En fri kyrka (5) - O må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld

Den trosuppfattning som var rådande inom sionförsamlingen var, vid sidan av kravet på omvändelse, dop genom nedsänkning och strävan efter andens dop, en förkunnelse präglad av ett eskatologisk perspektiv, nämligen att mänskligheten befann sig i de yttersta av dagar och att Jesus återkomst var mycket nära förestående liksom de frälstas uppryckande honom till mötes. Mötesledaren i kapellet påannonserade kommande möten oftast med ”om vi får ha hälsan och Gud dröjer”.

Många satte sin förhoppning till ett annat och bättre liv hinsides i stället för detta liv som var fullt av mödor och ekonomiska bekymmer. Himlen var fokus i förkunnelse och församlingsliv. Det gällde att ha sin lampa brinnande och att finnas i den skara som när som helst skulle ryckas upp Herren till mötes. Vid bönemöten, när bönebruset stillnat och tungomålstalandet likaså, stämde någon av äldstebröderna ofta upp ”Å må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld, må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd …” Hos mer än en väckte föreställningen om att plötsligt bli ensam kvar i vedermödan utan familj och vänner starka ångestkänslor.

1950-talet var präglat av det kalla kriget och det gudlösa hotet från öst. Pastorn Birger Claesson publicerade i slutet av 1950 en redogörelse för en syn han hade haft som innebar en omfattande invasion av Sverige av fiendearmeer till följd av befolkningens ökade gudlöshet. Skriften fick stor spridning inom frikyrkan. Jag minns att bland de fåtaliga böcker som fanns i mitt hem fanns denna skrift med den ödesmättade titeln ”DOM över Sverige”. 

1946 upptäcktes en kristusbild i gruvan i Kristineberg. Fyndet sattes i samband med en profetia som femtio år tidigare lämnades av en kvinna i västerbottniska lappmarken. I profetian förespås att Kristus i de yttersta tiderna ska visa sig inne i ett berg i Nordanlandet. Folketymologin såg genast kopplingen Krist-in-e-berg med kristusbilden i Kristineberg. Fotot och profetian såldes i stora upplagor åren därefter, bl.a. vid Lapplandsveckan. Jag minns från min barndom att jag sett denna bild inramad i gårdar hemma i byn.

1954 på sommaren inträffade en fullständig solförmörkelse över Sverige. Denna händelse sågs av en och annan församlingsmedlem som ytterligare ett tecken på den yttersta tiden.

Samtidigt befann sig vårt land som förskonats från världskriget i stark ekonomisk utveckling. Folk fick det stadigt bättre ekonomiskt och möjligheter till vidareutbildning och klassresor öppnade sig successivt för den yngre generationen. Den starka strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk skulle kanske i det korta perspektivet visa sig vara ett större hot mot skogsbyarnas fortlevnad och bygemenskapen än profetior och tecken i skyn.

  

Kristusbilden i Kristinebergsgruvan.

En fri kyrka (4) - Församlingen bygger ett kapell

Lokalfrågan för Sionförsamlingen i Bäverträsk togs upp vid ett antal tillfällen under slutet av 1920-talet. 1932 bildades en byggnadskommitté bestående av Oskar Robertsson, Axel Johansson, Johan Robertsson, Holger Thiger, Valdemar Thiger, Alfred Karlsson och Vilhelm Karlsson från Tallträsk. Tomten skänktes till församlingen av Oskar Robertsson. Efter många timmar av ideellt arbete kunde kapellet invigas 1934.

1947 installerades telefon till den nye predikanten Gösta Johansson (Karmeborg) från Kroksjö. I december samma år får äldstebrodern Axel Johansson uppdrag att åka till Vilhelmina för att där upphandla ordentliga bänkar till kapellet. De anbud som man fått från Lycksele avvisades som alltför dyra. 1948 fick Alfred Karlsson och Ingemar Thiger uppdrag att ordna ett staket runt byggnaden och samma personer plus Ture Robertsson utsågs att ordna vattenledning till kapellet.

