Till julen 1943 kom elen till Bäverträsk

Veckan före jul 1943 lystes Bäverträsk by upp av elektriskt ljus liksom också byarna Betsele, Bålforsen, Rörmyrbergets kronotorpsområde, Fäbodliden, Bjurträsk, Kroksjö, Myrträsk, Holmlund, Öravan, Vinliden, Björkberg, Sandås, Norrbäck och Tannträsk.

Kostnaden för distributionsnätet från Lycksele uppgick till 500 000 kr i den tidens penningvärde. Övre Norrlands kraftverks 40 000 volts Lyckseleledning, genom vilken kraften levererades till byarna efter övre Örådalen under julhelgen, var det första steget i elektrifieringen av Västerbottens inland. Nästa steg i utbyggnaden ansågs vara en 40 000 volts ledning över Öravan till Storuman och Stensele med avgreningar till Vilhelmina och trakterna kring Åsele. Övre Örådalens elektriska distributionsförening ansvarade för distributionen av elektriciteten och hade till att börja med stöd av Statens vattenfallsverk med att göra ansökningar om tillstånd och koncessioner samt att ta fram kalkyler för anläggningskostnader och taxebestämningar. Man anförde kulturella och sociala bevekelsegrunder för denna service till distributionsföreningen. Det fanns väl en och annan som insåg att det även fanns ekonomiska bevekelsegrunder. Hur som helst var lyckan stor i byn för lyset och strömmen som i dagens jämförelse inte var mycket att yvas över. En 60-wattslampa i varje rum samt högst ett vägguttag. Men jämfört vad man hade dessförinnan var naturligtvis skillnaden stor. Karbidlamporna och fotogenlamporna kunde nu ställas undan.

Distributionsföreningens ordförande Gottfrid Gideonsson, Fäbodliden fann anledning att i samband med att strömmen släpptes på skicka ett telegram via telegrafstationen i Bäverträsk till generaldirektören för Statens vattenfallsverk med följande tacksamma lydelse:

När vi idag fått statens kraft till våra ledningar i lappmarken, bedja vi att till Eder få framföra vårt hjärtliga tack för Statens vattenfallsverks medverkan.

Mitt inne i byn stod transformatorn från vilken luftledningar till de olika fastigheterna i byn utgick. Under kraftiga åskväder löpte blixtarna som ljusklot längs ledningarna. Vanligtvis gick smältskydden och säkringarna i transformatorstationen. Det var inte alltid som någon vuxen fanns hemma för att hjälpa till att få tillbaka strömmen igen. Jag har själv som ung varit med att via en specialgjord  lång stång byta smältskydd och även att byta säkringar. Säkert helt regelvidrigt men middagsmaten skulle stå på bordet i tid. I slutet var det glapp i säkringsskåpet, vilket löstes genom att någon pillat in mynt i säkringshålen.