Kocka – ett kvinnoarbete i skogen

I bondesamhället fanns inte många alternativ för unga kvinnor som ville skaffa sig egen utkomst. Den traditionella vägen ut för kvinnor var att ta tjänst som piga eller som hembiträde i stan. Kvinnorna hade ännu inte i slutet på 1940-talet börjat efterfrågas på arbetsmarknaden i någon större utsträckning. 

Kockan var ett av de första kvinnliga arbetena på landet som inte var knutet till lanthushållet. Under andra världskriget anordnade till och med länsarbetsnämnderna i landet utbildningar för kockor. Fram till 1943 hade utbildats 1 700 kockor enligt en artikel 30/12 i Västerbottens Kuriren. Utbildningen gick mycket ut på hur man skulle klara skogshushållet i kristider med ransonering av livsmedel.

Ulla Frisk, f. Alfredsson, var anställd som kocka för ett skogsarbetarlag som avverkade åt Mo och Domsjö. Skogsarbetarna var förlagda i Bengtfallskojan. Ulla hade ansvar för matlagningen åt 14 personer, huggare och hästkarlar. Några av de skogsarbetare som deltog i avverkningen var Gösta Karlsson, Henrik Karlsson, Walter Öhlén, Assar Hultin. Hästkörarna var Villiard Söderberg samt Valdemar och Harald Kärrman. Kockbas var Villiard Söderberg och huggarbas var Ture Holmgren.

På platsen fanns en skogsarbetarkoja för 14 personer, stall förhästarna, en matkoja med med matsal, kök och rum för kockan. Ulla tog sig till arbetet på skidor. Varje lördag skidade hon hem och återvände på söndagkvällen. Som sällskap från och till hemmet hade hon sin morbror Henrik , som var en av huggarna i laget.

Ullas arbetsdag såg ut ungefär så här:

07.00                                               Morgonmål med sill och potatis 

                                                        och välling
12.00                                               Middag
16.00                                               Kaffe
18.00 el 18.30                                  Kvällsmål

Innan morgonmålet måste hon gå upp och göra eld i spisen i god tid för att hinna göra i ordning frukosten. Vatten behövde hon inte hämta, det ålåg karlarna att ordna liksom att bära ut slasken. Ofta var hästkörarna, som var uppe tidigt för att se till hästarna, snälla nog att göra upp eld i spisen. Klockan blev bort emot åtta på kvällen innan hon hade stökat undan för dagen och planerat för den kommande dagens matlagning.

Maten planerades veckovis i samråd med kockbasen. Varorna beställdes i affären i Bratten och kördes till Genberg, där någon av hästkarlarna hämtade varuleveranser och lämnade beställning för nästkommande vecka. Potatis och mjölk köptes i Genberg. Maträtterna var t.ex. palt, köttbullar, bruna bönor och fläsk och ärtsoppa.

Fettisdagen 1952 kom byn Genberg på besök till kojan. Ulla hade kokat knäck och bakat semlor. Ofta kom annat skogsfolk på besök för att äta sin matsäck i kojvärmen bl.a. tummare som arbetade i närheten.

Ulla kom inte ihåg vad ersättningen för arbetet var men i alla fall köpte hon sig en gitarr för de pengar hon tjänade i skogen den vintern.

Kockan Ulla Alfrerdsson med okänd skogsarbetare.

Kockan Ulla Alfredsson med skogsarbetare vid Bengtfallskojan 1952.

Självhushållning och bisysslor (2) - Inkomster vid sidan av jordbruket

Att det överhuvudtaget var möjligt att etablera sig och leva som nybyggare i lappmarken, var tillgången till fiske och jakt. Senare blev möjligheten att kombinera jordbruket med lönearbete eller eget företagande en förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv. Många arbetade i den egna skogen under vintersäsongen  eller blev säsongsanställda för något skogsbolag.

Skogsarbetet var förr ett arbete som krävde många inblandade. Man behövde körare som körde timret till avläggen vid flottningslederna. Körvägen skulle prepareras för att klara belastningen av många timmerlass ända fram till snösmältningen. Basvägen jämnades till  och vattnades för att ge isiga spår som underlättade för hästarna att dra de tunga lassen. Vattningen skedde med hjälp av en vattenlåda på medar som spändes för hästen.

Alfred Karlsson med vattenlådan efter hästen.

Huggarna hade ansvar för fällning, kvistning och kapning av träden. Brosslaren var den som drog fram timret till körvägen  och hjälpte till att att lyfta upp stockarna på timmerdoningen. Köraren körde sedan ner till avlägget där timret tummades, vilket innebar att virket inmättes.

