Lapplandsveckan

Lapplandsveckan var den stora religiösa begivenheten under sommaren. Första veckan i juli arrangerade den lilla församlingen i Husbondliden denna stora tältkonferens som logistiskt och publikmässigt kan mäta sig med stora utomhusarrangemang av idag. Det måste man så här i backspegeln imponeras av.

Mina föräldrar var småbrukare och min far hade dessutom bisysslor att sköta. Lapplandsveckan låg i tid alldeles innan slåtterarbetet skulle dra igång så någon längre vistelse i Husbondliden blev det aldrig utan möjligen någon dagsutflykt varje år dit.  Andra förlade en ledig vecka eller delar därav till Husbondliden och slog upp sina tält på områden som anvisats för ändamålet. Idag är husbilar och husvagnar vanligt förekommande och veckoprogrammet diversifierat och riktar sig till alla åldrar.

Första minnet av Lapplandsveckan är ett minne som min mor berättade vid ett tillfälle. Det rörde sig om den dramatiska kvällen 1952 när ett våldsamt åskväder med kraftiga vindbyar och regn hotade att blåsa ner och riva sönder tältet, som hade köpts in så sent som året innan för att rymma en ständigt växande åhörarskara. De mindre tältpålarna vid kanterna slits loss. Det knakar i repen, en del tältpålar vid tältets kanter slits upp och tältstolparna i mitten av tältet hotar att falla. Panik utbryter och människorna försöker komma ut så snabbt som möjligt. Vilka som organiserade ett försök att hålla tältet på plats vet jag inte men min mor berättade att ett flertal karlar, inklusive min far, hjälptes åt att försöka hålla tält och stolpar på plats. Så småningom ebbade ovädret ut och alla kunde andas ut tagna av allvaret i situationen och med en känsla att Gud velat säga något med det som skedde. Men vad?

Mina egna minnen av Lapplandsveckan är fragmentariska och med säkerhet kronologiskt hopblandade. Besöken på Lapplandsveckan upplevde jag som roliga utfärder där man stötte på släkten på fars sida och på mors sida vid något enstaka tillfälle. Man umgicks och fikade i pauserna mellan mötena. Friluftsmöten innebar större frihetsgrader än mötena inom byakapellets väggar. Allt var vänligt och tryggt. Den enda rädsla som fanns var att tappa bort föräldrarna bland massorna av människor. Här såg jag för första gången en färgad människa som troligen bjudits in för att vittna om rörelsens framgångar på missionsfältet i Afrika. Den lokala församlingen hade tidigare 1946 utsänt (eller avskilt som det heter i frikyrkovokabulär) Jonas Westman med fru som missionärer för Kongo. 

Vad jag minns bäst är musikinslagen i mötena. Här sjöng Einar Ekberg, Einar Waermö, Carl-Erik Olivebring och Göran Stenlund, alla välkända kyrkosångare inom rörelsen, med Einar Ekberg som främsta företrädare.

Jag har också ett minne av att ha sett en till åren kommen vithårig Lewi Pethrus med vit mustasch predika i tältet. Av de interna stridigheter som fanns inom rörelsen, bland annat kring Algot Niklasson och Sven Lidman, var jag p g a min ringa ålder totalt omedveten om.

Mötestältet Lapplandsveckan

Kaffepaus vid tälten. På fotot ses bl.a. min far, Ivar Thiger,
Eivor Thiger, Göta Thiger, Gunnar Hansson

På fotot ses min far, min kusin Eva Thiger (i blommig
klänning), Märta Thiger (i vit hatt)

Platser som inte har ett namn – existerar dom?

Carl von Linné: "Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem”. 

Tomas Bannerhed: ”Det man inte har ord eller språk för, det finns liksom inte i vårt medvetande.” 

Folk har alltid namngivit de platser i sin närmiljö de besökt och återkommit till. Detta för att skapa en personlig mental karta över de marker som genomströvats, jagats på, arbetats på med skogsbruk, marker som gett skogsbete för djuren, vattendrag som fiskats i och myrmarker som man slagit starr till kreaturen på. Man har också haft behov av namn som delats av alla (liksom språket som i sig är kollektivt) för att kunna tala om och geografiskt placera händelser på utmarkerna och i byn.

Namn som Vahlbergs änga och Lilladuänge skvallrar om denna tid när alla resurser togs till vara för foder till kreaturen. Några namn är knutna till personer som haft anknytning till byn och som få eller ens någon har några minnen av idag. Namn som Gammbröna och Jakobsbröna vittnar om historiska skogsbränder eller hyggesbränningar. Tröllbärje och Tröllbäcken skvallrar om folktro hos nybyggarna i byn. Köjkarknöjsn (som syns i vinjettbilden till denna blogg) talar om för oss idag att härifrån ropade man för att meddela sig långt före mobiltelefonernas tidsålder. Andra namn är renodlade beskrivningar av natur och geografiska särdrag i markerna.