1952, lagom till att den nye predikanten Bertil Jakobsson tillträdde, beslöt församlingen att bygga ut lägenheten på övervåningen med två rum. För detta ändamål upptogs ett lån på 8 000 kr Resterande kostnad 20 000 kr finansierades genom frivilliga insatser.

Ingången till kapellet låg på långsidan som vetter mot Hemtjänn (Hemtjärnen) och bäcken som rinner ut från tjärnen. På gavelsidan som vetter mot Östansbacken fanns stora fönster som generöst släppte in ljus i lokalen. Ingång till lägenheten ovanpå fanns på motstående gavel som vette mot landsvägen.
Mötesrummet sträckte sig över hela gavelbredden. trägolvet var mörknat av många lager av fernissa.
De ljusbetsade bänkarna stod i två rader med en gång i mitten som ledde fram till podiet. Bänkarna var i baksidan försedda med ett sluttande hyllplan för att ställa upp medhavd Bibel eller Segertoner. På podiets vänstra sida stod tramporgeln från vilken Göta Thiger ledde församlingssången och strängmusiken som för det mesta sjöng tvåstämmigt till orgel och gitarrer, ibland förstärkt med ett dragspel. Till höger om podiet fanns ingången till lilla salen som öppnades upp vid stormöten som drog mycket folk och som nyttjades för kaffeservering ibland.

1951 köptes en mindre skollokal på utposten Lingonbacken under församlingen i Bäverträsk. Bänkarna från lilla salen i bäverträskkapellet flyttades till Lingonbacken och en begagnad tramporgel köptes in.

Kapellet före 1952. Fotot taget från Alfred Karlssons gård.

Kapellet efter ombyggnaden 1952

En fri kyrka (3) - Sionförsamlingen i Bäverträsk bildas

Den 18 juni1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Vittnen vid tillfället (enligt protokollet) var Rudolf Danielsson, Husbondliden; Leon Johansson och Henning Dahlman. Rudolf Danielsson valdes att leda mötet och Hanna Carlsson (g. Holm) utsågs att föra protokoll.
För att få sluta sig till församlingen krävdes omvändelse, dop genom nedsänkning (vuxendop) samt dop i den Helige Ande eller åtminstone en strävan efter att uppnå detta, ”att komma igenom” som man sade inom pingströrelsen.

Vidare fastslogs att församlingsmedlem skulle pryda Kristus genom att inte söka ogudaktigt sällskap, genom att vara enkel, ren och snygg i klädsel och att vara ett föredöme i samtal med andra, i uppträdande inom församlingen, på väg till och från möten. Allt detta med talrika hänvisningar till olika bibelställen.

Medlemsantalet var vid bildandet 15 troende. Av dessa fanns Alfrida Robertsson, Hanna Robertsson, Judit och Helmfrid Thiger, Arvida Karlsson, Hanna Holm och Werner Thiger fortfarande kvar som aktiva församlingsmedlemmar när församlingen firade sitt 40-årsjubileum 1963.  Oskar Robertsson valdes till församlingens föreståndare, en post som han innehade tjugofyra år. Jag har få minnen av Oskar men jag minns honom som en snäll gammal man som gjorde sälgpipor åt oss på våren när sälgen savade och lätt släppte barken från veden.

Församlingen skulle stå utan fast gudstjänstlokal ända till 1934, alltså drygt tio år efter bildandet. Man var i stället hänvisad till lokaler som uppläts av hängivna församlingsmedlemmar. Oftast hölls gudstjänsterna i Nils Vahlbergs hem. Nils Vahlberg var inflyttad i byn och gifte sig med Rora (eg. Aurora) dotter till Per Olof Matsson i Ararat. Nils och Rora övertog Matssons hemman öst på byn. Inför varje gudstjänst hissade Nils Vahlberg den svenska flaggan. Vid något tillfälle blev uppslutningen till mötet minst sagt mager. Nils fällde då kommentaren som har blivit ett talesätt i byn: - Är hä förgäves som ja ha hisse flagga?  Sommartid kunde man ha möten i Oskar Robertssons loge. Långt senare skulle man ordna möten uppe på Israel Karls berget/Alfred Karls berget och i Vilhelm Karlssons loge i Tallträsk. Vilhelm var bror till Alfred.

