En fri kyrka (7) - Nedgång och ihopslagning med Filadelfiaförsamlingen i Lycksele

1959 gick församlingen i Bäverträsk upp i Filadelfiaförsamlingen i Lycksele. Avflyttning och andra orsaker gjorde så småningom att underlaget för församlingsverksamhet i byn nådde en undre gräns. Avståndet till stan var inte så långt att det skulle hindra medlemmar att delta i församlingsverksamheten där. Några år efter sammanslagningen lämnades kapellet i Bäverträsk till en mäklare för försäljning. Åtgärden blev mycket kritiserad bland byborna men av de flesta i tysthet. Kapellet blev privat boende och byn stod utan samlingslokal. En lång följd av år efter försäljningen anordnades sommartid friluftsmöten uppe på Alfred Karls-berget.

Sionförsamlingen var den helt dominerande föreningsaktiviteten i byn under ett 40-tal år. Det anordnades inga danser i byn, det fanns ingen organiserad idrottsaktivitet eller annan föreningsverksamhet varför sionförsamlingen kom att prägla så många människors liv. Ungdomarna som växte upp på 1950-talet, då världen utanför trängde på genom framväxande massmedier och en större geografisk rörlighet, tyckte väl att församlingens informella syndakatalog var lite för omfattande och föråldrad. Äldstebrodern Axel Johansson från Nya Yppersta var väl den som mest nitiskt höll efter ungdomarna och speciellt flickorna. Det var synd att klippa håret, sminka sig, bära örhängen, att inte ha huvudbonad i kapellet, att bära långbyxor som flicka m.m. Många poster i syndakatalogen ströks väl efterhand. Där var Lyckseleförsamlingen normerande. De moderniteter som accepterades där accepterades även så småningom i byförsamlingarna.

Idag är frikyrkohistorien i Bäverträsk ett minne som tydligast lever kvar hos dem som kommit upp i åren och som har någon sorts anknytning till byn. Någon gammal församlingspredikant behöver inte som i Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit återkomma till byn för att fullborda sekulariseringen. Det har samhällsutvecklingen och tiden klarat på egen hand.

En fri kyrka (6) - Predikantkrämen

Det kanske inte hände varje år men ofta anordnade församlingen bibelstudieveckor med väckelsemöten och avslutande söndagsmöten kl. 11.00 och 15.00. Särskilt kallade till dessa veckor var predikanter som var kända för sin fängslande förkunnelse och som kunde locka inte bara församlingens egna utan även andra troende och icke troende.

Predikanterna vid dessa bibelstudieveckor var förlagda hemma hos församlingsmedlemmar i byn, antingen hos oss, hos Ture Robertssons eller Ivar Thigers nea hea. Jag kommer inte ihåg namnen på de predikanter som bodde hemma hos oss men minns tydligt de särskilda förhållningsorder som gällde med dessa gäster i huset. Det gällde att inte stoja och bråka eller störa dessa herrens tjänare när de förberedde sig för sina predikningar i bibelstudium och bön. Vid matbordet gällde att hålla sig avvaktande och vänta till gästen och sedan de vuxna tagit för sig.  Min mor stod som alltid vid sidan av och passade upp. En positiv sak med dessa gästspel, ur vår synvinkel som barn, var att det vid söndagsmålet vankades efterrätt. Sällan serverades efterrätt på färska bär och frukter men kräm kokad på torkade katrinplommon fanns alltid att tillgå. Efterrätten blev så förknippad i vår familj med dessa besökande predikanter att den för evigt kom att få beteckningen predikantkrämen.