Henfrid Johansson 1896-1976

Henfrid Johansson föddes i Fäbodliden som nummer två i en syskonskara på elva barn. Tre av syskonen dog inom en månad efter födseln. Henfrids mor Ester Elisabeth Renman föddes 1869 i Aspås. Fadern f. 1861 var barnfödd och bosatt i Fäboliden.

Henfrid arbetade i skogen men blev engagerad i vägbyggnation på Vilhelminavägen. Bland arbetskamraterna fanns David Bölja, Nisse Backlund, Adolf Bergström och andra som kom till bygden som AK-arbetare på vägbygget. Henfrid jobbade, efter perioden som vägarbetare, som skogsarbetare. På fritiden var tillverkning av flintlåsbössor och läsning något som upptog hans tid.

Henfrid förblev ogift liksom Arvid Lindman som han delade bostad med. Det berättas att Henfrid var förälskad i den unga skollärarinnan på bygden. De var till och med förlovade säger en del men förlovningen slogs upp p.g.a. att Henfrid vid något tillfälle inte uppträdde chevalereskt nog för hennes smak. Henfrid kunde ha ett hetsigt humör,  vilket ledde till att han vid något tillfälle lämnade sitt arbete i vredesmod och bytte arbetsgivare. Bäverträskborna satte han inte högt. Åtminstone var det fallet vid ett tillfälle när Einar Nordgren och hans fru fick lyssna till hans svavelosande utläggning om Bäverträsk och byborna.

Henfrid blev i samband med vägbygget inhyst på obestämd tid tillsammans med Arvid Lindman i den enkelstuga han bodde i på Björkåsen.  Arvid hade försökt ta upp ett torp på Aspåsliden men blev stoppad av Domänverket, som ansåg att det inte skulle gå att få vatten på stället. I stället hänvisades Arvid till Björkåsen, där hans bror Vilhelm hjälpte honom att bygga upp stugan, som aldrig fick elektricitet eller indraget vatten och avlopp så länge någon bodde kvar i huset. Den lilla åkerlapp som Arvid hann ta upp på Aspåsliden fungerade ett tag som fotbollsplan för traktens ungdomar.

Arvid och Henfrid var två helt olika personligheter. Arvid var ansedd lite barnslig men snäll och Henfrid bullrig, talför och intellektuellt lagd. Om Henfrid sas att han ibland, när han åkte till Lycksele för att införskaffa något i klädväg, kom tillbaka med en bok. Henfrid skrev av och till artiklar för Västerbottens Kuriren, om hembyn Fäbodliden framför allt.

När vi gick i skolan i Bergsgården gick vi ibland ner till Henfrids stuga för att se om han var hemma. Var inte någon där ägnade vi oss  att studera Iivet i bäcken som rann förbi torpet och under vägen. Där i vägtrumman fanns små fiskar ca fem cm långa som vi inte fann något namn på.  

Henfrid kom ofta på sin moped till byn och stannade till och utbytte nyheter i bygden och med sin djupa höga basröst berättade intressanta historier från förr. ”Jämmerligen”, var ett uttryck som han kryddade sina historier med.

Henfrid hyrde stugan på Björkåsen av Domänverket ända tills han flyttade till äldreboendet Storgården i Lycksele. Henfrid avled 1976.

Henfrid Johansson ger Helene Nordgren, Björkhagen "chekla"

Mat för dagen (5) - Affärer och frysbox

Torra varor provianterade man i närmaste mataffär eller i Lycksele. Till stan for man i samband med marknadsdagar och kyrkhelger. Rudolf Karlsson hade affär i Tallträsk. Werner Thiger hade ett upplag av torra varor på Johan Thigers vind. Werner öppnade sedan en affärsrörelse i Bratten 1931 som han drev i sju år. I Holmgård fanns ända in på 1950-talet en begränsad försäljning av torra varor. På 1940-talet började det gå varubussar förbi byn. Bl.a. försåg Palmarssons varubuss från Norrbyberg byn med förnödenheter. Det gick en period även en bageribuss förbi byn.

1956 köptes de första frysboxarna till byn. Det var Ture Robertsson, Ivar Thiger och Ingemar Thiger som köpte var sin frysbox. Slut med konservering, insaltning, rökning m.m. Ingemars frysbox stod i kallfarstun ända fram till reparationen av huset i slutet av 1950-talet. Då fick den stå i ladugårdsporten. När familjen flyttade fick Einar och Märith Norgren ta hand om den  och än idag står den och surrar som extrabox i källaren på Furuvik i Lycksele, Det var hög kvalitet på produkten fast särskilt strömsnål och ekologisk var den inte.

