Var ligger Pöbbes myra?

Alla har vi varit där och kommer garanterat att hitta dit igen.  Pöbbes eller Pöbbes myra är ingen geografisk plats (antar jag) utan en mental plats som beskriver ett övergående tillstånd av surmulenhet, självömkan och missnöjdhet. Jag minns att vissa hemma i byn sade till den som var sur, trumpen och fåordig: - Ha du vuri däri Pöbbes myra?

 Ibland brukar det finnas en verklig förlaga till gamla talesätt kopplade till en namngiven person. Men vem var i så fall Pöbbes? Uttrycket verkar inte vara särskilt spritt om man räknar träffar på nätet. På en webbsida som har rubriken Dialektuttryck i Ramsele By på 1950-talet återfinns uttrycket däri pöbbes och att vara pöbbig.  I tidskriften Oknytt 3-4/2005 sid. 3 nämner författaren Anita Salomonsson begreppet samt parallelluttrycket Påtamyren. I Magdalena Hellquists sammanställning Bättre kaka än ingen smaka – ordspråk och talesätt i övre Norrland finns dock inte uttrycket med.

Det verkar vara ett norrländskt uttryck eller begränsat till norra Ångermanland, södra Lappland och Västerbotten. Att jag började reflektera över uttrycket var en kommentar på mitt blogginlägg om krimmermössor där pöbbes nämndes. Efter att ställt frågan på Facebook kan jag konstatera att uttrycket och olika varianter varit och är ganska vanliga. Några sade Pöttmyra eller Pjöttmyra. - Har du itte däri Pöbbes, hörde Sara-Mari Jonsson ibland sin mormor säga. Karin Alfredsson hörde sin far säga: - Ha du vare däri Pöbbes å itte surfile?

Alla dessa krimmermössor

I min barndom hade de flesta farbröder s.k. krimmermössor. Det var en skinnmössa utan skärm med ett stukat veck över hjässan. De dök upp i herrmodet i början av 1900-talet och hängde med in på 1950-talet åtminstone. Mössan var varm och ersatte hatten som huvudbonad på vintern. När den var uttjänt var den bra att ha i skogsarbetet. Särskilt kalla dagar vände man fodret utåt och fick genom pälsen varmt om huvud och öron.

Mössan var ursprungligen tillverkad av ull från Krim av får av persiantyp. Så småningom dök det upp krimmermössor av skinnimitation med krulligt effektgarn i varpen. Ordet krimmer är tyska i betydelsen från Krim.

Mössan var också bra stötdämpare, det kunde vi barn däri Ingemars konstatera. En vinter roade vi oss med att åka på snön på överblivna masonitbitar med den glatta sidan nedåt. Vi tog fart och kastade oss på masonitskivan upp vid ledet till Lennart Robertssons. Blev farten tillräcklig gled vi ända ner till och över bron över Hembäcken. För att få ännu bättre glid vattnade vi på vägen. I samma veva hade kallelse utgått till byastämma hemma hos oss. Pappa var väl byålderman vid det tillfället.

På vägen hem efter mötet följdes bröderna Otto och Alfred Karlsson åt uppöver och förbi Lennarts. Bröderna hann inte långt innan Otto med andan i halsen störtade in till oss och ropade i förtvivlan: - Nu slog n Alfred ihjäl sig! Han hade nämligen halkat på isgatan vi åstadkommit. Hade han inte haft krimmermössan på huvudet hade väl Otto blivit sannspådd och vi barn hade fått gå genom livet med en grannes liv på vårt samvete.

Min far Ingemar som var en lugn person som sällan hetsade upp sig tyckte nog att vi efter incidenten kunde göra en iskana bredvid körvägen i stället för på den.

Från Wiskadahls katalog 1952

Häst eller oxe?

Oxen var förr ett alternativ till hästen som dragare eftersom den var stark och uthållig. När ardennerhästen introducerades och delvis ersatte den svenska lanthästen utkonkurrerades  oxen som dragare. Antalet oxar som dragdjur minskade stadigt från att ha utgjort ca 250 000 på 1870-talet jämfört med med antalet jordbrukshästar som var ca 400 000 vid samma tidpunkt. 1944 räknades endast ett par tusen oxar men 500 000 hästar i svenskt lantbruk.

Det finns dokumenterat att oxar har använts som dragdjur i Bäverträsk. Erik Abraham Matsson, om vilken många historier berättades, hade en oxe som dragdjur, Om någon träffade på Erik Abraham ute med oxen och frågade vart han  var på väg svarade han alltid: - Ja få si vart oxen vill. Det berättas också om hans far Mats Johansson, att han en gång blev tillfrågad av någon att få åka med på lasset men nekades för att det blev för tungt för oxen. Men han kunde väl i alla fall få lägga handskarna på kärran. Han blev även nekad detta . - Men dom väg ju ingenting, sade den som frågade. - Kast upp dem i lufta ska du få si att dem rammel ne, svarade Mats. Och så var sista ordet sagt i det ärendet.