Den dagen gps-koordinater ersätter de geografiska namnen, kommer våra mentala kartor att blekna och upphöra att existera och därmed också på ett sätt de faktiska företeelser som namnen representerar. Därav frågan i rubriken. Jag har försökt att för mig själv rekapitulera namn som använts för att namnge berg, bäckar, sjöar, myrar och tjärnar för att uppdatera min egen personliga mentala karta över den by jag lämnade för många år sedan. Jag upptäcker först nu när jag tittar på kartan att byns yttre gränser bildar ett stiliserat hjärta.

Vintrarna i slutet av 1950-talet

Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet, när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne. Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och gemensamma lekar tillsammans med byns barn. 

På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.

När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp. Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget. Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att åka.

Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.

En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så bindningar med låg fästpunkt därtill.  På eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna åkte tillbaka till stan.

Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun genom Ararat-kurvan och Assars kurva.

Min far var ingen inbiten älgjägare

I lokal historieskrivning om skogsbyar i Västerbottens inland finns alltid älgjakt med som ett återkommande och väsentligt tema. Vilka har varit med i jaktlaget och vilka har varit jaktledare? Vem sköt den största älgtjuren? Vilka roliga och dråpliga händelser kommer man ihåg med koppling till jakten? Älgjakt är viktigt, det förstår man. Jakten har företrädesvis varit en manlig sysselsättning med sedvänjor och ritualer som återkommer år efter år.  Under sommaren skulle passen ses över och siktröjas. Jakttorn skulle ses över, ved anskaffas till passen och saltstenar sättas ut.
När hösten började närma sig var det dags att övningsskjuta på älgskyttebanan och älghunden skulle löptränas för att orka med att hålla efter älgen när det blev dags för jakt. Några körde runt på skogsbilvägar då och då och spanade efter älgar och hur de rörde sig inom jaktlagets område och den sysslan kunde fler än jägarna ha nöje av.

Jag kommer ihåg från min barndom spänningen som infann sig när jakten startade. Vi barn lyssnade hemma i byn efter ljud av skott och försökte räkna ut riktning och avstånd och väntade på fångskotten som verifierade att en älg skjutits. Var det en ko, en kalv eller en älgtjur? Så småningom dök en traktor upp med en död och urtagen älg på flaket på väg att hängas upp eller styckas. Ibland sköts älgen så till att man var tvungen att slakta djuret i skogen och bära de styckade delarna till närmaste väg eller båtlänning. Jag har ett minne av att jag en gång fick följa med i båt till andra sidan sundet i Gamhemsjön för att hämta älgkött. Det var väl inte något större stycke kött som jag orkade bära. Jag minns att båten var väldigt nedlastad på vägen tillbaka. Ofta var det min farbror Verner Thiger som höll i slaktkniven ute i skogen. Det här var före tillkomsten av alla skogsbilvägar som idag genomkorsar skogslandskapet och underlättar tillvaratagandet av jaktbytet.

Min far, Ingemar Thiger, var ingen inbiten älgjägare men han gjorde sin plikt i jaktlaget varje år. Hans inställning till jagandet har säkert bidragit till att bara en av sex syskon började jaga älg. Visserligen var älgstammen begränsad på fars tid i jaktlaget men jag tror inte att han någonsin sköt en älg. Ett år var han faktiskt delaktig i nedläggandet av en älg. En annan i jaktlaget gjorde dock anspråk på äran av att ha skjutit älgen. Min far backade och lät jaktkamraten stå som skytt. Saken var inte så viktig för min far.

En sak som jag aldrig sett redovisat i anslutning till alla älgjaktsredogörelser är det grannlaga arbete som fruarna hade att ta reda på älgköttet hemmavid. Före frysboxarnas inträde i hemmen gällde det att tillaga och konservera eller salta och/eller röka köttet. Första kvinnan i jaktlaget var förresten Eivor Karlsson.

Fotona nedan är från slutet av 1970-talet då jag följde med min tremänning Per Thiger ut i älgskogen en dag. 

En fri kyrka (7) - Nedgång och ihopslagning med Filadelfiaförsamlingen i Lycksele

1959 gick församlingen i Bäverträsk upp i Filadelfiaförsamlingen i Lycksele. Avflyttning och andra orsaker gjorde så småningom att underlaget för församlingsverksamhet i byn nådde en undre gräns. Avståndet till stan var inte så långt att det skulle hindra medlemmar att delta i församlingsverksamheten där. Några år efter sammanslagningen lämnades kapellet i Bäverträsk till en mäklare för försäljning. Åtgärden blev mycket kritiserad bland byborna men av de flesta i tysthet. Kapellet blev privat boende och byn stod utan samlingslokal. En lång följd av år efter försäljningen anordnades sommartid friluftsmöten uppe på Alfred Karls-berget.

Sionförsamlingen var den helt dominerande föreningsaktiviteten i byn under ett 40-tal år. Det anordnades inga danser i byn, det fanns ingen organiserad idrottsaktivitet eller annan föreningsverksamhet varför sionförsamlingen kom att prägla så många människors liv. Ungdomarna som växte upp på 1950-talet, då världen utanför trängde på genom framväxande massmedier och en större geografisk rörlighet, tyckte väl att församlingens informella syndakatalog var lite för omfattande och föråldrad. Äldstebrodern Axel Johansson från Nya Yppersta var väl den som mest nitiskt höll efter ungdomarna och speciellt flickorna. Det var synd att klippa håret, sminka sig, bära örhängen, att inte ha huvudbonad i kapellet, att bära långbyxor som flicka m.m. Många poster i syndakatalogen ströks väl efterhand. Där var Lyckseleförsamlingen normerande. De moderniteter som accepterades där accepterades även så småningom i byförsamlingarna.

