När vi var barn hände det ibland när vi sågs att vi roade och skrämde upp varandra med spökhistorier,
den ena läskigare än den andra. En av historierna hette Ta hit bena. Jag kom
inte ihåg historiens exakta inramning men jag tror att det var något i den här
stilen:
1719 hittade en bonde en dag en av Armfelts karoliner ihjälfrusen
på flykt över fjället efter Karl XII:s död. Karolinen hade ett par fina stövlar
på fötterna. Bonden kunde inte motstå lusten att tillägna sig dem. Problemet
var att benen och fötterna var fastfrusna i stövlarna. Det var omöjligt att dra
av den döde stövlarna. Då tog bonden resolut till yxan, högg av benen, tog
hem stövlarna och värmde upp dem för att avlägsna innehållet.
En tid därefter, när bonden hade lagt sig för kvällen, kom
det kraftiga knackningar på stugans port. De enträgna knackningarna fortsatte
och bonden tvingade sig upp ur sängen för att öppna. Ute stod en man i
karolineruniform vilande på sina benstumpar.
Spänningen var nu andlös hos oss som lyssnade. För att
spä på skrämseleffekten avslutade berättaren efter en paus med hög röst: - Ta hit
bena! Ta hit bena! Även om berättelsen upprepades efter en tid blev vi lika rädda
och skrämda varje gång.
Tant Betty, nere på hea, var en god berättare och berättade gärna
historier med övernaturligt innehåll. Jag vet inte om hon trodde på det hon
berättade. I varje fall trodde hon på vitterfolket, de osynliga, som fanns i
människornas närhet. Varje gång hon tvättade kläder i värmaren ute på gården,
varnade hon de osynliga innan hon tömde ut hetvattnet i gräset. Gjorde man inte
det, kunde vittra sätta sjukdom på en eller ställa till med annat förtret.
Hennes historier kunde handla om döda personer som vägrade att låta sig hamna i
vigd jord. Om kistan drogs efter häst blev lasten allt tyngre ju närmare man kom kyrkan och
kyrkogården och hästen som drog löddrade av ansträngningen. En modernare
variant handlade om likbilar som med sitt innehåll fick oupphörliga stopp på
vägen till kyrkogården. När huven öppnades hade tändkablarna ryckts loss av en
osynlig kraft. När en ond och ogudaktig människa dog kunde också en svart hund
visa sig i dödsögonblicket. Sedan var det alla historier om spökhus och folk som gick igen av
olika anledningar. Vi älskade och fascinerades av dessa historier men var rädda
och vaksamma när vi gick hemåt om det var kväll och vinter, då man inte kunde ta
vägen upp genom lia. Speciellt ruskigt var ett parti nedanför vägen strax före
Ararat. Skogen var tät och mörk och det var inte en del av byn vi frekventerade
ens i dagsljus.
Nu har spökerierna och andarna flyttat in i radhus,
villor och lägenheter enligt Det Osynliga i TV 7.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar