Vintrarna i slutet av 1950-talet

Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet, när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne. Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och gemensamma lekar tillsammans med byns barn. 

På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.

När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp. Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget. Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att åka.

Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.

En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så bindningar med låg fästpunkt därtill.  På eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna åkte tillbaka till stan.

Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun genom Ararat-kurvan och Assars kurva.

Min far var ingen inbiten älgjägare

I lokal historieskrivning om skogsbyar i Västerbottens inland finns alltid älgjakt med som ett återkommande och väsentligt tema. Vilka har varit med i jaktlaget och vilka har varit jaktledare? Vem sköt den största älgtjuren? Vilka roliga och dråpliga händelser kommer man ihåg med koppling till jakten? Älgjakt är viktigt, det förstår man. Jakten har företrädesvis varit en manlig sysselsättning med sedvänjor och ritualer som återkommer år efter år.  Under sommaren skulle passen ses över och siktröjas. Jakttorn skulle ses över, ved anskaffas till passen och saltstenar sättas ut.
När hösten började närma sig var det dags att övningsskjuta på älgskyttebanan och älghunden skulle löptränas för att orka med att hålla efter älgen när det blev dags för jakt. Några körde runt på skogsbilvägar då och då och spanade efter älgar och hur de rörde sig inom jaktlagets område och den sysslan kunde fler än jägarna ha nöje av.

Jag kommer ihåg från min barndom spänningen som infann sig när jakten startade. Vi barn lyssnade hemma i byn efter ljud av skott och försökte räkna ut riktning och avstånd och väntade på fångskotten som verifierade att en älg skjutits. Var det en ko, en kalv eller en älgtjur? Så småningom dök en traktor upp med en död och urtagen älg på flaket på väg att hängas upp eller styckas. Ibland sköts älgen så till att man var tvungen att slakta djuret i skogen och bära de styckade delarna till närmaste väg eller båtlänning. Jag har ett minne av att jag en gång fick följa med i båt till andra sidan sundet i Gamhemsjön för att hämta älgkött. Det var väl inte något större stycke kött som jag orkade bära. Jag minns att båten var väldigt nedlastad på vägen tillbaka. Ofta var det min farbror Verner Thiger som höll i slaktkniven ute i skogen. Det här var före tillkomsten av alla skogsbilvägar som idag genomkorsar skogslandskapet och underlättar tillvaratagandet av jaktbytet.

Min far, Ingemar Thiger, var ingen inbiten älgjägare men han gjorde sin plikt i jaktlaget varje år. Hans inställning till jagandet har säkert bidragit till att bara en av sex syskon började jaga älg. Visserligen var älgstammen begränsad på fars tid i jaktlaget men jag tror inte att han någonsin sköt en älg. Ett år var han faktiskt delaktig i nedläggandet av en älg. En annan i jaktlaget gjorde dock anspråk på äran av att ha skjutit älgen. Min far backade och lät jaktkamraten stå som skytt. Saken var inte så viktig för min far.

En sak som jag aldrig sett redovisat i anslutning till alla älgjaktsredogörelser är det grannlaga arbete som fruarna hade att ta reda på älgköttet hemmavid. Före frysboxarnas inträde i hemmen gällde det att tillaga och konservera eller salta och/eller röka köttet. Första kvinnan i jaktlaget var förresten Eivor Karlsson.

Fotona nedan är från slutet av 1970-talet då jag följde med min tremänning Per Thiger ut i älgskogen en dag. 

En fri kyrka (7) - Nedgång och ihopslagning med Filadelfiaförsamlingen i Lycksele

1959 gick församlingen i Bäverträsk upp i Filadelfiaförsamlingen i Lycksele. Avflyttning och andra orsaker gjorde så småningom att underlaget för församlingsverksamhet i byn nådde en undre gräns. Avståndet till stan var inte så långt att det skulle hindra medlemmar att delta i församlingsverksamheten där. Några år efter sammanslagningen lämnades kapellet i Bäverträsk till en mäklare för försäljning. Åtgärden blev mycket kritiserad bland byborna men av de flesta i tysthet. Kapellet blev privat boende och byn stod utan samlingslokal. En lång följd av år efter försäljningen anordnades sommartid friluftsmöten uppe på Alfred Karls-berget.

