stanna till på vägen och ge Einar skjuts till eller ifrån skolan.

Idag finns inte mycket som minner om skolan i Bergsgården. Den är riven sedan många år. Kvar finns endast den gapande källargrunden med vattenlednings- och värmeledningsrör pekande åt alla håll.

Skolan (2) - Den ambulerande skolan

När skolundervisning startade i Bäverträsk är inte klarlagt. Dock finns uppgifter på att ambulerande (kringflyttande) skola bedrivits på ett par ställen i byn. I Hammarbergs fanns ett större rum på övervåningen med välvt tak eller tredingstak där skola hölls i början av förra seklet. Emma Olofsson, Byssträsk var en av lärarna som verkat i byn. Skolan flyttade så småningom till Pelle Thigers, där skola hölls i salen på bottenvåningen. Lärarinnan bodde i ett gavelrum på övervåningen som vette mot Johan Robertssons. I denna ambulerande skola började Ragnhild Bergström sin lärargärning. Hon kom att undervisa byns elever i över 40 år.

Pelle Thigers sett från Johan Robertssons. I vänstra delen av bilden syns
bagarstugan och ladugården och ovanför hästryggen skymtar mangårdsbyggnaden,
där skolan höll till på bottenvåningen och lärarinnan bodde på övervåningen.

Den ambulerande skolan inledde terminen i augusti. Med avbrott för potatislov och jullov fortsatte undervisningen till februari. Då flyttades skolundervisningen till Aspås. Det sas att man utbildade böndernas barn på hösten och torparnas barn på våren. 1929 brann Pelle Thigers och skolan blev hemlös. Innan skolan i Bergsgården var byggd fick skolundervisningen ske i Holmgård. Dolly Axelsson som var fosterbarn hos Johan Robertssons i byn fick sin undervisning i Holmgård. Hon fick ligga över hos lärarinnan under veckorna eftersom det var för långt för henne att ta sig till och från skolan varje dag. Lewi Thiger, min fars yngsta bror, f. 1923 fick däremot sin undervisning i grannbyn Bratten av någon anledning.

Skolan (1) - folkskolestadgan och seminarium för småskollärare i Lycksele

Den svenska folkskolan inrättades 1842 med syfte att skapa en allmän och obligatorisk undervisning. I Folkskolestadgan föreskrevs skolplikt för alla barn. Eleven skulle börja skolan senast vid nio års ålder. Vidare föreskrevs att det skulle finnas minst en fast skola med en seminarieutbildad lärare i varje socken. Brist på skolbyggnader och utbildad lärarpersonal bromsade länge folkskolans utveckling.

1860 tillkom folkskoleinspektionen med 20 inspektörer i landet som aktivt kom att bidra till förbättring av skollokaler och undervisning. Folkskoleinspektören i Lycksele lappmark hade att att inspektera samtliga skolor i Lycksele, Åsele, Dorotea, Örträsk, Fredrika, Vilhelmina, Stensele, Tärna, Sorsele och Malå. Folkskoleinspektören K. L. Österberg, som verkade i Lycksele lappmarks skoldistrikt från 1904 och elva år framåt vittnade om den den bristande kontrollen över skolgången ute i socknarna. Ofta glömdes skolpliktiga elever bort under flera år och till och med under hela skolpliktstiden. Matriklar infördes så småningom där de skolpliktiga eleverna noterades liksom uppgifter om  närvaro och skolresultat.

Småskollärarinneseminariet i Lycksele

Ett tvåårigt småskollärarinneseminarium fanns i Lycksele. Småskollärare som genomgått denna utbildning fick ofta axla ansvaret för ambulerande (kringflyttande) mindre folkskolor ute i socknarna och klara av elever från årskurs ett till sex. Bristen på skollokaler var stor och vanligtvis fick den ambulerande folkskolan inhysas i ett större rum i någon bondgård.

Enligt skolinspektören Österberg fanns 20 folkskolor 1904, varav 17 ambulerande. Lärarkåren i Lycksele socken uppgick till 21 personer. 1921 fanns 55 skolor varav 27 ambulerande med en sammanlagd lärarkår på 59 personer. Antalet skolhus hade ökat från nio till tjugofem.

En musikalisk syskonskara

Min far Ingemar Thiger hade åtta syskon. De flesta av dem trakterade ett instrument eller sjöng solo eller i kör. Musikutövandet skedde i kapellet, i syskonskaran eller vid sammankomster eller kalas.
Jag har inget minne av att jag hörde min far spela något instrument. Jag har sett fotografier där han trakterar dragspel. När jag växte upp hade sågverksarbete redan decimerat eller skadat ett antal fingrar, vilket gjorde det omöjligt för honom att spela. Jag kan inte påminna mig att han beklagade sig över detta. Däremot var han angelägen om att vi barn skulle ägna oss åt musik ifall vi hade fallenhet och lust för detta. Vi hade t.ex alltid piano hemma. Det stod i salen där vi sällan uppehöll oss annat än för att spela på detta piano. I min syskonskara var det bara min storasyster och jag som i någon högre grad ägnade oss åt musik. Farbror Verner var särskilt uppmuntrande och intresserade sig för vårt musikutövande. Han var också den av sin syskonskara som regelbundet musicerade, i hans fall var pianot huvudinstrument. Han ackompanjerade solister i gudstjänster hemma i pingstförsamlingen men också på annat håll i samband med hans affärsresor som möbelförsäljare. Det var i kapellet vi fick våra tidigaste musikaliska influenser. Längre fram skulle radio, tv och grammofon introducera oss för annan musik och andra genrer.

Farbror Holger var, har jag läst i pingstförsamlingens i Bäverträsk protokoll, ansvarig för musikverksamheten i kapellet i början. Den sysslan övertogs av Göta Thiger när Holger flyttade till Tuvträsk.
Farbror Valdemar, som bodde nea hea innan han flyttade till Lycksele, var liksom Verner medlem i Lycksele pingstförsamlings manskör. Farbror Levi, den yngsta av fars syskon, spelade fiol. Jag kommer ihåg och har ett fotografi från min mors 60-årsdag där Verner och Levi spelar piano och fiol för min mor. Pianot hade hon fortfarande kvar och Levi måste ha haft med sig fiolen. På fotot sitter farbror Ivar och lyssnar. Jag har inte hört att han skulle ha trakterat något instrument. Samma sak gäller min fars systrar Dagmar, Margret och Mary.

Lycksele manskör på 1950-talet. I nedersta raden som nr 2 fr. v. sitter
farbror Verner. Farbror Valdemar sitter längst till höger i nedre raden.

Min far Ingemar Thiger poserar med sitt knappdragspel nedanför trappen
till hemmet i Bäverträsk. Till h. systern Mary och brodern Levi. Personen
längst till v. okänd

Farbröderna Verner och Levi musicerar tillsammans på min mors 60-årsdag.
Farbror Ivar lyssnar i soffan.