Arvida Karlsson med oxe uppe på Israel Karlsbärge. I bakgrunden ses
Jonas Robertssons Golia som en öppen yta i skogen.

Spannmål och kvarnar

Den vanligaste grödan var kornet. En viss odling av höstråg förekom liksom ett begränsat svedjebruk långt tillbaka. Under kriget på 1940-talet gjordes försök med veteodling. Både Johan Robertsson och Ingemar Thiger försökte sig på detta. Vetet mognade faktiskt vissa år och gav ett utmärkt mjöl  som dock hade en svag brunfärgning. Min mor Anna-Greta mindes att mjölet lämpade sig väl för bakning.

Spannmålen skördades i slutet av augusti eller i början av september. Husbehovsmalningen skedde i de skvaltkvarnar som fanns utefter Hembäcken (rödmarkerade på kartan nedan). Platserna för dessa är ännu avsatta som allmänningar. Den skvaltkvarn som fanns inne i Lennarts hägna stod kvar ännu in på 1950-talet, den längre ner efter bäcken hade försvunnit långt tidigare. Den lägda som låg intill den nedre kvarnen fick senare heta Kvarnstycke. Det gällde att samsas om tiderna i skvaltkvarnarna. Bäcken måste dämmas upp och vattnet släppas på i lämplig mängd och det var endast under våren och under hösten som det var tillräckligt flöde i bäcken för att driva kvarnarna.

I slutet av 1800-talet anlades en större kvarn vid inloppet av Bäverbäcken till Gamhemsjön. Via uppdämning av Kvarntjänn som låg ovanför och en kanal parallellt med bäcken leddes vattnet förbi kvarnanläggningen med dess kvarnhjul, som också drev en såganläggning. Tyra Thiger, min faster, minns hur hon tillsammans med sin far Jonas Robertsson en höst i skenet av en stallykta gick från Golia ner till kvarnen för att kontrollera malningen. Tyra stod i undre delen av kvarnen medan hennes far var på det övre planet för att kontrollera att matningen fungerade ordentligt. Tyra mindes att det var både kusligt och spännande att stå där i mörkret omgiven av dundret från kvarnaxel, kugghjul och malstenar tillsammans med bruset från vatten och vattenhjul.

I byastämman 17/6 1957 (§ 11) beslöt man att sälja resterna av såg- och kvarnhuset till högstbjudande. Assar Thiger köpte kvarnen som sedan troligen eldades upp som ved.

Ville man få finmalet mjöl fick man bege sig till Lycksele, där en kvarn fanns vid älven ut mot Hedlunda till.

Vattnet

Det var ett evigt slit att skaffa vatten till kreaturen. Inte alla hade brunnar som gav vatten året runt. Ofta avtog vattenflödet i brunnarna mitt i vintern eller under den torraste perioden under sommaren. Då fick man bära vatten från närmaste kallkälla eller vintertid hugga upp en vak på Hemtjänn. Det senare dög åtminstone till kreaturen.

Johan Thigers hade sin brunn i Hembäcken  en bit upp så att det blev självtryck. Under vårfloden blandades bäckvattnet med brunnsvattnet som blev otjänligt för människor. Närmaste kallkälla låg nere i Mora (röd prick på kartan nedanför vägen till Johan Robertssons). När min yngsta bror  Samuel rev ladugården stötte han på bitar av trärör från brunnen i Hembäcken.

Speciellt besvärligt hade Ottilia Karlsson uppe på Israel Karlsbärge och hennes dotter Arvida som måste bära vatten  i ett ok från kallkällan vid Hemtjänn vid bergets fot och upp till ladugården på berget. Alfred Karlsson byggde så småningom nytt hus och ny ladugård vid foten av berget och blev därmed av med vattenproblemet.

I början av 1940-talet drogs  vattenledning från kallkällan vid Hemtjänn till flera hushåll i byn. Assars, Ivars, Ararat och Golia  hade eget vatten.

Ottilia Karlsson f. Thiger. Ottilia var dotter till Jann Thiger

Ta hit bena! Ta hit bena!

När vi var barn hände det ibland när vi sågs  att vi roade och skrämde upp varandra med spökhistorier, den ena läskigare än den andra. En av historierna hette Ta hit bena. Jag kom inte ihåg historiens exakta inramning men jag tror att det var något i den här stilen:

1719 hittade en bonde en dag en av Armfelts karoliner ihjälfrusen på flykt över fjället efter Karl XII:s död. Karolinen hade ett par fina stövlar på fötterna. Bonden kunde inte motstå lusten att tillägna sig dem. Problemet var att benen och fötterna var fastfrusna i stövlarna. Det var omöjligt att dra av den döde stövlarna. Då tog bonden resolut till yxan, högg av benen, tog hem stövlarna och värmde upp dem för att avlägsna innehållet.