Mat för dagen (4) - Bärplockning

Bär var en viktig vitaminkälla för hushållen förr eftersom odling av grönsaker inte förekom i någon större utsträckning. Potatis började odlas allmänt en bit in på 1800-talet. Lingon var den viktigaste bärsorten. Lingon plockades också för avsalu. Stavträskberget och Bottenberget var förr fina lingonställen. Bären plockades i näverkontar som bars hem på ryggen eller lastades på cykeln. Någon gång kom uppköpare och hämtade bären i byn men oftast skickade man dem med bussen till stan.

De lingon som plockades för husets behov syltades vanligtvis in utan socker och förvarades i sylttunnor hela vintern. Behövde man sylt skrapade man loss ett block av den frysta sylten som sedan kokades upp med tillförande av socker.
Man förvarade också bären i form av vattlingon. Vattlingon gjordes på följande sätt: Man hettade upp vatten som sedan fick svalna. De utvalda bären sköljdes och lades i vattnet i flaskor eller glasburkar under vintern. Vattlingon med grädde var en delikatess som var obligatorisk efterrätt vid alla julkalas. Ragnar Karlsson från Björkberg, som gifte sig med Dagmar Thiger, funderade allvarligt på att slå upp förlovningen eftersom han hjärtligt avskydde vattlingonen som han alltid blev bjuden på när han var i byn, Ibland förvarades hjortron på samma sätt som vattlingon.

Lingonplockning i Bäverträsk på 1930-talet.

Mat för dagen (3) - Slakt och förvaring av livsmedel

På vintern var det naturligtvis lättare att bevara maten längre tid. I kallskafferierna var det minst kylskåpskallt. I jordkällarna, som i byn allmänt fanns under boningshuset, var det svalt året om.

Slakt av gris och nötkreatur utfördes strax före jul. Ofta anlitade man någon slaktare utifrån. Sjöström hette en man som besökte byn då och då och som anlitades för allt från gårdsslakt och avlivning av kattor till hovslageri. Han tillverkade också mjärdar på ledig tid. Hans karriär tog en ände när han av ålder och skakighet (han vart kagrut som man sa på lyckseledialekten) slog Ivar Thiger över nävarna med hovraspen när han skulle dräpa en kattunge och Ivar skulle hjälpa till att hålla i djuret.

Fläsket saltades in i fläsktinor som förvarades i boden eller källaren säkert från råttor och möss. Det förekom också att man rökte köttet. Vid Lolägda/Kvarnstycket fanns förr en rökbastu tillhörig Johan Thiger. Den användes av flera i byn. Rökbastun användes sedan också som förvaring åt det rökta köttet eller fläsket som fick sitta upphängt från taket i bastun. Lukten av rökt kött satte sig i rökbastuns väggar och tak och decennier efter att bastun förfallit kunde man känna lukten av rökt kött från stället.

Johan Robertsson hade också en rökbastu och Assar Thiger byggde en nea hea (nere på heden längst ner i byn, där Pelle Thiger byggde nytt efter branden). Ändå längre tillbaka var torkning av fisk och kött också ett alternativ för att bevara livsmedel.

Mat för dagen (2) - Brödbak

Tunnbröd bakades i regel två gånger om året, på hösten medan det ännu var acceptabel värme i bagarstugan samt på våren då det återigen var tillräckligt varmt. Brödet skulle sedan räcka för sommarens respektive vinterns behov. Brödet förvarades i bodarna i speciella brödtinor.

Brödstöpan (degen) sattes dan före baket och härden eldades upp tidigt på morgonen för att man skulle få lämplig värme på ugnshällen fram på förmiddagen. Ofta gick man ihop om baket och delade på uppgifterna. Någon kavlade ut och någon skötte gräddningen.

Bakungnar fanns i Johan Thigers lillstuga, hos Pelle Thigers innan huset brann ner och hos Johan Robertssons. Bakugn fanns också på Golia men huset revs före mitten av 1940-talet. I Hanna Robertssons lillstuga, som byggdes i slutet av 1940-talet, fanns också en bakugn liksom i Assar Thiges källare nea hea. På senare tid bakade man oftast hos Ingemar Thigers eller Assar Thigers.

Idag nyttjas bystugans bagarstuga regelbundet för tunnbrödbak.

