Salpetertillverkning - bokstavligen ett skitgöra

Nedanför Johan Robertssons ladugård och loge stod förr en salpeterlada. Några anger att ladan stått längre österut längs byvägen. Salpetertillverkningen, där urin från kreaturen, eller urinbemängd jord var huvudingrediens, var en utdragen process som startade på våren för att bli färdig nån gång på vintern. Salpetern, som bl.a. var underlag för svartkruttillverkning, fraktades till Umeå för avsalu. Man kunde i mitten av 1800-talet få 10 kronor per pund salpeter.

En nationell försörjning av krut var viktig i ofärdstider. Sverige har ända till 1809 varit inblandat i krigshandlingar av olika slag och omfattning. Salpetern eller kaliumnitraten (KNO3) och dess råvara var så viktig att redan Gustav Vasa förklarade kreaturens urin som kronans egendom och det ålåg bönderna att frakta urinmättad ladugårdsjord till de statliga salpetersjuderierna. Under 1600-talet ersattes denna plikt av en särskild skatt, salpetergärden. Mellan 1801 och 1830 var bönderna ålagda att leverera färdig salpeter till staten. Efter 1830 och fram till 1895 löste staten in all tillverkad salpeter med medel ur den salpeterfond som inrättats. Landet var indelat i tretton salpetersjuderidistrikt och i Västerbotten skulle leveranserna ske till Umeå. Tillverkningen var väl som mest intensiv några årtionden i mitten av 1800-talet. Pottasktillverkning ersatte på många håll den  mer omständliga tillverkningen av salpeter.

Salpeterpannan i salpeterladan var en kostsam investering och flera bönder samsades om salpeterbränningen. Zetterstedt anger att salpetersjuderiet var vanligt i Lyckselebyarna och var ett extra tillskott som kunde behövas vid missväxtår, då man behövde köpa spannmål.

Urinen samlades i kar som placerades under ladugårdsdelen som i många ladugårdar låg ovanför dyngstan. I Bäverträsk finns flera belägg för att den ladugårdstypen har varit vanlig (Ararat och Robert Jonssons ladugård). Urinen leddes ner till träkar. Urinbemängd jord samlades också in som råvara för tillverkningen. I särskilda salpeterlador som var försedda med avlånga luckförsedda luftningsgluggar tillverkades sedan salpetern. Genom urlakning av jorden samlades vätskan upp tillsammans med urinen. Genom upprepad sjudning fälldes salpetern ut genom kristallisation. Lukten från tillverkningen var naturligtvis vedervärdig och det ansågs nästan som en stfaffkommendering att behöva sköta sjudningsprocessen. Salpetern skulle renas och torkas för att sedan fraktas i säckar till Umeå där den köptes in efter att uppköparen kontrollerat kvaliteten.

Zetterstedt, Johan, Wilh. : Resa genom Umeå lappmarker i Vesterbottens län förrättad år 1832. Örebro 1833. [Faksimilutgåva 1980].

Meddelande 1887 om uppbörd av Salpeter bl a i Bäverträsk

Sjudkar för salpetertillverkning. Fotot inte kopplat till Bäverträsk.

Till julen 1943 kom elen till Bäverträsk

Veckan före jul 1943 lystes Bäverträsk by upp av elektriskt ljus liksom också byarna Betsele, Bålforsen, Rörmyrbergets kronotorpsområde, Fäbodliden, Bjurträsk, Kroksjö, Myrträsk, Holmlund, Öravan, Vinliden, Björkberg, Sandås, Norrbäck och Tannträsk.

Kostnaden för distributionsnätet från Lycksele uppgick till 500 000 kr i den tidens penningvärde. Övre Norrlands kraftverks 40 000 volts Lyckseleledning, genom vilken kraften levererades till byarna efter övre Örådalen under julhelgen, var det första steget i elektrifieringen av Västerbottens inland. Nästa steg i utbyggnaden ansågs vara en 40 000 volts ledning över Öravan till Storuman och Stensele med avgreningar till Vilhelmina och trakterna kring Åsele. Övre Örådalens elektriska distributionsförening ansvarade för distributionen av elektriciteten och hade till att börja med stöd av Statens vattenfallsverk med att göra ansökningar om tillstånd och koncessioner samt att ta fram kalkyler för anläggningskostnader och taxebestämningar. Man anförde kulturella och sociala bevekelsegrunder för denna service till distributionsföreningen. Det fanns väl en och annan som insåg att det även fanns ekonomiska bevekelsegrunder. Hur som helst var lyckan stor i byn för lyset och strömmen som i dagens jämförelse inte var mycket att yvas över. En 60-wattslampa i varje rum samt högst ett vägguttag. Men jämfört vad man hade dessförinnan var naturligtvis skillnaden stor. Karbidlamporna och fotogenlamporna kunde nu ställas undan.

Distributionsföreningens ordförande Gottfrid Gideonsson, Fäbodliden fann anledning att i samband med att strömmen släpptes på skicka ett telegram via telegrafstationen i Bäverträsk till generaldirektören för Statens vattenfallsverk med följande tacksamma lydelse:

När vi idag fått statens kraft till våra ledningar i lappmarken, bedja vi att till Eder få framföra vårt hjärtliga tack för Statens vattenfallsverks medverkan.

