Signes fiol

Jag har en fiol som har tillhört en syster till min farmor Hulda Thiger f. Israelsdotter från Fäboliden. Innan den kom i min ägo ägdes den av min farbror Verner Thiger i Lycksele. Farbror Verner var alltid mycket uppmuntrande när det gäller syskonbarnens musikintresse och musikutövning. Verners syskon trakterade nästan alla något instrument så ock min far Ingemar, som spelade dragspel så länge han hade alla fingrar i behåll.  Musicerandet och repertoaren var i huvudsak förknippat med syskonens engagemang i frikyrkan. I nästa generation, min generation, är det inte så många som trakterar något instrument.

Några år innan Verner gick bort hälsade jag och min fru på hos Verner och Tyra i Lycksele. Innan vi skulle tacka för oss och gå kom Verner fram med en fiol i en fiollåda. – Den här fiolen tycker jag att du ska köpa av mig (han var ju försäljare in i det sista). Den har tillhört Signe Eclundh, en syster till din farmor. Jag provade den och tyckte den lät bra och att den var ovanligt vacker med sina dubbla inläggningar och vackra slingor på undersidan. Jag tror jag betalade 5 000 kr för fiol, stråke och låda och lämnade Verner med förmaningen att spela värdig musik på instrumentet.

Jag har senare lärt mig att fiolen är en magginikopia tillverkad i Tyskland eller Frankrike i sekelskiftet till 1900-talet eller i början av 1900-talet. Giovanni Paolo Maggini var en berömd byggare av stråkinstrument. Han var född i Italien omkring 1580 och dog omkring 1630. Hans instrument hör till de förnämsta under det tidiga 1600-talet. Speciellt för hans instrument och senare kopior är de dubbla inläggningarna och utsmyckningarna på fiolernas undersidor.

Signe Eclundh, evangelist f. 1893 i Fäboliden

Signe Israelsdotter var näst yngst i en syskonskara på nio. Hon tog sig efternamnet Eclundh i likhet med några av syskonen. Signe var dotter till Israel Leonard Eriksson i Fäboliden f. 1849 och hans hustru Sofia Josefina Gideonsdotter f. 1856. Signes livsuppgift blev att som evangelist vittna om Jesus och den kristna tron. Det är lite oklart om hon verkade inom pingströrelsen hela sitt liv. Hon kan i början av sin evangelistgärning verkat inom Helgelseförbundet. Hon arbetade först i Tärendö men flyttade sedan till Dalarna, där hon verkade större delen av sitt liv och där hon också är begravd. Arbetet som evangelist var fattigt och beroende av frivilliga bidrag från församlingsbor och trosfränder. Signe fick  nog även arbeta vid sidan av evangelisationsarbetet med tillfällighetsarbete t.ex. i slåtter eller i hushåll för att försörja sig.
Hon levde hela sitt liv som ogift men hade en stor släkt genom sina åtta syskon.

Signe var musikalisk och spelade fiol och kunde sjunga samtidigt som hon spelade. Vanligtvis trakterade kvinnliga evangelister gitarr. Signe var också språkligt begåvad och förärade släkt och vänner tillfällighetsverser i samband med födelsedagar och minnesstunder. Bl.a. skrev hon en minnesruna på vers i samband med min farmors bortgång.
Signe dog i december 1970 och är begravd på kyrkogården i Stora Tuna. Hon tillhörde Borlänge pingstförsamling vid sin bortgång.

Uppgifter om Signe lämnade av Eivor Boström vars mormor Magdalena var syster till Signe.

