Vattnet

Det var ett evigt slit att skaffa vatten till kreaturen. Inte alla hade brunnar som gav vatten året runt. Ofta avtog vattenflödet i brunnarna mitt i vintern eller under den torraste perioden under sommaren. Då fick man bära vatten från närmaste kallkälla eller vintertid hugga upp en vak på Hemtjänn. Det senare dög åtminstone till kreaturen.

Johan Thigers hade sin brunn i Hembäcken  en bit upp så att det blev självtryck. Under vårfloden blandades bäckvattnet med brunnsvattnet som blev otjänligt för människor. Närmaste kallkälla låg nere i Mora (röd prick på kartan nedanför vägen till Johan Robertssons). När min yngsta bror  Samuel rev ladugården stötte han på bitar av trärör från brunnen i Hembäcken.

Speciellt besvärligt hade Ottilia Karlsson uppe på Israel Karlsbärge och hennes dotter Arvida som måste bära vatten  i ett ok från kallkällan vid Hemtjänn vid bergets fot och upp till ladugården på berget. Alfred Karlsson byggde så småningom nytt hus och ny ladugård vid foten av berget och blev därmed av med vattenproblemet.

I början av 1940-talet drogs  vattenledning från kallkällan vid Hemtjänn till flera hushåll i byn. Assars, Ivars, Ararat och Golia  hade eget vatten.

Ottilia Karlsson f. Thiger. Ottilia var dotter till Jann Thiger

Ta hit bena! Ta hit bena!

När vi var barn hände det ibland när vi sågs  att vi roade och skrämde upp varandra med spökhistorier, den ena läskigare än den andra. En av historierna hette Ta hit bena. Jag kom inte ihåg historiens exakta inramning men jag tror att det var något i den här stilen:

1719 hittade en bonde en dag en av Armfelts karoliner ihjälfrusen på flykt över fjället efter Karl XII:s död. Karolinen hade ett par fina stövlar på fötterna. Bonden kunde inte motstå lusten att tillägna sig dem. Problemet var att benen och fötterna var fastfrusna i stövlarna. Det var omöjligt att dra av den döde stövlarna. Då tog bonden resolut till yxan, högg av benen, tog hem stövlarna och värmde upp dem för att avlägsna innehållet.

En tid därefter, när bonden hade lagt sig för kvällen, kom det kraftiga knackningar på stugans port. De enträgna knackningarna fortsatte och bonden tvingade sig upp ur sängen för att öppna. Ute stod en man i karolineruniform vilande på sina benstumpar.  Spänningen var nu andlös hos oss som lyssnade. För att spä på skrämseleffekten avslutade berättaren efter en paus med hög röst: - Ta hit bena! Ta hit bena! Även om berättelsen upprepades efter en tid blev vi lika rädda och skrämda varje gång.

Tant Betty, nere på hea, var en god berättare och berättade gärna historier med övernaturligt innehåll. Jag vet inte om hon trodde på det hon berättade. I varje fall trodde hon på vitterfolket, de osynliga, som fanns i människornas närhet. Varje gång hon tvättade kläder i värmaren ute på gården, varnade hon de osynliga innan hon tömde ut hetvattnet i gräset. Gjorde man inte det, kunde vittra sätta sjukdom på en eller ställa till med annat förtret. Hennes historier kunde handla om döda personer som vägrade att låta sig hamna i vigd jord. Om kistan drogs efter häst blev lasten allt tyngre ju närmare man kom kyrkan och kyrkogården och hästen som drog löddrade av ansträngningen. En modernare variant handlade om likbilar som med sitt innehåll fick oupphörliga stopp på vägen till kyrkogården. När huven öppnades hade tändkablarna ryckts loss av en osynlig kraft. När en ond och ogudaktig människa dog kunde också en svart hund visa sig i dödsögonblicket. Sedan var det alla historier om spökhus och folk som gick igen av olika anledningar. Vi älskade och fascinerades av dessa historier men var rädda och vaksamma när vi gick hemåt om det var kväll och vinter, då man inte kunde ta vägen upp genom lia. Speciellt ruskigt var ett parti nedanför vägen strax före Ararat. Skogen var tät och mörk och det var inte en del av byn vi frekventerade ens i dagsljus.

