Skolan (2) - Den ambulerande skolan

När skolundervisning startade i Bäverträsk är inte klarlagt. Dock finns uppgifter på att ambulerande (kringflyttande) skola bedrivits på ett par ställen i byn. I Hammarbergs fanns ett större rum på övervåningen med välvt tak eller tredingstak där skola hölls i början av förra seklet. Emma Olofsson, Byssträsk var en av lärarna som verkat i byn. Skolan flyttade så småningom till Pelle Thigers, där skola hölls i salen på bottenvåningen. Lärarinnan bodde i ett gavelrum på övervåningen som vette mot Johan Robertssons. I denna ambulerande skola började Ragnhild Bergström sin lärargärning. Hon kom att undervisa byns elever i över 40 år.

Pelle Thigers sett från Johan Robertssons. I vänstra delen av bilden syns
bagarstugan och ladugården och ovanför hästryggen skymtar mangårdsbyggnaden,
där skolan höll till på bottenvåningen och lärarinnan bodde på övervåningen.

Den ambulerande skolan inledde terminen i augusti. Med avbrott för potatislov och jullov fortsatte undervisningen till februari. Då flyttades skolundervisningen till Aspås. Det sas att man utbildade böndernas barn på hösten och torparnas barn på våren. 1929 brann Pelle Thigers och skolan blev hemlös. Innan skolan i Bergsgården var byggd fick skolundervisningen ske i Holmgård. Dolly Axelsson som var fosterbarn hos Johan Robertssons i byn fick sin undervisning i Holmgård. Hon fick ligga över hos lärarinnan under veckorna eftersom det var för långt för henne att ta sig till och från skolan varje dag. Lewi Thiger, min fars yngsta bror, f. 1923 fick däremot sin undervisning i grannbyn Bratten av någon anledning.

Skolan (1) - folkskolestadgan och seminarium för småskollärare i Lycksele

Den svenska folkskolan inrättades 1842 med syfte att skapa en allmän och obligatorisk undervisning. I Folkskolestadgan föreskrevs skolplikt för alla barn. Eleven skulle börja skolan senast vid nio års ålder. Vidare föreskrevs att det skulle finnas minst en fast skola med en seminarieutbildad lärare i varje socken. Brist på skolbyggnader och utbildad lärarpersonal bromsade länge folkskolans utveckling.

1860 tillkom folkskoleinspektionen med 20 inspektörer i landet som aktivt kom att bidra till förbättring av skollokaler och undervisning. Folkskoleinspektören i Lycksele lappmark hade att att inspektera samtliga skolor i Lycksele, Åsele, Dorotea, Örträsk, Fredrika, Vilhelmina, Stensele, Tärna, Sorsele och Malå. Folkskoleinspektören K. L. Österberg, som verkade i Lycksele lappmarks skoldistrikt från 1904 och elva år framåt vittnade om den den bristande kontrollen över skolgången ute i socknarna. Ofta glömdes skolpliktiga elever bort under flera år och till och med under hela skolpliktstiden. Matriklar infördes så småningom där de skolpliktiga eleverna noterades liksom uppgifter om  närvaro och skolresultat.

Småskollärarinneseminariet i Lycksele

Ett tvåårigt småskollärarinneseminarium fanns i Lycksele. Småskollärare som genomgått denna utbildning fick ofta axla ansvaret för ambulerande (kringflyttande) mindre folkskolor ute i socknarna och klara av elever från årskurs ett till sex. Bristen på skollokaler var stor och vanligtvis fick den ambulerande folkskolan inhysas i ett större rum i någon bondgård.

Enligt skolinspektören Österberg fanns 20 folkskolor 1904, varav 17 ambulerande. Lärarkåren i Lycksele socken uppgick till 21 personer. 1921 fanns 55 skolor varav 27 ambulerande med en sammanlagd lärarkår på 59 personer. Antalet skolhus hade ökat från nio till tjugofem.