En tid därefter, när bonden hade lagt sig för kvällen, kom det kraftiga knackningar på stugans port. De enträgna knackningarna fortsatte och bonden tvingade sig upp ur sängen för att öppna. Ute stod en man i karolineruniform vilande på sina benstumpar.  Spänningen var nu andlös hos oss som lyssnade. För att spä på skrämseleffekten avslutade berättaren efter en paus med hög röst: - Ta hit bena! Ta hit bena! Även om berättelsen upprepades efter en tid blev vi lika rädda och skrämda varje gång.

Tant Betty, nere på hea, var en god berättare och berättade gärna historier med övernaturligt innehåll. Jag vet inte om hon trodde på det hon berättade. I varje fall trodde hon på vitterfolket, de osynliga, som fanns i människornas närhet. Varje gång hon tvättade kläder i värmaren ute på gården, varnade hon de osynliga innan hon tömde ut hetvattnet i gräset. Gjorde man inte det, kunde vittra sätta sjukdom på en eller ställa till med annat förtret. Hennes historier kunde handla om döda personer som vägrade att låta sig hamna i vigd jord. Om kistan drogs efter häst blev lasten allt tyngre ju närmare man kom kyrkan och kyrkogården och hästen som drog löddrade av ansträngningen. En modernare variant handlade om likbilar som med sitt innehåll fick oupphörliga stopp på vägen till kyrkogården. När huven öppnades hade tändkablarna ryckts loss av en osynlig kraft. När en ond och ogudaktig människa dog kunde också en svart hund visa sig i dödsögonblicket. Sedan var det alla historier om spökhus och folk som gick igen av olika anledningar. Vi älskade och fascinerades av dessa historier men var rädda och vaksamma när vi gick hemåt om det var kväll och vinter, då man inte kunde ta vägen upp genom lia. Speciellt ruskigt var ett parti nedanför vägen strax före Ararat. Skogen var tät och mörk och det var inte en del av byn vi frekventerade ens i dagsljus.

Nu har spökerierna och andarna flyttat in i radhus, villor och lägenheter enligt Det Osynliga i TV 7.    

Släppa djuren på skogen

Nybyggarnas jordbruk var inriktat på mjölk- och köttproduktion och inte i första hand på spannmål. Det fanns en tendens att ha fler kor än markerna kunde föda. 1830 fanns det 1800 kor i Lycksele socken. Det innebar att det gick 0,85 ko på varje invånare i socknen. Antalet får var ändå fler, 4 160. Fåren hade man framför allt för ullens skull. Sommartid fick djuren gå fritt på något ställe där de inte behövde tillsyn varje dag. Johan Robertsson hade någon period sina får på Storholmen  och intilliggande holme i Gamhemsjön. Getter har aldrig hållits i något större antal. De ansågs allmänt vara besvärliga djur att hålla.

Korna släpptes ut på bete i slutet av maj eller i början av juni och togs hem i slutet av september. Kreaturena släpptes via fätåerena (fägatorna) som gick genom byn. En gick från Ararat via Johan Thigers upp till Hemtjänn och anslöt sig till den som utgick från Johan Robertssons via Oskar Robertssons upp mot Israel Karls-bärge bort mot Granbärge och över Magamyra.

En getare (vallpojke) följde med korna ut i skogen under dagen och hem igen till mjölkning. Många gånger var getaren inte mer än 7-8 år med ansvar för större delen av byns kreatur. Gårdarna turades om att förse getaren med matsäck, getarkont, under dagen. Vissa gårdar var kända att ha bra mat, andra sämre. För en del var tillvaron ute i skogen med korna en traumatisk upplevelse, speciellt om det fanns björn i trakten eller om det var kraftiga åskväder. Några som varit getare svor dyrt och heligt att aldrig utsätta sina egna barn för detta. Hade man klarat av uppgiften första sommaren gick det bättre följande år. På höstarna när det var gott om svamp, som korna älskade, var det svårt att få hem dem i tid till mjölkningen. Korna föredrog soppar av olika slag. Dessa svampar kallades kollektivt för kosôppen. Ingen i byn använde svamp i matlagningen.

Efter vårbruket och vinterns körslor i skogen fick hästarna vila upp sig på skogsbete. Hästarna släpptes på skogen åt Svartlia till och hämtades hem till slåtterarbetet. I vissa byar fanns speciella getare för byns hästar. Göta Thiger kunde inte påminna sig att det har varit fallet i Bäverträsk.