Göta Thiger, min faster, berättade att den sista gången hon åkte risselslea (släde efter häst) till Lycksele var annandagen 1928 då hon och ett antal nyfrälsta från byn ställde färden till Lycksele för att döpa sig. Sionförsamlingen saknade ännu egen lokal med dopgrav och hade därför hyrt filadelfiakapellet i Lycksele för dopakten som leddes av Gottfrid Ahlenius från Sorsele. Han tjänade tillfälligt som evangelist i Bäverträsk. 1932 hade medlemsantalet i församlingen ökat till 52 troende. Vid 40-årsjubileet 1963 konstaterades att 127 medlemmar tillhört församlingen genom åren.

Per Ekbladh,  Gottne Hägglund, Gösta Karmeborg, Evert Öberg, Bertil Jakobsson och Sture Eclundh har tjänat som pastorer i församlingen genom åren. Evangelistparet Sonja Ahlkvist och Alva Karlsson var de sista församlingsanställda som bodde i kapellet. Jag har bara sporadiska minnen av pastorerna som passerat revy i församlingen. Per Ekblad var gift med en dotter till Oskar och Alfrida Robertsson och besökte då och då byn och församlingen. Bertil Jakobsson var min far behjälplig i rörmokeriet ibland. Bertil var praktiskt lagd och därtill ganska smal i kroppsbyggnad om jag har förstått det rätt. Min far fällde ibland den uppskattande kommentaren om Bertil att han skulle kunna ta sig igenom ett husnavarhål.

Sture Eclundh minns jag vid sidan av pastorssysslan som en god amatörfotograf. Sonja och Alva har jag flest minnen av eftersom jag var något äldre när de var verksamma i byn. Alva minns jag som en ganska driven gitarrist i jämförelse med många andra. Av Alva fick jag överta en gitarr när hon fick tillfälle att köpa en ny och bättre. Det inspirerade mig till att börja spela gitarr på allvar.

Sionförsamlingen firar 25-årsjubileum. På fotot kan identifieras:
Oskar Robertsson (nr 3 fr. v.), Axel Johansson, Gösta Karmeborg och
Gottner Hägglund

Anna Robertsson g. m. Rickard Robertsson besöker sin svägerska
Alfrida Robertsson g. m. Oskar Robertsson, sionförsamlingens föreståndare.
Tid: 1930-tal

En fri kyrka (2) - Föregångarna

I Bäverträsk fanns sambandet mellan nykterhetsrörelse och frikyrka ganska tydligt. Pionjärerna inom pingstförsamlingen i Bäverträsk var tidigt engagerade i Svenska Blåbandsrörelsen som grundades  1883. Rörelsen kom ursprungligen från USA och Pittsburgh där den startade 1877 som en nykterhetsrörelse med kristna förtecken. I början av förra seklet fanns en blåbandsförening i Bäverträsk med omnejd. Robert Jonsson var lokalföreningens ordförande. Föreningen höll ofta sina möten i Näsland och Sandvik. Göta Thiger, min faster, mindes att hon som barn deltog med sin mor i ett blåbandsmöte i Näsland. Mötena var en blandning av religiös sammankomst  och nykterhetsmöte. Robert Jonssons söner kom senare att figurera som några av grundarna till pingstförsamlingen i Bäverträsk.

I samband med att pingstförsamlingar bildades i byarna gick huvuddelen av medlemmarna över i dem. Blåbandsrörelsen har varit mest långlivad i centralorten Lycksele samt i byarna Rusksele och Helsingfors.

Pingstväckelsen i byarna hade en föregångare i Helgelseförbundets evangeliseringsarbete. Det är känt att det så tidigt som 1896 fanns kvinnliga evangelister i arbete i Kroksjö. I Vinliden drog väckelsen fram tidigt och resulterade i att en baptistförsamling bildades. Helgelseförbundet hade inga ambitioner att bilda egna församlingar. Därför kom bl.a. pingströrelsen att skörda frukterna av Helgelseförbundets tidiga evangelisation.