Mat för dagen (1) - Hemkonservering

Före frysboxarna och kýlskåpens tid fick husmödrarna ta till andra sätt att förvara och lagra livsmedel över en längre tid. Torkning, insaltning och rökning var några sätt att bevara maten. En bit inpå 1900-talet introducerades metoden att konservera livsmedel genom upphettning i speciella glasburkar med tättsittande lock. Burkarna var tätt tillslutna tack vare en gummiring som genom undertryck i burken glasburken höll lufttätt mellan burk och lock. Locket hölls även på plats genom en bygel av metall. Göta Thiger ansåg att metoden introducerades i slutet av 1920talet. Då och i början av 1930-talet propagerade Västerbottens Hushållningssällskap för metoden genom kurser ute i byarna. I Bäverträsk fanns tydligen inte underlag för någon kurs i konservering men 1933 deltog 15 män och 16 kvinnor i en lantmannakurs som Hushållningssällskapet anordnade i byn.

Allt möjligt kunde konserveras, från kött till frukt och bär. Glasburkarna förvarades efter upphettningsproceduren svalt i matkällaren. Man måste dock med jämna mellanrum se över burkarna så att det inte kommit in luft i skarven mellan burk och lock. Då dröjde det inte länge förrän maten var förstörd.

Handledningen i hemkonservering utkom i mitten av 1930-talet
och sedan i nya upplagor genom åren. 

Salpetertillverkning - bokstavligen ett skitgöra

Nedanför Johan Robertssons ladugård och loge stod förr en salpeterlada. Några anger att ladan stått längre österut längs byvägen. Salpetertillverkningen, där urin från kreaturen, eller urinbemängd jord var huvudingrediens, var en utdragen process som startade på våren för att bli färdig nån gång på vintern. Salpetern, som bl.a. var underlag för svartkruttillverkning, fraktades till Umeå för avsalu. Man kunde i mitten av 1800-talet få 10 kronor per pund salpeter.

En nationell försörjning av krut var viktig i ofärdstider. Sverige har ända till 1809 varit inblandat i krigshandlingar av olika slag och omfattning. Salpetern eller kaliumnitraten (KNO3) och dess råvara var så viktig att redan Gustav Vasa förklarade kreaturens urin som kronans egendom och det ålåg bönderna att frakta urinmättad ladugårdsjord till de statliga salpetersjuderierna. Under 1600-talet ersattes denna plikt av en särskild skatt, salpetergärden. Mellan 1801 och 1830 var bönderna ålagda att leverera färdig salpeter till staten. Efter 1830 och fram till 1895 löste staten in all tillverkad salpeter med medel ur den salpeterfond som inrättats. Landet var indelat i tretton salpetersjuderidistrikt och i Västerbotten skulle leveranserna ske till Umeå. Tillverkningen var väl som mest intensiv några årtionden i mitten av 1800-talet. Pottasktillverkning ersatte på många håll den  mer omständliga tillverkningen av salpeter.

Salpeterpannan i salpeterladan var en kostsam investering och flera bönder samsades om salpeterbränningen. Zetterstedt anger att salpetersjuderiet var vanligt i Lyckselebyarna och var ett extra tillskott som kunde behövas vid missväxtår, då man behövde köpa spannmål.

Urinen samlades i kar som placerades under ladugårdsdelen som i många ladugårdar låg ovanför dyngstan. I Bäverträsk finns flera belägg för att den ladugårdstypen har varit vanlig (Ararat och Robert Jonssons ladugård). Urinen leddes ner till träkar. Urinbemängd jord samlades också in som råvara för tillverkningen. I särskilda salpeterlador som var försedda med avlånga luckförsedda luftningsgluggar tillverkades sedan salpetern. Genom urlakning av jorden samlades vätskan upp tillsammans med urinen. Genom upprepad sjudning fälldes salpetern ut genom kristallisation. Lukten från tillverkningen var naturligtvis vedervärdig och det ansågs nästan som en stfaffkommendering att behöva sköta sjudningsprocessen. Salpetern skulle renas och torkas för att sedan fraktas i säckar till Umeå där den köptes in efter att uppköparen kontrollerat kvaliteten.

Zetterstedt, Johan, Wilh. : Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län förrättad år 1832. Örebro 1833. [Faksimilutgåva 1980].

Meddelande 1887 om uppbörd av Salpeter bl a i Bäverträsk

Sjudkar för salpetertillverkning. Fotot inte kopplat till Bäverträsk.