En musikalisk syskonskara

Min far Ingemar Thiger hade åtta syskon. De flesta av dem trakterade ett instrument eller sjöng solo eller i kör. Musikutövandet skedde i kapellet, i syskonskaran eller vid sammankomster eller kalas.
Jag har inget minne av att jag hörde min far spela något instrument. Jag har sett fotografier där han trakterar dragspel. När jag växte upp hade sågverksarbete redan decimerat eller skadat ett antal fingrar, vilket gjorde det omöjligt för honom att spela. Jag kan inte påminna mig att han beklagade sig över detta. Däremot var han angelägen om att vi barn skulle ägna oss åt musik ifall vi hade fallenhet och lust för detta. Vi hade t.ex alltid piano hemma. Det stod i salen där vi sällan uppehöll oss annat än för att spela på detta piano. I min syskonskara var det bara min storasyster och jag som i någon högre grad ägnade oss åt musik. Farbror Verner var särskilt uppmuntrande och intresserade sig för vårt musikutövande. Han var också den av sin syskonskara som regelbundet musicerade, i hans fall var pianot huvudinstrument. Han ackompanjerade solister i gudstjänster hemma i pingstförsamlingen men också på annat håll i samband med hans affärsresor som möbelförsäljare. Det var i kapellet vi fick våra tidigaste musikaliska influenser. Längre fram skulle radio, tv och grammofon introducera oss för annan musik och andra genrer.

Farbror Holger var, har jag läst i pingstförsamlingens i Bäverträsk protokoll, ansvarig för musikverksamheten i kapellet i början. Den sysslan övertogs av Göta Thiger när Holger flyttade till Tuvträsk.
Farbror Valdemar, som bodde nea hea innan han flyttade till Lycksele, var liksom Verner medlem i Lycksele pingstförsamlings manskör. Farbror Levi, den yngsta av fars syskon, spelade fiol. Jag kommer ihåg och har ett fotografi från min mors 60-årsdag där Verner och Levi spelar piano och fiol för min mor. Pianot hade hon fortfarande kvar och Levi måste ha haft med sig fiolen. På fotot sitter farbror Ivar och lyssnar. Jag har inte hört att han skulle ha trakterat något instrument. Samma sak gäller min fars systrar Dagmar, Margret och Mary.

Lycksele manskör på 1950-talet. I nedersta raden som nr 2 fr. v. sitter
farbror Verner. Farbror Valdemar sitter längst till höger i nedre raden.

Min far Ingemar Thiger poserar med sitt knappdragspel nedanför trappen
till hemmet i Bäverträsk. Till h. systern Mary och brodern Levi. Personen
längst till v. okänd

Farbröderna Verner och Levi musicerar tillsammans på min mors 60-årsdag.
Farbror Ivar lyssnar i soffan.

Signes fiol

Jag har en fiol som har tillhört en syster till min farmor Hulda Thiger f. Israelsdotter från Fäboliden. Innan den kom i min ägo ägdes den av min farbror Verner Thiger i Lycksele. Farbror Verner var alltid mycket uppmuntrande när det gäller syskonbarnens musikintresse och musikutövning. Verners syskon trakterade nästan alla något instrument så ock min far Ingemar, som spelade dragspel så länge han hade alla fingrar i behåll.  Musicerandet och repertoaren var i huvudsak förknippat med syskonens engagemang i frikyrkan. I nästa generation, min generation, är det inte så många som trakterar något instrument.

Några år innan Verner gick bort hälsade jag och min fru på hos Verner och Tyra i Lycksele. Innan vi skulle tacka för oss och gå kom Verner fram med en fiol i en fiollåda. – Den här fiolen tycker jag att du ska köpa av mig (han var ju försäljare in i det sista). Den har tillhört Signe Eclundh, en syster till din farmor. Jag provade den och tyckte den lät bra och att den var ovanligt vacker med sina dubbla inläggningar och vackra slingor på undersidan. Jag tror jag betalade 5 000 kr för fiol, stråke och låda och lämnade Verner med förmaningen att spela värdig musik på instrumentet.

Jag har senare lärt mig att fiolen är en magginikopia tillverkad i Tyskland eller Frankrike i sekelskiftet till 1900-talet eller i början av 1900-talet. Giovanni Paolo Maggini var en berömd byggare av stråkinstrument. Han var född i Italien omkring 1580 och dog omkring 1630. Hans instrument hör till de förnämsta under det tidiga 1600-talet. Speciellt för hans instrument och senare kopior är de dubbla inläggningarna och utsmyckningarna på fiolernas undersidor.