Fällning av björk för kastved? Huggaren okänd. Ur B-A Alfredssons fotoalbum

Skogskoja i Kaanans land. Johan Robertsson och Sven Robertsson bland
personerna på fotot. Övriga oidentifierade.

Under försommaren erbjöd flottningen en välkommen påspädning till kassan. Arbetet passade också väl in i arbetscykeln för jordbruket. Flottningen inleddes när vårbruket var avslutat.

En del fick möjlighet till arbete när vägen drogs genom byn. Man lade in anbud på en viss sträckning av vägen. Anna-Greta Thiger, min mor, minns att Holger Thiger, min farbror, deltog i vägdikning vid något tillfälle och fick 60 öre per löpmeter som ersättningen.

Behovet av träkol var stort under kriget, när sverige hade svårt att få fram stenkol. Bröderna Ivar och Ingemar Thiger kolade många milor tillsammans. Man höll bl.a. till intill landsvägen i höjd med nuvarande infart till grusgropen  vid Stavträsket. Råvaran var dels kolved från skogen och dels gammalt timmer från rivna hus. Mer än ett gammalt hus i Bäverträsk har kolats upp. Detta öde drabbade t.ex. Israel Karlssons ladugård uppe på berget och Johan Robertssons gamla mangårdsbyggnad. I början av 1950-talet kolades nea hea. Vid detta tillfälle kolades troligen Johan Robertssons hus upp. Det nya bostadshuiset uppfördes 1951.

På ett ställe i byn, som kallas sågplatsen, låg en såg som drevs av en råoljemotor eller tändkulemotor. Sågverksrörelsen ägdes av bröderna Ivar och Ingemar Thiger, min far. Man sågade åt bönderna runt om i trakten men också åt Domänverket som under 1930-talet upplät mark till anläggning av ett antal kronotorp. Man hade en period ett mobilt sågverk som kunde fraktas på lastbil dit där arbetet fanns.

Sågen vid sågplatsen. Fr. v.: Mary och Ingemar Thiger. Övriga oidentifierade.

Självhushållning och bisysslor (1) - Det mesta fick man klara själv

Bondesamhället under 1700- och 1800-talen var en utpräglad period av självhushållning. Man hade för det mesta vad som krävdes för livets nödtorft i form av kött, spannmål och mjölkprodukter. Man saknade i stället reda pengar för att köpa varor och tjänster för. Visserligen kunde man periodvis sälja vilt, skinn och mejeriprodukter eller salpeter, pottaska och tjära eller byta varor mot andra tjänster.

Huvuddelen av gårdarna i byn odlade en linåker för att få garn till finare tyger för klädesplagg, sänglinne och handdukar. Nedre, eller Yttre tvåtjänn är på lagaskifteskartan avsatt som linsänke. Det innabar att byn gemensamt använde tjärnen som ett ställe att lägga det skördade linet i blöt för rötning. I rötprocessen frilades de långa fibrerna i linstjälkarna. I anslutning till tjärnen hade det tagits upp ett par större gropar i vilket linet lades till rötning. Golia använde Pöttjänn som linsänke. Odling av lin torde inte ha förekommit efter 1930-talet.

De flesta gårdar hade får för ullens skull. Fåren klipptes på våren innan de släpptes ut på bete. Ullen skulle tvättas, kardas och spinnas och sedan vävas till ylletyg som ibland stampades till vadmal. Det finns inga uppgifter att det skulle ha funnits vadmalsstamp i byn.

De gemenskapsanläggningar som fanns i byn var ett par skvaltkvarnar i Hembäcken, I bäcken fanns längre tillbaka även en ramsåg. Den låg nedanför gamla landsvägen nedanför Mora. Som tidigare nämnts fanns förr en större kvarn- och såganläggning vid Bäverbäckens inlopp i Gamhemsjön. Resterna av anläggningen revs ca 1956 efter att bystämman bestämt att kvarnen skulle säljas till högstbjudande.

I en intervju med Tyra Thiger anger hon att det förr ska ha funnits en vattendriven spånhyvel i Hembäcken. Takspånen är ett ganska sent tacktäckningsmaterial. Det torde ha introducerats någon gång efter mitten av 1800-talet. Henfrid Johansson anger i sin artikelserie om Fäbodliden att det första spåntaket i byn uppträdde ca 1870. 

Ulla-Matti Alfredsson, gift Frisk med två får vid sommarladugården på
Israel Karls-bärge.
 

Flicka och får vid Johan Robertssons i Bäverträsk. I bakgrunden ses
Johan Thigers. Lägg märke till bilen med gengasaggregatet.