Mat för dagen (4) - Bärplockning

Bär var en viktig vitaminkälla för hushållen förr eftersom odling av grönsaker inte förekom i någon större utsträckning. Potatis började odlas allmänt en bit in på 1800-talet. Lingon var den viktigaste bärsorten. Lingon plockades också för avsalu. Stavträskberget och Bottenberget var förr fina lingonställen. Bären plockades i näverkontar som bars hem på ryggen eller lastades på cykeln. Någon gång kom uppköpare och hämtade bären i byn men oftast skickade man dem med bussen till stan.

De lingon som plockades för husets behov syltades vanligtvis in utan socker och förvarades i sylttunnor hela vintern. Behövde man sylt skrapade man loss ett block av den frysta sylten som sedan kokades upp med tillförande av socker.
Man förvarade också bären i form av vattlingon. Vattlingon gjordes på följande sätt: Man hettade upp vatten som sedan fick svalna. De utvalda bären sköljdes och lades i vattnet i flaskor eller glasburkar under vintern. Vattlingon med grädde var en delikatess som var obligatorisk efterrätt vid alla julkalas. Ragnar Karlsson från Björkberg, som gifte sig med Dagmar Thiger, funderade allvarligt på att slå upp förlovningen eftersom han hjärtligt avskydde vattlingonen som han alltid blev bjuden på när han var i byn, Ibland förvarades hjortron på samma sätt som vattlingon.

Lingonplockning i Bäverträsk på 1930-talet.

Mat för dagen (3) - Slakt och förvaring av livsmedel

På vintern var det naturligtvis lättare att bevara maten längre tid. I kallskafferierna var det minst kylskåpskallt. I jordkällarna, som i byn allmänt fanns under boningshuset, var det svalt året om.

Slakt av gris och nötkreatur utfördes strax före jul. Ofta anlitade man någon slaktare utifrån. Sjöström hette en man som besökte byn då och då och som anlitades för allt från gårdsslakt och avlivning av kattor till hovslageri. Han tillverkade också mjärdar på ledig tid. Hans karriär tog en ände när han av ålder och skakighet (han vart kagrut som man sa på lyckseledialekten) slog Ivar Thiger över nävarna med hovraspen när han skulle dräpa en kattunge och Ivar skulle hjälpa till att hålla i djuret.

Fläsket saltades in i fläsktinor som förvarades i boden eller källaren säkert från råttor och möss. Det förekom också att man rökte köttet. Vid Lolägda/Kvarnstycket fanns förr en rökbastu tillhörig Johan Thiger. Den användes av flera i byn. Rökbastun användes sedan också som förvaring åt det rökta köttet eller fläsket som fick sitta upphängt från taket i bastun. Lukten av rökt kött satte sig i rökbastuns väggar och tak och decennier efter att bastun förfallit kunde man känna lukten av rökt kött från stället.

Johan Robertsson hade också en rökbastu och Assar Thiger byggde en nea hea (nere på heden längst ner i byn, där Pelle Thiger byggde nytt efter branden). Ändå längre tillbaka var torkning av fisk och kött också ett alternativ för att bevara livsmedel.

Mat för dagen (2) - Brödbak

Tunnbröd bakades i regel två gånger om året, på hösten medan det ännu var acceptabel värme i bagarstugan samt på våren då det återigen var tillräckligt varmt. Brödet skulle sedan räcka för sommarens respektive vinterns behov. Brödet förvarades i bodarna i speciella brödtinor.

Brödstöpan (degen) sattes dan före baket och härden eldades upp tidigt på morgonen för att man skulle få lämplig värme på ugnshällen fram på förmiddagen. Ofta gick man ihop om baket och delade på uppgifterna. Någon kavlade ut och någon skötte gräddningen.

Bakungnar fanns i Johan Thigers lillstuga, hos Pelle Thigers innan huset brann ner och hos Johan Robertssons. Bakugn fanns också på Golia men huset revs före mitten av 1940-talet. I Hanna Robertssons lillstuga, som byggdes i slutet av 1940-talet, fanns också en bakugn liksom i Assar Thiges källare nea hea. På senare tid bakade man oftast hos Ingemar Thigers eller Assar Thigers.

Idag nyttjas bystugans bagarstuga regelbundet för tunnbrödbak.