Några år efter att filadelfiaförsamlingen bildades i Stockholm 1910 hade rörelsen och dess tankar letat sig upp till lappmarken. I samband med marknader och kyrkhelger samlades grupper av människor som gripits av väckelsen till bönemöten i kyrkstugorna på Finnbacken i Lycksele. Ögonvittnen har berättat att så många som trettio personer kunde trängas i någon bondes kyrkstuga i högljudd bön om Andens dop. En av dessa kyrkstugor i vilken dessa bönemöten tilldrog sig tillhörde bäverträskbonden Robert Jonsson. Han hade sin kyrkstuga någonstans mellan mejeriet och Medborgarhuset. Kyrkstugorna som hade två våningar låg i långa rader med gator emellan. Robert Jonssons kyrkstuga gränsade till tallträskarnas. Tigrarna hade sin kyrkstugulägenhet ovanpå Roberts. Med på mötena var oftast Roberts söner Oskar, Rickard och Jonas. Rickard kom sedermera att arbeta som pingstpastor. Oskar var församlingsföreståndare i pingstförsamlingen i Bäverträsk under många år.

Kyrkstugorna på Finnbacken, Lycksele

Robert Jonssons hus i Bäverträsk. När denna bild togs hade gården övertagits
av sonen Johan Robertsson. Här vinkar familjen av brodern
Rickard Robertsson och hans hustru Anna som varit på besök.

En fri kyrka (1)

Slutet av 1800-talet ser en rad starka folkrörelser växa fram, vilka kommer att bidra till det demokratiska Sveriges framväxt. Det är arbetarrörelsen och fackföreningarna, det är nykterhetsrörelsen och sist men inte minst frikyrkorörelsen.

Frikyrkan har kanske inte så tydligt kopplats samman med de demokratiska strävandena som fick fäste i slutet av förrförra seklet. Rätten att fritt utöva sin gudstro och rätten att förkunna det kristna budskapet hade alltid varit förbehållet svenska kyrkan. Åtskilliga som öppet trotsat statskyrkans makt hade fängslats eller tvingats i ofrivillig exil, bl.a. som utvandrare till Amerika. Sambandet mellan den kyrkliga och den världsliga makten är i slutet av 1800-talet fortfarande tydlig. Det skulle t.ex. dröja ända till 1932 innan ansvaret för den svenska folkskolan helt gick över från kyrkoförsamlingarna till kommunerna.

Konventikelplakatet från 1726 som stadgade kyrkans ensamrätt till gudstjänster och förkunnelse var verksamt fram till 1858 då det mjukades upp för att tio år senare i praktiken bli verkningslöst. Den svenska statskyrkan såg ändå länge med skepsis på de framväxande frikyrkosamfunden. Ytterst utmanade dessa samfund naturligtvis kyrkans och prästerskapets legitimitet och makt. För de människor som anammade frikyrkornas budskap utgjorde delvis steget från kyrkan till frikyrkoförsamlingen ett slags upprorshandling mot en rådande ordning samtidigt som man sökte en annan form av trosutövning som svenska kyrkan inte kunde tillgodose.

Det fanns i slutet av förrförra seklet ett nära samband mellan arbetarrörelse, nykterhetsrörelse och de framväxande frikyrkorna. Starkast fanns sambandet i kustsamhällena som hade en betydande arbetarbefolkning.

I Västerbottens inland beredde Blåbandsrörelsen, Helgelseförbundet och baptisterna marken för den pingstväckelse som svepte fram i byar och samhällen i nittonhundratalets början. I bäverträskbonden Robert Jonssons kyrkstuga på Finnbacken i Lycksele trängdes nyfrälsta i bön om andens dop under kyrk- och marknadshelgerna. Strax före midsommar 1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Medlemsantalet var i starten femton stycken och det skulle dröja till 1934 innan man kunde få en fast samlingspunkt, en egen kyrkolokal, kapellet.

Kan eventuellt vara Magdalenas dop (en syster till min farmor Hulda Thiger)