Signe Eclundh, evangelist f. 1893 i Fäboliden

Signe Israelsdotter var näst yngst i en syskonskara på nio. Hon tog sig efternamnet Eclundh i likhet med några av syskonen. Signe var dotter till Israel Leonard Eriksson i Fäboliden f. 1849 och hans hustru Sofia Josefina Gideonsdotter f. 1856. Signes livsuppgift blev att som evangelist vittna om Jesus och den kristna tron. Det är lite oklart om hon verkade inom pingströrelsen hela sitt liv. Hon kan i början av sin evangelistgärning verkat inom Helgelseförbundet. Hon arbetade först i Tärendö men flyttade sedan till Dalarna, där hon verkade större delen av sitt liv och där hon också är begravd. Arbetet som evangelist var fattigt och beroende av frivilliga bidrag från församlingsbor och trosfränder. Signe fick  nog även arbeta vid sidan av evangelisationsarbetet med tillfällighetsarbete t.ex. i slåtter eller i hushåll för att försörja sig.
Hon levde hela sitt liv som ogift men hade en stor släkt genom sina åtta syskon.

Signe var musikalisk och spelade fiol och kunde sjunga samtidigt som hon spelade. Vanligtvis trakterade kvinnliga evangelister gitarr. Signe var också språkligt begåvad och förärade släkt och vänner tillfällighetsverser i samband med födelsedagar och minnesstunder. Bl.a. skrev hon en minnesruna på vers i samband med min farmors bortgång.
Signe dog i december 1970 och är begravd på kyrkogården i Stora Tuna. Hon tillhörde Borlänge pingstförsamling vid sin bortgång.

Uppgifter om Signe lämnade av Eivor Boström vars mormor Magdalena var syster till Signe.

Signes fiol bland maskrosor

Signes fiol. Undersida

Med sorgen som gäst

Människans tid är utmätt. Somliga får en generös tilldelning av levnadsår medan andra rycks bort i unga år. I vårt moderna samhälle försöker vi skjuta  undan allt som har att göra med döden. I bondesamhället var livet och döden en del av vardagen. Barnadödligheten var stor och åldringar slutade ofta sina liv hemma på gården eller i födorådsstugan. Man hade till och med en ganska krass inställning i frågan. När den yngre generationen tog över gården skrevs vanligtvis ett födorådskontrakt mellan sonen som tog över gården och föräldrarna, där föräldrarna tillförsäkrades livets nödtorft och tak över huvudet så länge de levde. Ofta flyttade föräldrarna ut till lillstugan eller fargångsstugan. Ibland delades fördorådskontraktet mellan barnen till föräldrarna. Håkan Tiger, far till Johan och Pelle Tiger skulle bo en månad hos vardera sönerna. Man hade en dialektal term för detta ansvar mot föräldern eller föräldrarna - man skulle fö ihjäl dem. Det låter kanske hjärtlöst men man älskade och sörjde nog sina anhöriga lika mycket som man gör idag.

Det fanns generellt starka band mellan mor- och farföräldrar och barnbarn förr. Man levde tillsammans på gården och den äldre generationen hade tid att ägna sig åt de yngre barnen.

När någon avlidit kallade man på någon som skötte om svepning. Sedan skulle den döde ligga i öppen kista i salen eller i något annat rum som för tillfället inte användes. Byborna skulle sedan komma för att ta ett sista farväl av den döde. Det skulle också enligt seden bjudas på kaffe och förtäring vid det tillfället. Inträffade dödsfallet på vintern kunde kistan med den döde ställas ute på logen i avvaktan på att man kunde ordna begravning i Lycksele. Enligt traditionen skulle vägen utanför det hus där den dödes kista stod vara prydd med hackat granris. Seden finns inte belagd i Bäverträsk men däremot i grannbyn Bratten.

Det är svårt att fastställa när seden, att besöka en avlidens hem för att se den döde i sin kista, upphörde men långt fram i vår tid fanns personer som hade klara minnesbilder av sådana tillfällen. Göta Thiger kom ihåg att hon tillsammans med sina föräldrar sett Håkan Tiger i hans kista. Hon kom också ihåg ett dödsfall inom familjen. Götas lillebror föddes under senare delen av 1919 och dog sommaren därefter. Hon hade en tydlig minnesbild av hur byborna kom på besök för att se kistan med den döde som stod i storköket i mangårdsbyggnaden. Familjen bodde sommartid i bagarstugan innan telefon och växel installerades i storgården. Göta mindes hur hennes mor stod lutad mot diskbänken och grät medan byborna defilerade förbi kistan. Sedan skulle familjen som sed ha ork att bjuda på kaffe.

1947 är ett årtal som etsat sig in i många äldres medvetande. Under en period av några månader avled tre äldre personer i byn. Först dog Pelle Tiger nea hea. Under pärgrävninga gick Johan Robertsson hastigt bort och före jul samma år avled Ottilia på Israel Karlsbärge.  