Mat för dagen (1) - Hemkonservering

Före frysboxarna och kýlskåpens tid fick husmödrarna ta till andra sätt att förvara och lagra livsmedel över en längre tid. Torkning, insaltning och rökning var några sätt att bevara maten. En bit inpå 1900-talet introducerades metoden att konservera livsmedel genom upphettning i speciella glasburkar med tättsittande lock. Burkarna var tätt tillslutna tack vare en gummiring som genom undertryck i burken glasburken höll lufttätt mellan burk och lock. Locket hölls även på plats genom en bygel av metall. Göta Thiger ansåg att metoden introducerades i slutet av 1920talet. Då och i början av 1930-talet propagerade Västerbottens Hushållningssällskap för metoden genom kurser ute i byarna. I Bäverträsk fanns tydligen inte underlag för någon kurs i konservering men 1933 deltog 15 män och 16 kvinnor i en lantmannakurs som Hushållningssällskapet anordnade i byn.

Allt möjligt kunde konserveras, från kött till frukt och bär. Glasburkarna förvarades efter upphettningsproceduren svalt i matkällaren. Man måste dock med jämna mellanrum se över burkarna så att det inte kommit in luft i skarven mellan burk och lock. Då dröjde det inte länge förrän maten var förstörd.

Handledningen i hemkonservering utkom i mitten av 1930-talet
och sedan i nya upplagor genom åren. 

Salpetertillverkning - bokstavligen ett skitgöra

Nedanför Johan Robertssons ladugård och loge stod förr en salpeterlada. Några anger att ladan stått längre österut längs byvägen. Salpetertillverkningen, där urin från kreaturen, eller urinbemängd jord var huvudingrediens, var en utdragen process som startade på våren för att bli färdig nån gång på vintern. Salpetern, som bl.a. var underlag för svartkruttillverkning, fraktades till Umeå för avsalu. Man kunde i mitten av 1800-talet få 10 kronor per pund salpeter.

En nationell försörjning av krut var viktig i ofärdstider. Sverige har ända till 1809 varit inblandat i krigshandlingar av olika slag och omfattning. Salpetern eller kaliumnitraten (KNO3) och dess råvara var så viktig att redan Gustav Vasa förklarade kreaturens urin som kronans egendom och det ålåg bönderna att frakta urinmättad ladugårdsjord till de statliga salpetersjuderierna. Under 1600-talet ersattes denna plikt av en särskild skatt, salpetergärden. Mellan 1801 och 1830 var bönderna ålagda att leverera färdig salpeter till staten. Efter 1830 och fram till 1895 löste staten in all tillverkad salpeter med medel ur den salpeterfond som inrättats. Landet var indelat i tretton salpetersjuderidistrikt och i Västerbotten skulle leveranserna ske till Umeå. Tillverkningen var väl som mest intensiv några årtionden i mitten av 1800-talet. Pottasktillverkning ersatte på många håll den  mer omständliga tillverkningen av salpeter.

Salpeterpannan i salpeterladan var en kostsam investering och flera bönder samsades om salpeterbränningen. Zetterstedt anger att salpetersjuderiet var vanligt i Lyckselebyarna och var ett extra tillskott som kunde behövas vid missväxtår, då man behövde köpa spannmål.

Urinen samlades i kar som placerades under ladugårdsdelen som i många ladugårdar låg ovanför dyngstan. I Bäverträsk finns flera belägg för att den ladugårdstypen har varit vanlig (Ararat och Robert Jonssons ladugård). Urinen leddes ner till träkar. Urinbemängd jord samlades också in som råvara för tillverkningen. I särskilda salpeterlador som var försedda med avlånga luckförsedda luftningsgluggar tillverkades sedan salpetern. Genom urlakning av jorden samlades vätskan upp tillsammans med urinen. Genom upprepad sjudning fälldes salpetern ut genom kristallisation. Lukten från tillverkningen var naturligtvis vedervärdig och det ansågs nästan som en stfaffkommendering att behöva sköta sjudningsprocessen. Salpetern skulle renas och torkas för att sedan fraktas i säckar till Umeå där den köptes in efter att uppköparen kontrollerat kvaliteten.

Zetterstedt, Johan, Wilh. : Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län förrättad år 1832. Örebro 1833. [Faksimilutgåva 1980].

Meddelande 1887 om uppbörd av Salpeter bl a i Bäverträsk

Sjudkar för salpetertillverkning. Fotot inte kopplat till Bäverträsk.

