Det var alltid ordentliga vintrar i slutet på 1950-talet,
när jag var barn. Det är åtminstone så de framstår i mitt fragmentariska minne.
Snöskottning hörde bl.a. till de sysslor som vi barn hade att sköta vid sidan
av att bära in ved. Vi hade ca 100 m från gården fram till Vilhelminavägen och
det var inte alltid som det fanns en traktor hemma i byn som kunde bistå med
att ploga upp vägen. En gång under de här åren kom ett ordentligt snöfall med
snödrev och plusgrader som lade igen vägen jäms med snövallen. På natten frös
snön till och på morgonen gick det inte att få loss snön med snöskyfflar. Vi
fick ta till timmersvansen och såga ut snökuber som lämpades över snövallen
tills vägen var fri. I övrigt var snön och kylan bara en källa till glädje och
gemensamma lekar tillsammans med byns barn.
På Hemtjänn skottades upp en plan så fort isen bar
ordentligt. Planen låg nedanför kapellet men på betryggande avstånd från
bäckens utlopp. Jag kan inte påminna mig att någon plurrade eller gick igenom
isen. Våra skridskor var långt ifrån de hockeyrör som varje grabb har idag. Jag
minns inte om någon enda hade annat än halvrör, d.v.s. lösa skridskoskenor som
fästes under pjäxan via remmar och klackar som drogs ihop med en vev för att fästa vid
pjäxans kant. Det spelades ishockey med varierande antal lagmedlemmar mot symboliska mål som markerades med ett par stövlar eller liknande. Ibland
delades dem som fanns på isen i två lag med en fasttagare i mitten. Det lag som
klarade sig längst att förflytta sig från ena änden av planen till den andra utan att bli fasttagen blev vinnare.
När det gällde skidåkning på den här tiden var det vanliga
björkskidor som gällde. Någon hade väl fått skidor i trälaminat med
hickorykant. Än skulle det dröja innan skidor i andra material dök upp.
Bindningarna var för det mesta kabelbindningar. Några hade fixat låg fästpunkt
för åkning i preparerad backe. Råttefälla eller y-bindning föredrogs av dem som
hade längdåkningsambitioner. Björkskidorna tjärades på sommaren för att hinna torka
ordentligt till det första skidföret. För att få ordentliga brätten doppades brättena i kokande vatten en
stund och spändes sedan fast i järnspisens utskjutande del över spishandtaget.
Med en lätt tyngd i skidornas bakända blev det sen ordentliga brätten när
skidan torkat. Vi åkte mest på säkra fören då man kunde valla med en ljusstump
eller Bröderna Lindgrens kallvalla. Var det tö lät vi för det mesta bli att
åka.
Otto Karls-berget med fortsättning via Ture Robertssons jäla
var utmärkt för utförsåkning. Ville vi preparera banan fick vi gemensamt saxa uppför backen eller med parallellställda skidor sakta ta oss upp till toppen. Efter en
natts tillfrysning var ”pisten” perfekt. Blev det skare på vårvintern öppnade
sig obegränsade möjligheter till skidåkning utan spår. Skaren nötte dock hårt
på björkskidorna som blev rundade på undersidan. Var skaren tillräckligt
kraftig kunde man åka spark på den eller till och med åka cykel om man gjorde
det tidigt på morgonen innan solen mjukat upp snön.
En fettisdag kom Filadelfias ungdomar från stan till byn för
att åka i våra backar. Jag minns att de flesta hade mer avancerad utrustning än vi och
skidbyxor i elasta med hälla under foten och mer moderna pjäxor. Och så
bindningar med låg fästpunkt därtill. På
eftermiddagen blev det choklad och limpsmörgåsar i kapellet innan ungdomarna
åkte tillbaka till stan.
Att åka spark på landsvägen upp från kapellkurvan ner till
Assars kurva var populärt. Det gällde att passa på innan grusbilen kom och
förstörde föret. Ofta satte vi ihop sparkstöttingarna till ett tåg. Man satt på
sitsen och höll i styret på den framförvarande sparken. Den som var sist i
tåget fick springa igång hela tåget. Sen gällde det att hålla tungan rätt i mun
genom Ararat-kurvan och Assars kurva.