Sionförsamlingen var den helt dominerande föreningsaktiviteten i byn under ett 40-tal år. Det anordnades inga danser i byn, det fanns ingen organiserad idrottsaktivitet eller annan föreningsverksamhet varför sionförsamlingen kom att prägla så många människors liv. Ungdomarna som växte upp på 1950-talet, då världen utanför trängde på genom framväxande massmedier och en större geografisk rörlighet, tyckte väl att församlingens informella syndakatalog var lite för omfattande och föråldrad. Äldstebrodern Axel Johansson från Nya Yppersta var väl den som mest nitiskt höll efter ungdomarna och speciellt flickorna. Det var synd att klippa håret, sminka sig, bära örhängen, att inte ha huvudbonad i kapellet, att bära långbyxor som flicka m.m. Många poster i syndakatalogen ströks väl efterhand. Där var Lyckseleförsamlingen normerande. De moderniteter som accepterades där accepterades även så småningom i byförsamlingarna.

Idag är frikyrkohistorien i Bäverträsk ett minne som tydligast lever kvar hos dem som kommit upp i åren och som har någon sorts anknytning till byn. Någon gammal församlingspredikant behöver inte som i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit återkomma till byn för att fullborda sekulariseringen. Det har samhällsutvecklingen och tiden klarat på egen hand.

En fri kyrka (6) - Predikantkrämen

Det kanske inte hände varje år men ofta anordnade församlingen bibelstudieveckor med väckelsemöten och avslutande söndagsmöten kl. 11.00 och 15.00. Särskilt kallade till dessa veckor var predikanter som var kända för sin fängslande förkunnelse och som kunde locka inte bara församlingens egna utan även andra troende och icke troende.

Predikanterna vid dessa bibelstudieveckor var förlagda hemma hos församlingsmedlemmar i byn, antingen hos oss, hos Ture Robertssons eller Ivar Thigers nea hea. Jag kommer inte ihåg namnen på de predikanter som bodde hemma hos oss men minns tydligt de särskilda förhållningsorder som gällde med dessa gäster i huset. Det gällde att inte stoja och bråka eller störa dessa herrens tjänare när de förberedde sig för sina predikningar i bibelstudium och bön. Vid matbordet gällde att hålla sig avvaktande och vänta till gästen och sedan de vuxna tagit för sig.  Min mor stod som alltid vid sidan av och passade upp. En positiv sak med dessa gästspel, ur vår synvinkel som barn, var att det vid söndagsmålet vankades efterrätt. Sällan serverades efterrätt på färska bär och frukter men kräm kokad på torkade katrinplommon fanns alltid att tillgå. Efterrätten blev så förknippad i vår familj med dessa besökande predikanter att den för evigt kom att få beteckningen predikantkrämen.

En fri kyrka (5) - O må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld

Den trosuppfattning som var rådande inom sionförsamlingen var, vid sidan av kravet på omvändelse, dop genom nedsänkning och strävan efter andens dop, en förkunnelse präglad av ett eskatologisk perspektiv, nämligen att mänskligheten befann sig i de yttersta av dagar och att Jesus återkomst var mycket nära förestående liksom de frälstas uppryckande honom till mötes. Mötesledaren i kapellet påannonserade kommande möten oftast med ”om vi får ha hälsan och Gud dröjer”.

Många satte sin förhoppning till ett annat och bättre liv hinsides i stället för detta liv som var fullt av mödor och ekonomiska bekymmer. Himlen var fokus i förkunnelse och församlingsliv. Det gällde att ha sin lampa brinnande och att finnas i den skara som när som helst skulle ryckas upp Herren till mötes. Vid bönemöten, när bönebruset stillnat och tungomålstalandet likaså, stämde någon av äldstebröderna ofta upp ”Å må ingen bli tillbaka här i denna mörka värld, må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd …” Hos mer än en väckte föreställningen om att plötsligt bli ensam kvar i vedermödan utan familj och vänner starka ångestkänslor.

1950-talet var präglat av det kalla kriget och det gudlösa hotet från öst. Pastorn Birger Claesson publicerade i slutet av 1950 en redogörelse för en syn han hade haft som innebar en omfattande invasion av Sverige av fiendearmeer till följd av befolkningens ökade gudlöshet. Skriften fick stor spridning inom frikyrkan. Jag minns att bland de fåtaliga böcker som fanns i mitt hem fanns denna skrift med den ödesmättade titeln ”DOM över Sverige”. 