Mitt inne i byn stod transformatorn från vilken luftledningar till de olika fastigheterna i byn utgick. Under kraftiga åskväder löpte blixtarna som ljusklot längs ledningarna. Vanligtvis gick smältskydden och säkringarna i transformatorstationen. Det var inte alltid som någon vuxen fanns hemma för att hjälpa till att få tillbaka strömmen igen. Jag har själv som ung varit med att via en specialgjord  lång stång byta smältskydd och även att byta säkringar. Säkert helt regelvidrigt men middagsmaten skulle stå på bordet i tid. I slutet var det glapp i säkringsskåpet, vilket löstes genom att någon pillat in mynt i säkringshålen.

När byn fick telefon

På 1920-talet installerade skogsbolaget en telefonlinje mellan kontoret i Bratten, Bäverträsk, Öravan och Vinliden. Bolaget behövde stå i kontakt med sina tjänstemän ute på fältet. I Bäverträsk var bolagstelefonen monterad i kammaren i Johan Robertssons hus. Göta, som var äldst av syskonen Robertsson, fick ofta springa med bud från Brattenkontoret till tummare och stämplare. Vid ett tillfälle fick hon gå med bud ända till Norrvik, strax utanför Lycksele. Byborna hade också viss tillgång till bolagstelefonen.

Vid 1900-talets början fanns ett antal privata telefonlinjer i landet men dessa övertogs successivt av Televerket. När i tid växelstationen installerades mindes inte Göta Thiger (född Robertsson) men hon trodde att det skedde i slutet av 1920-talet. Därefter måste någon alltid vara hemma i huset  för att passa växeln. Göta fick alltid återvända från byn vid mjölkningsdags för att passa växeln när mor Hanna skulle gå i ladugården. Johan Robertsson befattade sig aldrig med  med arbetet i växeln, det räknades inte som karlgöra. Växeln höll öppet från morgonen fram till kl. 21.00. När Göta gifte sig 1939 och flyttade nea hea överfördes växelstationen till Ararat.

Telefonnummer i byn före automatiseringen:
1.  Ingemar Thiger
2.  Assar Thiger
3.  Birger Nilsson
4.  Kapellet
5.
6.  Lennart Robertsson
7.  Ivar Thiger
8.  Alfred Karlsson
9.  Ture Robertsson
10. Set Nordin (Ararat)

(Dessa är de telefonnummer jag och min syster Märith kommer ihåg på rak arm.)

Telefonväxel

Julkalasen förr

De stora julkalasen i byn var efterlängtade. Julafton ägnades vanligtvis åt familjen eller de närmaste släktingarna. Göta Thiger, min faster, som berättat mycket om livet i byn när hon var ung, minns inte att man haft tomte som julklappsutdelare. Inte heller har man haft julbock. Det finns dock uppgifter från 1950-talet att man i byn Bratten haft julbock som julklappsutdelare. Vanligtvis delade någon i familjen ut klapparna som nästan alltid innehöll nyttigheter.

Fr.o.m. annandagen vidtog alla kaffekalasen. Under hela julhelgen ända fram till trettondagen gick man och väntade på besök från gårdarna i byn som kom och budade till kalas. Man tog också egna initiativ och bjöd in grannar och släkt. Tyra Tiger, en faster till mig, berättade om hur spännande det var att under juldagarna lyssna efter bjällrorna från någon hästskjuts som kom upp till huset för att bjuda in till julkalas.

Vid julkalasen bjöds på kaffe, bröd och bakverk. Till efterrätt blev det ofta vattlingon och grädde eller ibland hallon eller hjortron. Vid julkalasen var det sed att kommentera julgranen och julprydnaderna. Att pynta med julgran är en tradition som kom till Sverige från Tyskland i början av 1900-talet.

När man fick julfrämmande från byn värmdes hela huset upp och framför allt salen. I vanliga fall höll man endast kök och kammare uppvärmda vintertid.

Julkalas på 1930-talet hos Johan Robertssons. På fotot finns familjen Jonas Robertsson, familjen Johan Robertsson och familjen Johan Thiger.

Julkalas på 1950-talet med familjerna Ivar och Ingemar Thiger samt familjen
Sture Eklund, pastor i filadelfiaförsamlingen i byn.

Blöt i gryta

Av skinkspadet som blev när julskinkan stektes i ugnen gjordes varje jul  blöt i gryta. Skinkspadet späddes ut med vatten till lagom sälta och värmdes upp i en gryta. I grytan lades hårt tunnbröd som fick ligga i spadet tills brödet sugit upp skinkspadet. Sedan lyftes  brödet ur grytan med en hålslev och lades på tallriken med en klick smör under brödet. Den här maträtten åts i vår familj i anslutning till julen och den är fortfarande en obligatorisk förrätt i vårt hem innan vi åtnjuter de övriga läckerheterna på julbordet.
I min barndom hände det att blöt i gryta åts på andra tider under året men då utgjordes spadet av varm saltad mjölk.  