Till julen 1943 kom elen till Bäverträsk

Veckan före jul 1943 lystes Bäverträsk by upp av elektriskt ljus liksom också byarna Betsele, Bålforsen, Rörmyrbergets kronotorpsområde, Fäbodliden, Bjurträsk, Kroksjö, Myrträsk, Holmlund, Öravan, Vinliden, Björkberg, Sandås, Norrbäck och Tannträsk.

Kostnaden för distributionsnätet från Lycksele uppgick till 500 000 kr i den tidens penningvärde. Övre Norrlands kraftverks 40 000 volts Lyckseleledning, genom vilken kraften levererades till byarna efter övre Örådalen under julhelgen, var det första steget i elektrifieringen av Västerbottens inland. Nästa steg i utbyggnaden ansågs vara en 40 000 volts ledning över Öravan till Storuman och Stensele med avgreningar till Vilhelmina och trakterna kring Åsele. Övre Örådalens elektriska distributionsförening ansvarade för distributionen av elektriciteten och hade till att börja med stöd av Statens vattenfallsverk med att göra ansökningar om tillstånd och koncessioner samt att ta fram kalkyler för anläggningskostnader och taxebestämningar. Man anförde kulturella och sociala bevekelsegrunder för denna service till distributionsföreningen. Det fanns väl en och annan som insåg att det även fanns ekonomiska bevekelsegrunder. Hur som helst var lyckan stor i byn för lyset och strömmen som i dagens jämförelse inte var mycket att yvas över. En 60-wattslampa i varje rum samt högst ett vägguttag. Men jämfört vad man hade dessförinnan var naturligtvis skillnaden stor. Karbidlamporna och fotogenlamporna kunde nu ställas undan.

Distributionsföreningens ordförande Gottfrid Gideonsson, Fäbodliden fann anledning att i samband med att strömmen släpptes på skicka ett telegram via telegrafstationen i Bäverträsk till generaldirektören för Statens vattenfallsverk med följande tacksamma lydelse:

När vi idag fått statens kraft till våra ledningar i lappmarken, bedja vi att till Eder få framföra vårt hjärtliga tack för Statens vattenfallsverks medverkan.

Mitt inne i byn stod transformatorn från vilken luftledningar till de olika fastigheterna i byn utgick. Under kraftiga åskväder löpte blixtarna som ljusklot längs ledningarna. Vanligtvis gick smältskydden och säkringarna i transformatorstationen. Det var inte alltid som någon vuxen fanns hemma för att hjälpa till att få tillbaka strömmen igen. Jag har själv som ung varit med att via en specialgjord  lång stång byta smältskydd och även att byta säkringar. Säkert helt regelvidrigt men middagsmaten skulle stå på bordet i tid. I slutet var det glapp i säkringsskåpet, vilket löstes genom att någon pillat in mynt i säkringshålen.

När byn fick telefon

På 1920-talet installerade skogsbolaget en telefonlinje mellan kontoret i Bratten, Bäverträsk, Öravan och Vinliden. Bolaget behövde stå i kontakt med sina tjänstemän ute på fältet. I Bäverträsk var bolagstelefonen monterad i kammaren i Johan Robertssons hus. Göta, som var äldst av syskonen Robertsson, fick ofta springa med bud från Brattenkontoret till tummare och stämplare. Vid ett tillfälle fick hon gå med bud ända till Norrvik, strax utanför Lycksele. Byborna hade också viss tillgång till bolagstelefonen.

Vid 1900-talets början fanns ett antal privata telefonlinjer i landet men dessa övertogs successivt av Televerket. När i tid växelstationen installerades mindes inte Göta Thiger (född Robertsson) men hon trodde att det skedde i slutet av 1920-talet. Därefter måste någon alltid vara hemma i huset  för att passa växeln. Göta fick alltid återvända från byn vid mjölkningsdags för att passa växeln när mor Hanna skulle gå i ladugården. Johan Robertsson befattade sig aldrig med  med arbetet i växeln, det räknades inte som karlgöra. Växeln höll öppet från morgonen fram till kl. 21.00. När Göta gifte sig 1939 och flyttade nea hea överfördes växelstationen till Ararat.

Telefonnummer i byn före automatiseringen:
1.  Ingemar Thiger
2.  Assar Thiger
3.  Birger Nilsson
4.  Kapellet
5.
6.  Lennart Robertsson
7.  Ivar Thiger
8.  Alfred Karlsson
9.  Ture Robertsson
10. Set Nordin (Ararat)

(Dessa är de telefonnummer jag och min syster Märith kommer ihåg på rak arm.)

Telefonväxel