Signes fiol bland maskrosor

Signes fiol. Undersida

Med sorgen som gäst

Människans tid är utmätt. Somliga får en generös tilldelning av levnadsår medan andra rycks bort i unga år. I vårt moderna samhälle försöker vi skjuta  undan allt som har att göra med döden. I bondesamhället var livet och döden en del av vardagen. Barnadödligheten var stor och åldringar slutade ofta sina liv hemma på gården eller i födorådsstugan. Man hade till och med en ganska krass inställning i frågan. När den yngre generationen tog över gården skrevs vanligtvis ett födorådskontrakt mellan sonen som tog över gården och föräldrarna, där föräldrarna tillförsäkrades livets nödtorft och tak över huvudet så länge de levde. Ofta flyttade föräldrarna ut till lillstugan eller fargångsstugan. Ibland delades fördorådskontraktet mellan barnen till föräldrarna. Håkan Tiger, far till Johan och Pelle Tiger skulle bo en månad hos vardera sönerna. Man hade en dialektal term för detta ansvar mot föräldern eller föräldrarna - man skulle fö ihjäl dem. Det låter kanske hjärtlöst men man älskade och sörjde nog sina anhöriga lika mycket som man gör idag.

Det fanns generellt starka band mellan mor- och farföräldrar och barnbarn förr. Man levde tillsammans på gården och den äldre generationen hade tid att ägna sig åt de yngre barnen.

När någon avlidit kallade man på någon som skötte om svepning. Sedan skulle den döde ligga i öppen kista i salen eller i något annat rum som för tillfället inte användes. Byborna skulle sedan komma för att ta ett sista farväl av den döde. Det skulle också enligt seden bjudas på kaffe och förtäring vid det tillfället. Inträffade dödsfallet på vintern kunde kistan med den döde ställas ute på logen i avvaktan på att man kunde ordna begravning i Lycksele. Enligt traditionen skulle vägen utanför det hus där den dödes kista stod vara prydd med hackat granris. Seden finns inte belagd i Bäverträsk men däremot i grannbyn Bratten.

Det är svårt att fastställa när seden, att besöka en avlidens hem för att se den döde i sin kista, upphörde men långt fram i vår tid fanns personer som hade klara minnesbilder av sådana tillfällen. Göta Thiger kom ihåg att hon tillsammans med sina föräldrar sett Håkan Tiger i hans kista. Hon kom också ihåg ett dödsfall inom familjen. Götas lillebror föddes under senare delen av 1919 och dog sommaren därefter. Hon hade en tydlig minnesbild av hur byborna kom på besök för att se kistan med den döde som stod i storköket i mangårdsbyggnaden. Familjen bodde sommartid i bagarstugan innan telefon och växel installerades i storgården. Göta mindes hur hennes mor stod lutad mot diskbänken och grät medan byborna defilerade förbi kistan. Sedan skulle familjen som sed ha ork att bjuda på kaffe.

1947 är ett årtal som etsat sig in i många äldres medvetande. Under en period av några månader avled tre äldre personer i byn. Först dog Pelle Tiger nea hea. Under pärgrävninga gick Johan Robertsson hastigt bort och före jul samma år avled Ottilia på Israel Karlsbärge.  

Ottilia Karlsson (f. Thiger) förs till den sista vilan.

Min fars bilar

Min far, Ingemar Thiger, f. 1908 tog körkort 1938. Körkortet finns sparat i familjen. Hur tidigt ute han var med införskaffande av bil vet jag inte men mina äldre syskon har en klarare bild av detta. Han hade skaffat sin första bil vid tiden för andra världskriget och fick som de flesta bilägare lämna däcken till försvaret och ha bilen uppallad i garage i väntan på freden. 

Bilarnas storlek genom åren varierade med inkomsten för tillfället. En särskilt snörik vinter med stora skador på skogen resulterade i mycket arbete i skogen och hyggliga inkomster. Den bil som förvärvades i samband med detta fick heta snöbruttibilen. Det var, tror min äldre bror, en Simca Vedette med v8-motor. Någon gång tidigt 1950-tal blev far lockad av en bilhandlare i stort behov av likvida medel att köpa en Mercedes. Bilen blev kortvarig i fars ägo som tyckte att det var lite uppkäftigt att åka kring i en så stilig bil. Det blev en Saab 2-taktare i stället. Familjen växte och en Oldsmobile med v8-motor byttes in. Bilen hade enligt uppgift gått som direktionsbil någonstans i Ådalen. Det finns inga bilder på far eller familjen poserande framför någon av familjens bilar men Oldsmobilen finns på ett foto parkerad vid pingstkapellet i byn i samband med något möte. Här i sällskap med andra mer modesta bilmodeller.