1946 upptäcktes en kristusbild i gruvan i Kristineberg. Fyndet sattes i samband med en profetia som femtio år tidigare lämnades av en kvinna i västerbottniska lappmarken. I profetian förespås att Kristus i de yttersta tiderna ska visa sig inne i ett berg i Nordanlandet. Folketymologin såg genast kopplingen Krist-in-e-berg med kristusbilden i Kristineberg. Fotot och profetian såldes i stora upplagor åren därefter, bl.a. vid Lapplandsveckan. Jag minns från min barndom att jag sett denna bild inramad i gårdar hemma i byn.

1954 på sommaren inträffade en fullständig solförmörkelse över Sverige. Denna händelse sågs av en och annan församlingsmedlem som ytterligare ett tecken på den yttersta tiden.

Samtidigt befann sig vårt land som förskonats från världskriget i stark ekonomisk utveckling. Folk fick det stadigt bättre ekonomiskt och möjligheter till vidareutbildning och klassresor öppnade sig successivt för den yngre generationen. Den starka strukturomvandlingen inom jord- och skogsbruk skulle kanske i det korta perspektivet visa sig vara ett större hot mot skogsbyarnas fortlevnad och bygemenskapen än profetior och tecken i skyn.

  

Kristusbilden i Kristinebergsgruvan.

En fri kyrka (4) - Församlingen bygger ett kapell

Lokalfrågan för Sionförsamlingen i Bäverträsk togs upp vid ett antal tillfällen under slutet av 1920-talet. 1932 bildades en byggnadskommitté bestående av Oskar Robertsson, Axel Johansson, Johan Robertsson, Holger Thiger, Valdemar Thiger, Alfred Karlsson och Vilhelm Karlsson från Tallträsk. Tomten skänktes till församlingen av Oskar Robertsson. Efter många timmar av ideellt arbete kunde kapellet invigas 1934.

1947 installerades telefon till den nye predikanten Gösta Johansson (Karmeborg) från Kroksjö. I december samma år får äldstebrodern Axel Johansson uppdrag att åka till Vilhelmina för att där upphandla ordentliga bänkar till kapellet. De anbud som man fått från Lycksele avvisades som alltför dyra. 1948 fick Alfred Karlsson och Ingemar Thiger uppdrag att ordna ett staket runt byggnaden och samma personer plus Ture Robertsson utsågs att ordna vattenledning till kapellet.

1952, lagom till att den nye predikanten Bertil Jakobsson tillträdde, beslöt församlingen att bygga ut lägenheten på övervåningen med två rum. För detta ändamål upptogs ett lån på 8 000 kr Resterande kostnad 20 000 kr finansierades genom frivilliga insatser.

Ingången till kapellet låg på långsidan som vetter mot Hemtjänn (Hemtjärnen) och bäcken som rinner ut från tjärnen. På gavelsidan som vetter mot Östansbacken fanns stora fönster som generöst släppte in ljus i lokalen. Ingång till lägenheten ovanpå fanns på motstående gavel som vette mot landsvägen.
Mötesrummet sträckte sig över hela gavelbredden. trägolvet var mörknat av många lager av fernissa.
De ljusbetsade bänkarna stod i två rader med en gång i mitten som ledde fram till podiet. Bänkarna var i baksidan försedda med ett sluttande hyllplan för att ställa upp medhavd Bibel eller Segertoner. På podiets vänstra sida stod tramporgeln från vilken Göta Thiger ledde församlingssången och strängmusiken som för det mesta sjöng tvåstämmigt till orgel och gitarrer, ibland förstärkt med ett dragspel. Till höger om podiet fanns ingången till lilla salen som öppnades upp vid stormöten som drog mycket folk och som nyttjades för kaffeservering ibland.

1951 köptes en mindre skollokal på utposten Lingonbacken under församlingen i Bäverträsk. Bänkarna från lilla salen i bäverträskkapellet flyttades till Lingonbacken och en begagnad tramporgel köptes in.

Kapellet före 1952. Fotot taget från Alfred Karlssons gård.

Kapellet efter ombyggnaden 1952

En fri kyrka (3) - Sionförsamlingen i Bäverträsk bildas

Den 18 juni1923 bildades Sionförsamlingen i Bäverträsk. Vittnen vid tillfället (enligt protokollet) var Rudolf Danielsson, Husbondliden; Leon Johansson och Henning Dahlman. Rudolf Danielsson valdes att leda mötet och Hanna Carlsson (g. Holm) utsågs att föra protokoll.
För att få sluta sig till församlingen krävdes omvändelse, dop genom nedsänkning (vuxendop) samt dop i den Helige Ande eller åtminstone en strävan efter att uppnå detta, ”att komma igenom” som man sade inom pingströrelsen.