Nu har spökerierna och andarna flyttat in i radhus, villor och lägenheter enligt Det Osynliga i TV 7.    

Släppa djuren på skogen

Nybyggarnas jordbruk var inriktat på mjölk- och köttproduktion och inte i första hand på spannmål. Det fanns en tendens att ha fler kor än markerna kunde föda. 1830 fanns det 1800 kor i Lycksele socken. Det innebar att det gick 0,85 ko på varje invånare i socknen. Antalet får var ändå fler, 4 160. Fåren hade man framför allt för ullens skull. Sommartid fick djuren gå fritt på något ställe där de inte behövde tillsyn varje dag. Johan Robertsson hade någon period sina får på Storholmen  och intilliggande holme i Gamhemsjön. Getter har aldrig hållits i något större antal. De ansågs allmänt vara besvärliga djur att hålla.

Korna släpptes ut på bete i slutet av maj eller i början av juni och togs hem i slutet av september. Kreaturena släpptes via fätåerena (fägatorna) som gick genom byn. En gick från Ararat via Johan Thigers upp till Hemtjänn och anslöt sig till den som utgick från Johan Robertssons via Oskar Robertssons upp mot Israel Karls-bärge bort mot Granbärge och över Magamyra.

En getare (vallpojke) följde med korna ut i skogen under dagen och hem igen till mjölkning. Många gånger var getaren inte mer än 7-8 år med ansvar för större delen av byns kreatur. Gårdarna turades om att förse getaren med matsäck, getarkont, under dagen. Vissa gårdar var kända att ha bra mat, andra sämre. För en del var tillvaron ute i skogen med korna en traumatisk upplevelse, speciellt om det fanns björn i trakten eller om det var kraftiga åskväder. Några som varit getare svor dyrt och heligt att aldrig utsätta sina egna barn för detta. Hade man klarat av uppgiften första sommaren gick det bättre följande år. På höstarna när det var gott om svamp, som korna älskade, var det svårt att få hem dem i tid till mjölkningen. Korna föredrog soppar av olika slag. Dessa svampar kallades kollektivt för kosôppen. Ingen i byn använde svamp i matlagningen.

Efter vårbruket och vinterns körslor i skogen fick hästarna vila upp sig på skogsbete. Hästarna släpptes på skogen åt Svartlia till och hämtades hem till slåtterarbetet. I vissa byar fanns speciella getare för byns hästar. Göta Thiger kunde inte påminna sig att det har varit fallet i Bäverträsk.

Stång- och stränghässjor

På 1870-talet spreds i Mälarlandskapen det norska bruket att hässja hö på tråd. Ett antal störar, oftast sju stycken, sattes litet i sicksack med jämna mellanrum. Mellan störarna drogs järntråd som höet lades på. Denna hässjningsmetod anammades av Johan Robertsson i byn. Anledningen var närmast ett vad som ingicks mellan Johan och drängen Herbert Larsson, som hade erfarenhet av denna metod från sin hembygd i Ångermanland. Johan påstod att höet skulle ruttna på tråden men såg sig överbevisad och använde sedan uteslutande trådhässjor.

Det vanliga sättet i byn att torka hö var att hässja på stånghässjor. Hässjorna var vanligtvis fem varv höga. Stängerna vilade på tappar som borrats in i stolparna med en liten lutning mot stolpen. På varje stångvarv rymdes fem famnar hö, fyra mellan stolparna och en femte på yttre änden av stolpen. En enkelhässja rymde alltså 25 famnar hö. Oftast restes dubbelhässjor.

Två bröder Karlsson kör in hö från hässjorna nedanför Otto Karlssons.

Bäverträskbonden Erik Abraham Matssons orgel hamnade i medeltidskyrkan i Liden, Medelpad

I Bjurträsk i Västerbotten, by norr om Norsjö, fanns under 1800-talet första hälft två bröder som började tillverka orglar vid sidan av annat instrumentbyggande som filoler, klarinetter och pianon. Därtill var de musikaliska och kunde spela allehanda instrument.

Den äldre brodern, Johan Andersson Ask, var född år 1815 och Olof Andersson Alarm var född år 1818. ”Asken” och ”Ol-Annersa”, som de kallades arbetade tydligen ofta tillsammans. Det är med andra ord svårt att avgöra vem som gjort vad i de instrument som tillverkades.