Den sista bilen far ägde var en Rambler som hade en kylarprydnad i krom i form av en liggande kvinna på en stiliserad motorhuv, nästan som galjonsfigurer som fanns på gamla skepp. Av trafiksäkerhetsskäl måste prydnaden avlägsnas och är nu det enda som idag finns kvar av den bilen. 

  

Bäverträsk en ganska pigg 250-åring

Byastugan Bävergården

I helgen firade bybor, f.d. bybor och andra intresserade Bäverträsk bys 250-årsdag.

1766 kom Zachris Andersson och hans hustru Elisabeth Larsson och började arbeta på sitt nybygge vid Gamhemsjön som då hette Bäverträsket. Efter att i flera år fått odlingarna skadade av frosten, fick paret 1781 tillåtelse av länsstyrelsen att flytta bostadshus och odlingar till Bäverträskbergets sluttning.
Det är till minne av denna odlargärning som byborna 1966 reste en minnessten på platsen för det första bostadshuset i byn. Nu firar man att byn blivit 250 år, trots alla samhällsförändringar. Alla jordbruk är nedlagda och kreaturen sedan länge borta. Ladugårdarna faller ihop eller rivs, det öppna landskapet förbuskas. Men allt är inte tillbakagång. Intresseföreningen är aktiv med bystugan som naturlig samlingsplats. Byn har fått gatlyse och bredband och en ny vägsträckning. Tack vare pendlingsavstånd till Lycksele kan folk, som valt att bo i Bäverträsk, stanna kvar och ha ett bra liv med en nybyggarhistoria att vara stolt över.

250-årsfirandet inleddes på fredag (8/7) i bystugan, Bävergården, med ett musikkafé med paret Siw Burman och Olle Berggren som med stor uppskattning från den fullsatta Bävergården spelade polonäser från Burträsktrakten och andra typer av folklåtar från södra Lappland. Olle var behjälplig med synthkomp till den efterföljande allsången där hela publiken deltog med liv och lust.

Siv Burman och Olle Berggren

Lördagen (9/7) visade sig från sin allra bästa sida med sol och värme. Tipspromenad på temat Bäverträsk historia, återknytande av gamla kontakter och utbyte av gamla minnen till en kopp kaffe med tunnbrödsmacka. Kl. 13.00 inleddes ceremonin vid minnesstenen vid sjön dit en del tagit sig efter en promenad längs gamla stigar. Andra valde bilen och landsvägen. Jag hade den stora äran att hålla talet vid stenen med anledning av byns 250-årsfirande. Efter en återblick på den första historieskrivningen med en uppdatering från 1966 och framåt utbringades ett fyrfaldigt leve för 250-åringen varvid en plakett till åminnelse av dagen att sätta upp i bystugan presenterades.
Åter till Bävergården med avslutning på en trevlig och givande dag.

Kocka – ett kvinnoarbete i skogen

I bondesamhället fanns inte många alternativ för unga kvinnor som ville skaffa sig egen utkomst. Den traditionella vägen ut för kvinnor var att ta tjänst som piga eller som hembiträde i stan. Kvinnorna hade ännu inte i slutet på 1940-talet börjat efterfrågas på arbetsmarknaden i någon större utsträckning. 

Kockan var ett av de första kvinnliga arbetena på landet som inte var knutet till lanthushållet. Under andra världskriget anordnade till och med länsarbetsnämnderna i landet utbildningar för kockor. Fram till 1943 hade utbildats 1 700 kockor enligt en artikel 30/12 i Västerbottens Kuriren. Utbildningen gick mycket ut på hur man skulle klara skogshushållet i kristider med ransonering av livsmedel.

Ulla Frisk, f. Alfredsson, var anställd som kocka för ett skogsarbetarlag som avverkade åt Mo och Domsjö. Skogsarbetarna var förlagda i Bengtfallskojan. Ulla hade ansvar för matlagningen åt 14 personer, huggare och hästkarlar. Några av de skogsarbetare som deltog i avverkningen var Gösta Karlsson, Henrik Karlsson, Walter Öhlén, Assar Hultin. Hästkörarna var Villiard Söderberg samt Valdemar och Harald Kärrman. Kockbas var Villiard Söderberg och huggarbas var Ture Holmgren.

