Koka paltn

Jag har inte mött någon norrlänning som inte älskar palt och det sägs att det effektivaste sättet att ta död på en norrlänning är att kasta ut en palt på nattgammal is. Idag finns det andra mer subtila sätt att på sikt decimera antalet norrländska glesbygdsbor.

När jag var liten var nog paltn den godaste maträtt jag kunde tänka mig om man bortser från en och annan efterrätt. Det hände t.o.m. att vi fick paltn i skolbespisningen. Den betraktades nog närmast som basföda i den kost som skogsarbetare fordrade för att förse kroppen med energirika kolhydrater. För skogsarbetare var de flesta hemma i byn, när jag var liten. På den tiden då husmödrarna rustade sina män med mat för en hel vecka i skogskojan var paltn en perfekt föda vintertid. Den kunde sparas i frusen form, den kunde kokas upp och den kunde stekas. Allt med samma goda resultat.

Min mor var född i Statträsk, Brännberg i Norrbotten och förde med sig till Bäverträsk sitt sätt att koka paltn. Huruvida hon kom att ändra receptet i mötet med palttraditionerna i Västerbottens läns inland är inte utrett. Jag är medveten om att det finns olika traditioner förknippade med tillagning av paltn. Somliga framhärdar att deras eller deras mödrars sätt att koka paltn är det enda ursprungliga, rätta och saliggörande. De kan i sin trosfasta argumentering framstå som paltens fundamentalister, oemottagliga för andras kulinariska argument.

Numera blir det mer sällan att jag lagar eller äter palt. Det kan hända att jag blir trakterad med denna delikatess när jag kommer hem till Lycksele. Härom veckan fick våra grannar och vi ändå för oss att laga paltn ihop. Det var så länge sedan sist att jag kände mig osäker och föranlåten att kräva en livlina – att ringa min äldsta syster och fråga henne till råds om t.ex. avvägning mellan riven potatis och vetemjöl. Kunde man lägga i några kokta potatisar om det fanns till hands? Paltrecept är ju inte precis Mose stentavlor. Ja, dom, alltså paltarna, kan bli nästan lika hårda, om det vill sig illa. Det finns alltså frihetsgrader inom grundrecepten. – Jag har sett i arkivbilder om pitepalt att man rullar degen i mjöl för att underlätta formningen av paltkultorna och inbäddningen av inkråmet, menade jag. – Nej för allt i världen! Mamma sa att paltdegen rullad i mjöl fick det att se ut som ”snarn däri paltgryta”. – Det viktiga är att degen inte blir för hård, en bra paltslev och en väl tilltagen gryta, fortsatte min syster. – Och glöm inte att salta vattnet!

Det blev gott och en kulinarisk högtidsstund. Jag kan förstå att den norrländska diasporan (norrlänningar i förskingringen) under stundom samlas i gillen och studentnationer kring denna rätt som kring de heliga sakramenten.

Sniver sillhinkslock - ett nöje långt före frisbeen

När jag var barn var stekt salt sill en vanlig maträtt. Man köpte sillen i femliters plåthinkar med vågigt plåtlock i form av koncentriska ringar och med en falsad kant som passade hinkens öppning. Det stod ofta Norsk fetsild på hinkarna. Sillen hade vanligtvis sitt ursprung från Trondheimstrakten. Saltsillen fick ligga i vatten över natten för att laka ut saltet. Sedan anrättades fisken genom stekning och serverades med löksås.

De här femlitershinkarna ser man ganska ofta i loppisar eller i lokala auktionsfirmor. De kostar idag ca 150 kr/styck.

När jag var liten roade vi oss, när vi hade tillgång till sillhinkslock, att kasta dem som nutida frisbees. Genom falsen som vändes nedåt fick man ett bra tag för att kasta iväg dem, eller sniver som vi sade. Genom lockets aerodynamiska konstruktion kunde man få locket att glida långt i luften. Ibland hittades aldrig locket igen eller lämnades när leken tog slut. Man kan i närheten av bostadshus därför stöta på rostiga lock liggandes i utkanter av gårdstomter, ett minne av våra barndomslekar. Föga kunde vi ana att vi faktiskt hade kastat ett lock eller en disk som sedan skulle säljas i miljoner i plastutförande som frisbee. Det första kända tillfället då någon kastat en disk eller frisbee var när några universitetsstudenter på Yale University i USA i början av 1900-talet kastade uppochnervända pajformer av metall. Företaget som sålde pajerna hette Frisbie Pie Company, därav namnet Frisbee som varumärkesskyddades i mitten av 1950-talet. Sniver gjorde man också när man kastade smörgås med flata stenar, 

Fäbolisynna och andra dialektala växtnamn

I byn Bäverträsk användes många dialektala namn på växter, inte lika många som förekommande arter förstås, Det mesta gick under samlingsbegreppen blommen å gräse. För nyttoväxter, ogräs, medicinalväxter och foderväxter  hade man behov av att skilja arterna åt.

Gustav Fridner var en jägmästare, som vid sidan av sin yrkesutövning, samlade in dialektala växtnamn. främst Lycksele och Degerfors socknar tillsammans med kringliggande socknar. Hans samlimgar av växtnamn gavs 1999 ut av Språk och Folkminnesinstitutet under titeln Folkliga växtnamn i Västerbotten. En studiecirkel i Vormsele gav 1979-80 en dialektal ordlist Gam-ola som bl.a. också har listor på dialektala växtord.

Här är några växtnamn jag kommer ihåg från min barndom:

Abborrgräs                              gäddnate
Almittje                                   mjölkört
Björnbär                                  svarta blåbär
Brannbera                                hallon
Dyngstavarn                            svinmålla
Jägarn                                     tuvtåtel, rödven m. fl.
Jämna                                     plattlummer
Klingerrise                               dvärgbjörk
Knaftskalla                              tuvull, ängsull
Käringkrut                               revlummer
Penninggräs                            penningört
Smällpösan                             smällglim
Tjäderhalsbära                         tibast
Trampgräs                               trampört
Vattutaggen                            våtarv
Äxingen                                  kvickrot

Fäbolisynna eller gulsporre

Att växa opp borti klingerrise och lynje

När jag var liten gällde det att inte hålla sig framme alltför mycket, att hålla sig lite i bakgrunden när de vuxna förde samtal. Likaså fick barnen vänta vid bordet tills de vuxna tagit för sig när man hade främmande på mat eller kaffe. Det fanns ett talesätt som vuxna tog till när barn framhöll sig själva eller skröt om sina förmågor eller med vad de åstadkommit för stunden: - Ska du säga som int ha vuxi opp borti klingerrise. Alternativt : - Du som int ha vuxi opp borti lynje.  Klingerrise är ett dialektalt ord för dvärgbjörk betula nana. Bladen på den här busken som är talrik på myrmark är cirkelrunda  och naggade, därav namnet klinger (litet hjul eller trissa). Lynje är ett dialektalt ord för bärriset. I publikationen "Folkliga växtnamn i Västerbotten" utgiven av Språk- och folkminnesinstitutet 1999 anges att lingonris hette lingbärlynge i  t.ex. Husbondliden, Knaften och Tallträsk

De här talesätten skulle man väl idag beteckna som härskartekniker mot barn. Men det begreppet var inte aktuellt på den tiden då skolaga och andra bestraffningsformer fortfarande var tillåtna men förhoppningsvis inte tillämpades.

Dvärgbjörk. Foto: Virtuella floran