Ottilia Karlsson (f. Thiger) förs till den sista vilan.

Min fars bilar

Min far, Ingemar Thiger, f. 1908 tog körkort 1938. Körkortet finns sparat i familjen. Hur tidigt ute han var med införskaffande av bil vet jag inte men mina äldre syskon har en klarare bild av detta. Han hade skaffat sin första bil vid tiden för andra världskriget och fick som de flesta bilägare lämna däcken till försvaret och ha bilen uppallad i garage i väntan på freden. 

Bilarnas storlek genom åren varierade med inkomsten för tillfället. En särskilt snörik vinter med stora skador på skogen resulterade i mycket arbete i skogen och hyggliga inkomster. Den bil som förvärvades i samband med detta fick heta snöbruttibilen. Det var, tror min äldre bror, en Simca Vedette med v8-motor. Någon gång tidigt 1950-tal blev far lockad av en bilhandlare i stort behov av likvida medel att köpa en Mercedes. Bilen blev kortvarig i fars ägo som tyckte att det var lite uppkäftigt att åka kring i en så stilig bil. Det blev en Saab 2-taktare i stället. Familjen växte och en Oldsmobile med v8-motor byttes in. Bilen hade enligt uppgift gått som direktionsbil någonstans i Ådalen. Det finns inga bilder på far eller familjen poserande framför någon av familjens bilar men Oldsmobilen finns på ett foto parkerad vid pingstkapellet i byn i samband med något möte. Här i sällskap med andra mer modesta bilmodeller.

Den sista bilen far ägde var en Rambler som hade en kylarprydnad i krom i form av en liggande kvinna på en stiliserad motorhuv, nästan som galjonsfigurer som fanns på gamla skepp. Av trafiksäkerhetsskäl måste prydnaden avlägsnas och är nu det enda som idag finns kvar av den bilen. 

  

Bäverträsk en ganska pigg 250-åring

Byastugan Bävergården

I helgen firade bybor, f.d. bybor och andra intresserade Bäverträsk bys 250-årsdag.

1766 kom Zachris Andersson och hans hustru Elisabeth Larsson och började arbeta på sitt nybygge vid Gamhemsjön som då hette Bäverträsket. Efter att i flera år fått odlingarna skadade av frosten, fick paret 1781 tillåtelse av länsstyrelsen att flytta bostadshus och odlingar till Bäverträskbergets sluttning.
Det är till minne av denna odlargärning som byborna 1966 reste en minnessten på platsen för det första bostadshuset i byn. Nu firar man att byn blivit 250 år, trots alla samhällsförändringar. Alla jordbruk är nedlagda och kreaturen sedan länge borta. Ladugårdarna faller ihop eller rivs, det öppna landskapet förbuskas. Men allt är inte tillbakagång. Intresseföreningen är aktiv med bystugan som naturlig samlingsplats. Byn har fått gatlyse och bredband och en ny vägsträckning. Tack vare pendlingsavstånd till Lycksele kan folk, som valt att bo i Bäverträsk, stanna kvar och ha ett bra liv med en nybyggarhistoria att vara stolt över.

250-årsfirandet inleddes på fredag (8/7) i bystugan, Bävergården, med ett musikkafé med paret Siw Burman och Olle Berggren som med stor uppskattning från den fullsatta Bävergården spelade polonäser från Burträsktrakten och andra typer av folklåtar från södra Lappland. Olle var behjälplig med synthkomp till den efterföljande allsången där hela publiken deltog med liv och lust.

Siv Burman och Olle Berggren

Lördagen (9/7) visade sig från sin allra bästa sida med sol och värme. Tipspromenad på temat Bäverträsk historia, återknytande av gamla kontakter och utbyte av gamla minnen till en kopp kaffe med tunnbrödsmacka. Kl. 13.00 inleddes ceremonin vid minnesstenen vid sjön dit en del tagit sig efter en promenad längs gamla stigar. Andra valde bilen och landsvägen. Jag hade den stora äran att hålla talet vid stenen med anledning av byns 250-årsfirande. Efter en återblick på den första historieskrivningen med en uppdatering från 1966 och framåt utbringades ett fyrfaldigt leve för 250-åringen varvid en plakett till åminnelse av dagen att sätta upp i bystugan presenterades.
Åter till Bävergården med avslutning på en trevlig och givande dag.