På platsen fanns en skogsarbetarkoja för 14 personer, stall förhästarna, en matkoja med med matsal, kök och rum för kockan. Ulla tog sig till arbetet på skidor. Varje lördag skidade hon hem och återvände på söndagkvällen. Som sällskap från och till hemmet hade hon sin morbror Henrik , som var en av huggarna i laget.

Ullas arbetsdag såg ut ungefär så här:

07.00                                               Morgonmål med sill och potatis 

                                                        och välling
12.00                                               Middag
16.00                                               Kaffe
18.00 el 18.30                                  Kvällsmål

Innan morgonmålet måste hon gå upp och göra eld i spisen i god tid för att hinna göra i ordning frukosten. Vatten behövde hon inte hämta, det ålåg karlarna att ordna liksom att bära ut slasken. Ofta var hästkörarna, som var uppe tidigt för att se till hästarna, snälla nog att göra upp eld i spisen. Klockan blev bort emot åtta på kvällen innan hon hade stökat undan för dagen och planerat för den kommande dagens matlagning.

Maten planerades veckovis i samråd med kockbasen. Varorna beställdes i affären i Bratten och kördes till Genberg, där någon av hästkarlarna hämtade varuleveranser och lämnade beställning för nästkommande vecka. Potatis och mjölk köptes i Genberg. Maträtterna var t.ex. palt, köttbullar, bruna bönor och fläsk och ärtsoppa.

Fettisdagen 1952 kom byn Genberg på besök till kojan. Ulla hade kokat knäck och bakat semlor. Ofta kom annat skogsfolk på besök för att äta sin matsäck i kojvärmen bl.a. tummare som arbetade i närheten.

Ulla kom inte ihåg vad ersättningen för arbetet var men i alla fall köpte hon sig en gitarr för de pengar hon tjänade i skogen den vintern.

Kockan Ulla Alfrerdsson med okänd skogsarbetare.

Kockan Ulla Alfredsson med skogsarbetare vid Bengtfallskojan 1952.

Självhushållning och bisysslor (2) - Inkomster vid sidan av jordbruket

Att det överhuvudtaget var möjligt att etablera sig och leva som nybyggare i lappmarken, var tillgången till fiske och jakt. Senare blev möjligheten att kombinera jordbruket med lönearbete eller eget företagande en förutsättning för att kunna leva ett drägligt liv. Många arbetade i den egna skogen under vintersäsongen  eller blev säsongsanställda för något skogsbolag.

Skogsarbetet var förr ett arbete som krävde många inblandade. Man behövde körare som körde timret till avläggen vid flottningslederna. Körvägen skulle prepareras för att klara belastningen av många timmerlass ända fram till snösmältningen. Basvägen jämnades till  och vattnades för att ge isiga spår som underlättade för hästarna att dra de tunga lassen. Vattningen skedde med hjälp av en vattenlåda på medar som spändes för hästen.

Alfred Karlsson med vattenlådan efter hästen.

Huggarna hade ansvar för fällning, kvistning och kapning av träden. Brosslaren var den som drog fram timret till körvägen  och hjälpte till att att lyfta upp stockarna på timmerdoningen. Köraren körde sedan ner till avlägget där timret tummades, vilket innebar att virket inmättes.

Fällning av björk för kastved? Huggaren okänd. Ur B-A Alfredssons fotoalbum

Skogskoja i Kaanans land. Johan Robertsson och Sven Robertsson bland
personerna på fotot. Övriga oidentifierade.

Under försommaren erbjöd flottningen en välkommen påspädning till kassan. Arbetet passade också väl in i arbetscykeln för jordbruket. Flottningen inleddes när vårbruket var avslutat.