Vidare fastslogs att församlingsmedlem skulle pryda Kristus genom att inte söka ogudaktigt sällskap, genom att vara enkel, ren och snygg i klädsel och att vara ett föredöme i samtal med andra, i uppträdande inom församlingen, på väg till och från möten. Allt detta med talrika hänvisningar till olika bibelställen.

Medlemsantalet var vid bildandet 15 troende. Av dessa fanns Alfrida Robertsson, Hanna Robertsson, Judit och Helmfrid Thiger, Arvida Karlsson, Hanna Holm och Werner Thiger fortfarande kvar som aktiva församlingsmedlemmar när församlingen firade sitt 40-årsjubileum 1963.  Oskar Robertsson valdes till församlingens föreståndare, en post som han innehade tjugofyra år. Jag har få minnen av Oskar men jag minns honom som en snäll gammal man som gjorde sälgpipor åt oss på våren när sälgen savade och lätt släppte barken från veden.

Församlingen skulle stå utan fast gudstjänstlokal ända till 1934, alltså drygt tio år efter bildandet. Man var i stället hänvisad till lokaler som uppläts av hängivna församlingsmedlemmar. Oftast hölls gudstjänsterna i Nils Vahlbergs hem. Nils Vahlberg var inflyttad i byn och gifte sig med Rora (eg. Aurora) dotter till Per Olof Matsson i Ararat. Nils och Rora övertog Matssons hemman öst på byn. Inför varje gudstjänst hissade Nils Vahlberg den svenska flaggan. Vid något tillfälle blev uppslutningen till mötet minst sagt mager. Nils fällde då kommentaren som har blivit ett talesätt i byn: - Är hä förgäves som ja ha hisse flagga?  Sommartid kunde man ha möten i Oskar Robertssons loge. Långt senare skulle man ordna möten uppe på Israel Karls berget/Alfred Karls berget och i Vilhelm Karlssons loge i Tallträsk. Vilhelm var bror till Alfred.

Göta Thiger, min faster, berättade att den sista gången hon åkte risselslea (släde efter häst) till Lycksele var annandagen 1928 då hon och ett antal nyfrälsta från byn ställde färden till Lycksele för att döpa sig. Sionförsamlingen saknade ännu egen lokal med dopgrav och hade därför hyrt filadelfiakapellet i Lycksele för dopakten som leddes av Gottfrid Ahlenius från Sorsele. Han tjänade tillfälligt som evangelist i Bäverträsk. 1932 hade medlemsantalet i församlingen ökat till 52 troende. Vid 40-årsjubileet 1963 konstaterades att 127 medlemmar tillhört församlingen genom åren.

Per Ekbladh,  Gottne Hägglund, Gösta Karmeborg, Evert Öberg, Bertil Jakobsson och Sture Eclundh har tjänat som pastorer i församlingen genom åren. Evangelistparet Sonja Ahlkvist och Alva Karlsson var de sista församlingsanställda som bodde i kapellet. Jag har bara sporadiska minnen av pastorerna som passerat revy i församlingen. Per Ekblad var gift med en dotter till Oskar och Alfrida Robertsson och besökte då och då byn och församlingen. Bertil Jakobsson var min far behjälplig i rörmokeriet ibland. Bertil var praktiskt lagd och därtill ganska smal i kroppsbyggnad om jag har förstått det rätt. Min far fällde ibland den uppskattande kommentaren om Bertil att han skulle kunna ta sig igenom ett husnavarhål.

Sture Eclundh minns jag vid sidan av pastorssysslan som en god amatörfotograf. Sonja och Alva har jag flest minnen av eftersom jag var något äldre när de var verksamma i byn. Alva minns jag som en ganska driven gitarrist i jämförelse med många andra. Av Alva fick jag överta en gitarr när hon fick tillfälle att köpa en ny och bättre. Det inspirerade mig till att börja spela gitarr på allvar.

Sionförsamlingen firar 25-årsjubileum. På fotot kan identifieras:
Oskar Robertsson (nr 3 fr. v.), Axel Johansson, Gösta Karmeborg och
Gottner Hägglund

Anna Robertsson g. m. Rickard Robertsson besöker sin svägerska
Alfrida Robertsson g. m. Oskar Robertsson, sionförsamlingens föreståndare.
Tid: 1930-tal