Erik Abraham Matsson i Bäverträsk, beställde en orgel av någon av orgelbyggarbröderna i Bjurträsk.

Beställaren hade ett rumsligt krav på bygget – orgeln skulle passa in mellan två fönster i salen och nå upp till taket. Orgeln lär enligt muntliga uppgifter ha tillverkats och levererats ca 1850.

Enligt en artikel i Norra Västerbotten hade orgeln till sist hamnat hos fru Ann-Mari Ödling i Lycksele. I Familjen Ödling flyttade enligt artikeln sedermera till Lagfors, Ljustorps socken i Medelpad. Kyrkoherden i Liden på den tiden, John Viking, köpte orgeln efter att ha fått kännedom om dess existens. Orgeln befann sig då i ett uselt skick. Den renoverades i samband med att en ny orgel sattes upp i Lidens kyrka. Då John Viking slutade sin tjänst i Liden donerade han orgeln till Lidens gamla kyrka.

Mer om orgeln och orgelbyggarbröderna i Lidens tidning: http://www.lidenstidning.se/58_april_2010/unik%20orgel.pdf

Badställen i byn

Det var inte så lätt att ta sig ett bad förr. Det dröjde länge innan nån i byn hade rinnande vatten inne och ännu längre till att det fanns varmt vatten och badkar. Sommartid gick det an att bada ute men övriga årstider blev det lite sparsamt med badningen. Man fick värma vatten på spisen till ett bad i en så eller en balja. Oftast fick syskonskaran dela på samma badvatten. Till julhelgen var badningen obligatorisk.

Sommartid gick man förr ner till Gamhemsjön och tog sig ett bad i badarvika, som man sa. Stenträsket hade fina sandstränder, klart men mycket kallt vatten. I slutet på 1950-talet eller början av  1960-talet hölls kommunal simskola i Stenträsket.

Alfred Karlsson har berättat om Nils Olofsson Tigers tre söner Nicke, Håkan och Johan (Jann) som en gång slog vad om vem som var bäste simmaren av de tre. Man skulle tävla om vem som snabbast kunde simma från badarvika till Storholmen och tillbaka. Jann Tiger visade sig vara den styvare av bröderna när det gäller simning. Nicke kom i mål som nummer två och Håkan Tiger något därefter. Allt detta bevittnades av Erik Abraham Matsson som råkade vara vid Gamhemsjön vid tillfället för att fiska.

Vi som var barn och unga på 1950-talet badade helst i Bäverbäcken, dit man snabbt kunde ta sig med cykel och där vattnet var varmt tidigt på sommaren. Efter bäverbäckbron tog man av till höger och gick eller sprang några hundra meter uppströms till badstället där bäcken hade rensats och rätats ut för att underlätta för flottningen. Över vattnet flög sommartid de vackraste blå jungfrusländor omkring. Vid badstället fanns en grundare del lämplig för de icke simkunniga och en djupare del för de sim- och dykkunniga. Efteråt gällde att trixa lite vid påklädning bland sly och myggsvärmar så att man inte smutsade ner sig på de grävningsmassor av dyblandad jord som lagts på stranden.

Sommaren 1960 var varm och het, som jag minns det, och det gav ofta tillfällen till bad när våra arbetsuppgifter hemma, vad de nu kunde vara, var klara. Sen gällde det att passa tiden och hinna hem innan radiodeckaren började. Mysteriet med de gula rosorna hette den sommaren 1960. Det var en radiorysare av B. Linder i tolv avsnitt som gick varje tisdag kl. 19.30 under tolv veckor. Vi lade oss framför den stora och otympliga radiogrammofonen och väntade på att radion skulle bli varm och den gula lampan frampå börja lysa. Tätt intill radion låg vi och insöp varje avsnitt av den spännande historien på låg ljudvolym så att inte farmor som bodde uppå skulle höra vad vi lyssnade på via en extrahögtalare som pappa monterat in. Hon hade nämligen bestämda åsikter om vad som var lämpligt för oss att lyssna på och radiorysare hörde definitivt inte till den kategorin.