Jordbruket och dess redskap

I början av 1700-talet var endast ca 2 procent av Sveriges yta åkermark. I norra Norrlands inland fanns nästan ingen uppodlad mark eftersom kolonisationen av lappmarken ännu inte kommit igång. I landskapet Lappland fanns vid 1700-talets början ca 30 bosättningar. Vid mitten av seklet hade de ökat till ca 75. Vid ingången till 1800-talet var antalet 300 och femtio år senare det dubbla 600.

Jordbruket i Lycksele lappmark var inriktat på kreatursskötsel då åkerbruket gav osäker avkastning. Jakt och fiske var viktiga sidonäringar. Odling av spannmål har aldrig spelat någon avgörande roll för jordbrukens ekonomi i lappmarken. Spannmål kunde alltid fås i utbyte mot animaliska livsmedel och skinn.

Jordbrukets redskap
Den korta odlingssäsongen i norr har gjort att jordbrukarna tog till sig nya tids- och arbetsbesparande redskap. Från Dalarna spred sig järnplogen från 1780-talet snabbt till Värmland och Norrland. Den järnskodda träplogen existerade dock länge jämsides med järnplogen.  Henfrid Johansson nämner i sin artikelserie om byn Fäbodliden, att det på 1850-talet fanns järnplogar i Fäbodliden vid sidan av järnskodda plogar. Överums nia som tillverkades från 1854-1926 var en populär järnplog, en s.k. svängplog eftersom den saknade stödhjul eller medar. Plogar av märket Mähler var också vanliga och i slutet av 1800-talet dök det upp järnplogar av amerikansk tillverkning.

Lien ersatte så småningom skäran som redskap vid spannmålsskörd men det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet. Lien ansågs ge alltför mycket spill och magra skörderesultat gjorde varje kornax dyrbart. I ängsslåtter och skrabbslåtter (hackslåtter) har lien alltid användts.

En ny ryp av harv med billförsedda eller kraftigt böjda järnpinnar, djupharvar, slog igenom under 1700-talet och hade vid 1830-talet stor spridning i Norrland. På 1890-talet introducerades fjäderharven som inte var så känslig för sten i marken eftersom fjädrarna var böjbara även något sidledes. Henfrid Johansson anger att den första fjäderharven i Fäbodliden inköptes 1907.

Slåttermaskinen var utvecklad redan på 1840-talet. På 1870-talet var den vanlig från Svealand upp till södra Norrland. I Fäbodliden dök den första slåttermaskinen upp 1917.

Radsågningsmaskinerna fick snabbt stor spridning i landet från 1890-talet och framåt. 1930 räknar man med att de flesta jordbruk utom de allra minsta hade tillgång till radsågningsmaskin. Fäbodliden fick enligt Henfrid Johansson sin första radsågningsmaskin 1916.

Under 1800-talet får järnet allt större användning i redskapstillverkningen. Spadblad görs i solitt järn från att tidigare ha varit av trä med järnskoning.

Alfred Karlsson kör gödselspridaren.

Paus i slåttern hos Johan Robertsson nån gång tidigt 1930-tal.
Stormyren och Stormyrtjänn i bakgrunden.
Anna och Rickard Karlsson på besök och poserar med var sin räfsa.
Johan och Hanna Robertsson har slagit sig ner vid kaffebrickan.

       Ingemar Thiger, min far, sätter nya pinnar i räfsan.

Hasse och Bror-Allan Karlsson kör hem hö från hässjorna. Otto Karlssons hus i bakgrunden.