En del fick möjlighet till arbete när vägen drogs genom byn. Man lade in anbud på en viss sträckning av vägen. Anna-Greta Thiger, min mor, minns att Holger Thiger, min farbror, deltog i vägdikning vid något tillfälle och fick 60 öre per löpmeter som ersättningen.

Behovet av träkol var stort under kriget, när sverige hade svårt att få fram stenkol. Bröderna Ivar och Ingemar Thiger kolade många milor tillsammans. Man höll bl.a. till intill landsvägen i höjd med nuvarande infart till grusgropen  vid Stavträsket. Råvaran var dels kolved från skogen och dels gammalt timmer från rivna hus. Mer än ett gammalt hus i Bäverträsk har kolats upp. Detta öde drabbade t.ex. Israel Karlssons ladugård uppe på berget och Johan Robertssons gamla mangårdsbyggnad. I början av 1950-talet kolades nea hea. Vid detta tillfälle kolades troligen Johan Robertssons hus upp. Det nya bostadshuiset uppfördes 1951.

På ett ställe i byn, som kallas sågplatsen, låg en såg som drevs av en råoljemotor eller tändkulemotor. Sågverksrörelsen ägdes av bröderna Ivar och Ingemar Thiger, min far. Man sågade åt bönderna runt om i trakten men också åt Domänverket som under 1930-talet upplät mark till anläggning av ett antal kronotorp. Man hade en period ett mobilt sågverk som kunde fraktas på lastbil dit där arbetet fanns.

Sågen vid sågplatsen. Fr. v.: Mary och Ingemar Thiger. Övriga oidentifierade.

Självhushållning och bisysslor (1) - Det mesta fick man klara själv

Bondesamhället under 1700- och 1800-talen var en utpräglad period av självhushållning. Man hade för det mesta vad som krävdes för livets nödtorft i form av kött, spannmål och mjölkprodukter. Man saknade i stället reda pengar för att köpa varor och tjänster för. Visserligen kunde man periodvis sälja vilt, skinn och mejeriprodukter eller salpeter, pottaska och tjära eller byta varor mot andra tjänster.

Huvuddelen av gårdarna i byn odlade en linåker för att få garn till finare tyger för klädesplagg, sänglinne och handdukar. Nedre, eller Yttre tvåtjänn är på lagaskifteskartan avsatt som linsänke. Det innabar att byn gemensamt använde tjärnen som ett ställe att lägga det skördade linet i blöt för rötning. I rötprocessen frilades de långa fibrerna i linstjälkarna. I anslutning till tjärnen hade det tagits upp ett par större gropar i vilket linet lades till rötning. Golia använde Pöttjänn som linsänke. Odling av lin torde inte ha förekommit efter 1930-talet.

De flesta gårdar hade får för ullens skull. Fåren klipptes på våren innan de släpptes ut på bete. Ullen skulle tvättas, kardas och spinnas och sedan vävas till ylletyg som ibland stampades till vadmal. Det finns inga uppgifter att det skulle ha funnits vadmalsstamp i byn.

De gemenskapsanläggningar som fanns i byn var ett par skvaltkvarnar i Hembäcken, I bäcken fanns längre tillbaka även en ramsåg. Den låg nedanför gamla landsvägen nedanför Mora. Som tidigare nämnts fanns förr en större kvarn- och såganläggning vid Bäverbäckens inlopp i Gamhemsjön. Resterna av anläggningen revs ca 1956 efter att bystämman bestämt att kvarnen skulle säljas till högstbjudande.

I en intervju med Tyra Thiger anger hon att det förr ska ha funnits en vattendriven spånhyvel i Hembäcken. Takspånen är ett ganska sent tacktäckningsmaterial. Det torde ha introducerats någon gång efter mitten av 1800-talet. Henfrid Johansson anger i sin artikelserie om Fäbodliden att det första spåntaket i byn uppträdde ca 1870. 

Ulla-Matti Alfredsson, gift Frisk med två får vid sommarladugården på
Israel Karls-bärge.
 

Flicka och får vid Johan Robertssons i Bäverträsk. I bakgrunden ses
Johan Thigers. Lägg märke till bilen med gengasaggregatet.