Vintrarna i slutet av 1950-talet

Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet, när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne. Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och gemensamma lekar tillsammans med byns barn. 

På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.

När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp. Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget. Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att åka.

Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.

En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så bindningar med låg fästpunkt därtill.  På eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna åkte tillbaka till stan.

Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun genom Ararat-kurvan och Assars kurva.