1959 gick församlingen i Bäverträsk upp i
Filadelfiaförsamlingen i Lycksele. Avflyttning och andra orsaker gjorde så
småningom att underlaget för församlingsverksamhet i byn nådde en undre gräns.
Avståndet till stan var inte så långt att det skulle hindra medlemmar att delta
i församlingsverksamheten där. Några år efter sammanslagningen lämnades
kapellet i Bäverträsk till en mäklare för försäljning. Åtgärden blev mycket
kritiserad bland byborna men av de flesta i tysthet. Kapellet blev privat
boende och byn stod utan samlingslokal. En lång följd av år efter
försäljningen anordnades sommartid friluftsmöten uppe på Alfred Karls-berget.
Sionförsamlingen var den helt dominerande
föreningsaktiviteten i byn under ett 40-tal år. Det anordnades inga danser i
byn, det fanns ingen organiserad idrottsaktivitet eller annan
föreningsverksamhet varför sionförsamlingen kom att prägla så många människors
liv. Ungdomarna som växte upp på 1950-talet, då världen utanför trängde på
genom framväxande massmedier och en större geografisk rörlighet, tyckte väl att
församlingens informella syndakatalog var lite för omfattande och föråldrad.
Äldstebrodern Axel Johansson från Nya Yppersta var väl den som mest nitiskt
höll efter ungdomarna och speciellt flickorna. Det var synd att klippa håret, sminka
sig, bära örhängen, att inte ha huvudbonad i kapellet, att bära långbyxor som
flicka m.m. Många poster i syndakatalogen ströks väl efterhand. Där var
Lyckseleförsamlingen normerande. De moderniteter som accepterades där
accepterades även så småningom i byförsamlingarna.
Idag är frikyrkohistorien i Bäverträsk ett minne som
tydligast lever kvar hos dem som kommit upp i åren och som har någon sorts
anknytning till byn. Någon gammal församlingspredikant behöver inte som i
Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit återkomma
till byn för att fullborda sekulariseringen. Det har samhällsutvecklingen och
tiden klarat på egen hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar