Lapplandsveckan

onsdag 19 december 2018

Lapplandsveckan

Lapplandsveckan var den stora religiösa begivenheten under sommaren. Första veckan i juli arrangerade den lilla församlingen i Husbondliden denna stora tältkonferens som logistiskt och publikmässigt kan mäta sig med stora utomhusarrangemang av idag. Det måste man så här i backspegeln imponeras av.

Mina föräldrar var småbrukare och min far hade dessutom bisysslor att sköta. Lapplandsveckan låg i tid alldeles innan slåtterarbetet skulle dra igång så någon längre vistelse i Husbondliden blev det aldrig utan möjligen någon dagsutflykt varje år dit. Andra förlade en ledig vecka eller delar därav till Husbondliden och slog upp sina tält på områden som anvisats för ändamålet. Idag är husbilar och husvagnar vanligt förekommande och veckoprogrammet diversifierat och riktar sig till alla åldrar.

Första minnet av Lapplandsveckan är ett minne som min mor berättade vid ett tillfälle. Det rörde sig om den dramatiska kvällen 1952 när ett våldsamt åskväder med kraftiga vindbyar och regn hotade att blåsa ner och riva sönder tältet, som hade köpts in så sent som året innan för att rymma en ständigt växande åhörarskara. De mindre tältpålarna vid kanterna slits loss. Det knakar i repen, en del tältpålar vid tältets kanter slits upp och tältstolparna i mitten av tältet hotar att falla. Panik utbryter och människorna försöker komma ut så snabbt som möjligt. Vilka som organiserade ett försök att hålla tältet på plats vet jag inte men min mor berättade att ett flertal karlar, inklusive min far, hjälptes åt att försöka hålla tält och stolpar på plats. Så småningom ebbade ovädret ut och alla kunde andas ut tagna av allvaret i situationen och med en känsla att Gud velat säga något med det som skedde. Men vad?

Mina egna minnen av Lapplandsveckan är fragmentariska och med säkerhet kronologiskt hopblandade. Besöken på Lapplandsveckan upplevde jag som roliga utfärder där man stötte på släkten på fars sida och på mors sida vid något enstaka tillfälle. Man umgicks och fikade i pauserna mellan mötena. Friluftsmöten innebar större frihetsgrader än mötena inom byakapellets väggar. Allt var vänligt och tryggt. Den enda rädsla som fanns var att tappa bort föräldrarna bland massorna av människor. Här såg jag för första gången en färgad människa som troligen bjudits in för att vittna om rörelsens framgångar på missionsfältet i Afrika. Den lokala församlingen hade tidigare 1946 utsänt (eller avskilt som det heter i frikyrkovokabulär) Jonas Westman med fru som missionärer för Kongo.

Vad jag minns bäst är musikinslagen i mötena. Här sjöng Einar Ekberg, Einar Waermö, Carl-Erik Olivebring och Göran Stenlund, alla välkända kyrkosångare inom rörelsen, med Einar Ekberg som främsta företrädare.

Jag har också ett minne av att ha sett en till åren kommen vithårig Lewi Pethrus med vit mustasch predika i tältet. Av de interna stridigheter som fanns inom rörelsen, bland annat kring Algot Niklasson och Sven Lidman, var jag p g a min ringa ålder totalt omedveten om.