Henfrid Johansson om trollungarna på nybygget Gräsmyr i Arvidsjaur

- Jag kan inte riktigt bli ledig tron på det där med de övernaturliga, menade Henfrid Johansson i en intervju.  En gammal gubbe talade om för mig att de övernaturliga finns än idag men troll och vittra dom flyr undan bebyggelsen. Gubben kände en arkitekt i Lycksele, Strömkvist som berättade en historia som är det egendomligaste jag har hört. Han var bosatt i Arvidsjaur innan han kom till Lycksele. En kväll kom en bekant och hälsade på och de började tala om sådant som var obegripligt och oknytt.
 - Men du som bor tvärs över gården från grannfrun K J, gå in till henne och se om du får henne att tala om hur det var på nybygget Gräsmyr, då ska du få höra något som är rent ovanligt, sade hans gode vän.

Han besökte frun och talade om ett och annat. Så småningom förde han på tal att det skulle vara lite märkvärdigt på nybygget och frågade om hon ville återge något av det märkvärdiga hon fått se och höra.

- Nej det gör jag inte. Jag har fått uppbära så mycken smälek för det där så det gör jag absolut inte, jag har blivit skrattad åt och haft nog spektakel åt.
Men då sa maken:  - Det är väl inte det Strömkvist funderar på, nog kan du väl berätta hur det var.

Och så berättade hon:  Det var två små systrar på nybygget Gräsmyr, som brukade leka i en glänta mot skogen. En var berättaren som barn och den andra hennes lillasyster.  Så kom en dag fram tre små varelser, gråklädda och med grå mössor och började leka med barnen. Varelserna var inte så talföra men systrarna tyckte om att leka med de små lekkamraterna. Mamman på nybygget anade oråd för hon upptäckte att lekkamraterna inte var riktiga människor, de var trolltyg enligt hennes mening. Hon ville lämna nybygget men mannen hade lagt ner mycket arbete på nybygget och slog ifrån sig och bagatelliserade det hela.

En kväll då fadern var borta och småflickorna följde modern till kvällsmjölkningen, kom de tre små varelserna in i ladugården. Modern hade en full mjölkstäva på golvet och höll på att mjölka en annan ko.
- Ja, verkeligen, att människor ska behöva vara och bo och leva där det är sån trollohyra. Nej, härifrån ska man.
Då slog/rappe en av de små varelserna till mjölkstävan på golvet så mjölken stänkte och trästävan splittrades kring vägg och tak. Sen for de små varelserna ut ur ladugården.

Fadern försökte lugna modern med att barnen tyckte om att leka med de små. 

Så kom en dag, när en av barnen på nybygget, syster till berättaren, blev ovän med en av småfolket  och kallade den lilla varelsen trollohyra. Den lilla varelsen blev arg och rev av flickan alla kläder, t.o.m. strumporna. Flickan sprang in och grät floder. Detta var droppen, nu skulle modern flytta en gång för alla. Men det gick dagar och veckor och så kom den lilla varelsen tillbaka och hade med sig en guldkedja som försoningsgåva .  – Den här kedjan ska du vara mycket rädd om, för om du tappar bort den eller gör dig av med den, då dör du. Familjen flyttade ifrån nybygget och syskonen växte upp.  

En gång när lillasystern blivit vuxen hade hon ärende till Umeå. – Nu ska jag ta den här guldkedjan och gå till en juvelerare med den, för det fanns ingen kontrollstämpel på den. Hon skulle få komma tillbaka efter ett tag för att få ett utslag om kedjan.  - Jag kan inte finna annat än att kedjan inte bara är 23 karats guld utan t.o.m. 24 karats guld, meddelade juveleraren.

- Vad ska man tro? Man får den uppfattningen att människan inte ljög om det hela, avslutade Strömkvist.

Henfrid Johansson 1896-1976

Henfrid Johansson föddes i Fäbodliden som nummer två i en syskonskara på elva barn. Tre av syskonen dog inom en månad efter födseln. Henfrids mor Ester Elisabeth Renman föddes 1869 i Aspås. Fadern f. 1861 var barnfödd och bosatt i Fäboliden.

Henfrid arbetade i skogen men blev engagerad i vägbyggnation på Vilhelminavägen. Bland arbetskamraterna fanns David Bölja, Nisse Backlund, Adolf Bergström och andra som kom till bygden som AK-arbetare på vägbygget. Henfrid jobbade, efter perioden som vägarbetare, som skogsarbetare. På fritiden var tillverkning av flintlåsbössor och läsning något som upptog hans tid.

Henfrid förblev ogift liksom Arvid Lindman som han delade bostad med. Det berättas att Henfrid var förälskad i den unga skollärarinnan på bygden. De var till och med förlovade säger en del men förlovningen slogs upp p.g.a. att Henfrid vid något tillfälle inte uppträdde chevalereskt nog för hennes smak. Henfrid kunde ha ett hetsigt humör,  vilket ledde till att han vid något tillfälle lämnade sitt arbete i vredesmod och bytte arbetsgivare. Bäverträskborna satte han inte högt. Åtminstone var det fallet vid ett tillfälle när Einar Nordgren och hans fru fick lyssna till hans svavelosande utläggning om Bäverträsk och byborna.

Henfrid blev i samband med vägbygget inhyst på obestämd tid tillsammans med Arvid Lindman i den enkelstuga han bodde i på Björkåsen.  Arvid hade försökt ta upp ett torp på Aspåsliden men blev stoppad av Domänverket, som ansåg att det inte skulle gå att få vatten på stället. I stället hänvisades Arvid till Björkåsen, där hans bror Vilhelm hjälpte honom att bygga upp stugan, som aldrig fick elektricitet eller indraget vatten och avlopp så länge någon bodde kvar i huset. Den lilla åkerlapp som Arvid hann ta upp på Aspåsliden fungerade ett tag som fotbollsplan för traktens ungdomar.

Arvid och Henfrid var två helt olika personligheter. Arvid var ansedd lite barnslig men snäll och Henfrid bullrig, talför och intellektuellt lagd. Om Henfrid sas att han ibland, när han åkte till Lycksele för att införskaffa något i klädväg, kom tillbaka med en bok. Henfrid skrev av och till artiklar för Västerbottens Kuriren, om hembyn Fäbodliden framför allt.

När vi gick i skolan i Bergsgården gick vi ibland ner till Henfrids stuga för att se om han var hemma. Var inte någon där ägnade vi oss  att studera Iivet i bäcken som rann förbi torpet och under vägen. Där i vägtrumman fanns små fiskar ca fem cm långa som vi inte fann något namn på.  

Henfrid kom ofta på sin moped till byn och stannade till och utbytte nyheter i bygden och med sin djupa höga basröst berättade intressanta historier från förr. ”Jämmerligen”, var ett uttryck som han kryddade sina historier med.

Henfrid hyrde stugan på Björkåsen av Domänverket ända tills han flyttade till äldreboendet Storgården i Lycksele. Henfrid avled 1976.

Henfrid Johansson ger Helene Nordgren, Björkhagen "chekla"