Idag är frikyrkohistorien i Bäverträsk ett minne som tydligast lever kvar hos dem som kommit upp i åren och som har någon sorts anknytning till byn. Någon gammal församlingspredikant behöver inte som i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit återkomma till byn för att fullborda sekulariseringen. Det har samhällsutvecklingen och tiden klarat på egen hand.

En fri kyrka (6) - Predikantkrämen

Det kanske inte hände varje år men ofta anordnade församlingen bibelstudieveckor med väckelsemöten och avslutande söndagsmöten kl. 11.00 och 15.00. Särskilt kallade till dessa veckor var predikanter som var kända för sin fängslande förkunnelse och som kunde locka inte bara församlingens egna utan även andra troende och icke troende.

Predikanterna vid dessa bibelstudieveckor var förlagda hemma hos församlingsmedlemmar i byn, antingen hos oss, hos Ture Robertssons eller Ivar Thigers nea hea. Jag kommer inte ihåg namnen på de predikanter som bodde hemma hos oss men minns tydligt de särskilda förhållningsorder som gällde med dessa gäster i huset. Det gällde att inte stoja och bråka eller störa dessa herrens tjänare när de förberedde sig för sina predikningar i bibelstudium och bön. Vid matbordet gällde att hålla sig avvaktande och vänta till gästen och sedan de vuxna tagit för sig.  Min mor stod som alltid vid sidan av och passade upp. En positiv sak med dessa gästspel, ur vår synvinkel som barn, var att det vid söndagsmålet vankades efterrätt. Sällan serverades efterrätt på färska bär och frukter men kräm kokad på torkade katrinplommon fanns alltid att tillgå. Efterrätten blev så förknippad i vår familj med dessa besökande predikanter att den för evigt kom att få beteckningen predikantkrämen.

En fri kyrka (5) - O må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld

Den trosuppfattning som var rådande inom sionförsamlingen var, vid sidan av kravet på omvändelse, dop genom nedsänkning och strävan efter andens dop, en förkunnelse präglad av ett eskatologisk perspektiv, nämligen att mänskligheten befann sig i de yttersta av dagar och att Jesus återkomst var mycket nära förestående liksom de frälstas uppryckande honom till mötes. Mötesledaren i kapellet påannonserade kommande möten oftast med ”om vi får ha hälsan och Gud dröjer”.

Många satte sin förhoppning till ett annat och bättre liv hinsides i stället för detta liv som var fullt av mödor och ekonomiska bekymmer. Himlen var fokus i förkunnelse och församlingsliv. Det gällde att ha sin lampa brinnande och att finnas i den skara som när som helst skulle ryckas upp Herren till mötes. Vid bönemöten, när bönebruset stillnat och tungomålstalandet likaså, stämde någon av äldstebröderna ofta upp ”Å må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld, må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd …” Hos mer än en väckte föreställningen om att plötsligt bli ensam kvar i vedermödan utan familj och vänner starka ångestkänslor.

1950-talet var präglat av det kalla kriget och det gudlösa hotet från öst. Pastorn Birger Claesson publicerade i slutet av 1950 en redogörelse för en syn han hade haft som innebar en omfattande invasion av Sverige av fiendearmeer till följd av befolkningens ökade gudlöshet. Skriften fick stor spridning inom frikyrkan. Jag minns att bland de fåtaliga böcker som fanns i mitt hem fanns denna skrift med den ödesmättade titeln ”DOM över Sverige”. 

1946 upptäcktes en kristusbild i gruvan i Kristineberg. Fyndet sattes i samband med en profetia som femtio år tidigare lämnades av en kvinna i västerbottniska lappmarken. I profetian förespås att Kristus i de yttersta tiderna ska visa sig inne i ett berg i Nordanlandet. Folketymologin såg genast kopplingen Krist-in-e-berg med kristusbilden i Kristineberg. Fotot och profetian såldes i stora upplagor åren därefter, bl.a. vid Lapplandsveckan. Jag minns från min barndom att jag sett denna bild inramad i gårdar hemma i byn.

1954 på sommaren inträffade en fullständig solförmörkelse över Sverige. Denna händelse sågs av en och annan församlingsmedlem som ytterligare ett tecken på den yttersta tiden.

Samtidigt befann sig vårt land som förskonats från världskriget i stark ekonomisk utveckling. Folk fick det stadigt bättre ekonomiskt och möjligheter till vidareutbildning och klassresor öppnade sig successivt för den yngre generationen. Den starka strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk skulle kanske i det korta perspektivet visa sig vara ett större hot mot skogsbyarnas fortlevnad och bygemenskapen än profetior och tecken i skyn.

  

Kristusbilden i Kristinebergsgruvan.