Från nyodling till myrodling

Många kanske föreställer sig att uppodling av åkermark ligger långt tillbaka i Bäverträsk bys historia. 1781 fick den första nybyggaren Zachris Andersson tillåtelse att börja odla upp mark i sluttningen av Bäverträskberget och flytta byggnaderna från nybygget nere vid sjön.

Vid tiden för laga skifte 1887 var stora delar av byns åkermark uppodlad. I handlingarna till laga skiftet omtalas vissa åkerstycken som gamjäla vilket måste betyda att de utgör de äldsta uppodlade delarna av byns åkermark. Odlingslotterna utgjorde ett veritabelt lappverk av olika åkerlappar som olika bönder i byn spadat upp. Man har berättat att man ofta hindrade varandra från att röja för stora åkerlappar. Började någon på ett ställe kom genast någon annan och började längre bort för att stänga. Laga skifte sammanförde mark till sammanhängande brukningsdelar, vilket bland annat innebar att vissa byggnader fick flyttas. I Bäverträsk syns detta ha löst sig på ett ganska smidigt sätt och handlingarna talar om en eller annan loge som måste flyttas.

Ett antal uppodlingsföretag hör till 1900-talet. Jonas Robertssons Golia odlades upp i början av 1900-talet. Detsamma gäller för Johan Thigers Golia. Möjligen hör uppodlingen av Johan Thigers Golia till tiden strax före sekelskiftet.

Felassmyren som ligger mellan Assars och Ivars och nuvarande Gamhemsjönvägen uppodlades på 1930-talet. Statsbidrag utgick till en fjärdedel av kostnaden. Från 1920-talet och framåt försökte staten på frivillig väg att få bönderna att avstå starrängar  i utbyte mot uppodlingsobjekt i anslutning till inägorna. Nyodling stöddes med fördelaktiga lån som 1928 ersattes med uppodlingsbidrag. Göta Thiger berättade att hennes far, Johan Robertsson, bytte myrslåtter mot bidrag att odla upp mark nedanför stenrösena på deras skifte i byn. Alfred Karlsson har också vittnat om den uppodling som han var med om sedan han kom till byn 1928.

Koka paltn

Jag har inte mött någon norrlänning som inte älskar palt och det sägs att det effektivaste sättet att ta död på en norrlänning är att kasta ut en palt på nattgammal is. Idag finns det andra mer subtila sätt att på sikt decimera antalet norrländska glesbygdsbor.

När jag var liten var nog paltn den godaste maträtt jag kunde tänka mig om man bortser från en och annan efterrätt. Det hände t.o.m. att vi fick paltn i skolbespisningen. Den betraktades nog närmast som basföda i den kost som skogsarbetare fordrade för att förse kroppen med energirika kolhydrater. För skogsarbetare var de flesta hemma i byn, när jag var liten. På den tiden då husmödrarna rustade sina män med mat för en hel vecka i skogskojan var paltn en perfekt föda vintertid. Den kunde sparas i frusen form, den kunde kokas upp och den kunde stekas. Allt med samma goda resultat.

Min mor var född i Statträsk, Brännberg i Norrbotten och förde med sig till Bäverträsk sitt sätt att koka paltn. Huruvida hon kom att ändra receptet i mötet med palttraditionerna i Västerbottens läns inland är inte utrett. Jag är medveten om att det finns olika traditioner förknippade med tillagning av paltn. Somliga framhärdar att deras eller deras mödrars sätt att koka paltn är det enda ursprungliga, rätta och saliggörande. De kan i sin trosfasta argumentering framstå som paltens fundamentalister, oemottagliga för andras kulinariska argument.

Numera blir det mer sällan att jag lagar eller äter palt. Det kan hända att jag blir trakterad med denna delikatess när jag kommer hem till Lycksele. Härom veckan fick våra grannar och vi ändå för oss att laga paltn ihop. Det var så länge sedan sist att jag kände mig osäker och föranlåten att kräva en livlina – att ringa min äldsta syster och fråga henne till råds om t.ex. avvägning mellan riven potatis och vetemjöl. Kunde man lägga i några kokta potatisar om det fanns till hands? Paltrecept är ju inte precis Mose stentavlor. Ja, dom, alltså paltarna, kan bli nästan lika hårda, om det vill sig illa. Det finns alltså frihetsgrader inom grundrecepten. – Jag har sett i arkivbilder om pitepalt att man rullar degen i mjöl för att underlätta formningen av paltkultorna och inbäddningen av inkråmet, menade jag. – Nej för allt i världen! Mamma sa att paltdegen rullad i mjöl fick det att se ut som ”snarn däri paltgryta”. – Det viktiga är att degen inte blir för hård, en bra paltslev och en väl tilltagen gryta, fortsatte min syster. – Och glöm inte att salta vattnet!

Det blev gott och en kulinarisk högtidsstund. Jag kan förstå att den norrländska diasporan (norrlänningar i förskingringen) under stundom samlas i gillen och studentnationer kring denna rätt som kring de heliga sakramenten.